Bemöt krisen med klasskamp

Alla prognoser visade sig korrekta. Reinfeldt framgångssaga med alliansprojektet fick sitt slut. Det blir en socialdemokratisk statsminister. Inget av detta överraskar. Allt har pekat mot det här resultatet.

Vad som få kunnat förutse var att det inte blev någon röd-grön valseger. Åtta år i opposition har inte gett mer än marginell uppgång. Det är alliansens – och framförallt Moderaternas – tillbakagång som lämnat rum åt de röd-gröna. Som ensam segrare står istället Sverigedemokraterna.

Att Fredrik Reinfeldt markerat sitt ogillande av Sverigedemokraterna har inte varit till den minsta hjälp när det nu framstår så tydligt att i stort sett hela partiets opinionsframgång motsvaras av Moderaternas tillbakagång. De väljare som för åtta år sedan lyfte Alliansen har vandrat högerut och lämnat det nyliberala flaggskeppet i spillror. Det är kris i maktens korridorer och nästan allt missnöje motnedskärningarna, utförsäljningarna, myglet och egenintresset har kanaliserats in i den högerpopulistiska fåran.

Och på detta har vi fått en statsminister som säger sig inte kunna skilja på höger och vänster, men som ständigt blickar högerut och med en kommande regering som kanske sätter stopp för de mest vansinniga utförsäljningsprojekten, men som hellre försöker vinna över marknadsfundamentalisterna i Alliansen än att försöka formulera ett verkligt alternativ, så lär vi knappast vänta oss någon egentlig förändring. Alla som kämpat mot nedskärningar och för ett jämlikare samhälle kommer att tvingas fortsätta kämpa i motvind. Istället bäddar det politiska läget för fortsatt hopplöshet och fortsatt utrymme för SD att profilera sig som ”det enda oppositionspartiet”.

Redan nu kommer kraven från de konservativa ytterflankerna att börja flirta med de främlingsfientliga krafterna. Måhända inte genom att tillgripa vulgärpropaganda som på kontinenten och i grannländerna, men väl genom att anpassa sin egen agenda efter ropen på hårdare straff, utvisningskrav, tiggeriförbud och språktester. Frågan är om de nya högerledare som stiger fram när de nuvarande lämnar in kommer att hålla rågångarna.

Om vi i den utomparlamentariska antirasistiska rörelsen skall kunna förhindra den här utvecklingen så krävs träget och fokuserat arbete. Vi har varit duktiga på att mobilisera antirasistiskt, men det har inte räckt. Nu måste vi, alla som kallar sig vänster och socialister, ta lärdomen och bemöta rasismen genom att bekämpa de mekanismer som göder den. Genom att organisera oss på gatan, arbetsplatserna och bostadsområdena, mot klassamhället. Först då kan vi lyckas göra socialdemokratin den tjänst som den aldrig kommer göra sig själv – och avsluta det projekt arbetarrörelsen en gång åtog sig; skapandet av ett samhälle fritt från förtryck.

Ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads