Utredning om vinst i välfärden upprör borgarpartierna

Centerledaren Annie Lööf avvisade i uppskruvade ordalag direktiven till den utredning om vinst i välfärden som sjösattes av regeringen i förra veckan: ”Ren och skär statssocialism” och ”ideologiskt korståg mot valfriheten”.

Arbetsgivarorganisationen Almega kuggade in med ett än högre tonläge när man karak­täriserade det hela som ”en ren krigsförklaring”. Borgerligheten och kapitalet har också all anledning att vara upprörda – utredningsdirektiven är ett rejält kliv i rätt riktning.

Efter septembervalet förra året ingick S, Mp och V en överenskommelse på temat hur vinstjakten i välfärden ska stoppas. Utredningen som nu tillsatts är den naturliga fortsättningen på denna överenskommelse och har som huvuduppdrag att titta på olika sätt att få överskott i privata bolag att återinvesteras, istället för att tas ut som vinst. Ilmar Reepalu, tidigare socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, har utsetts att leda utredningen. Ett betänkande är tänkt att komma i november 2016, varefter en proposition ställs till riksdagen någon gång under 2017. Förutom vård, skola och omsorg ska utredningen även inbegripa SFI, missbruksvård, Komvux och personlig assistans.

Det viktigaste förslaget om vinstbegränsning är att privata bolag ska tvingas att omvandlas till så kallade Svb-bolag. Dessa bolag ska bara få ta ut en vinst motsvarande räntekostnad och en så kallad förvaltningsavgift. Det talas också om att det i bolagsordningen ska stå att huvudsyftet inte är att gå med vinst. Ytterligare ett förslag som ska utredas är krav på bolagens personaltäthet.

Vi socialister ser som sagt direktiven som ett rejält kliv framåt; borgerlighetens upprördhet är äkta. Emellertid handlar det inte om något vinstförbud utan tanken är att de privata bolagen ska kunna finnas kvar i välfärden. Frågan är då hur stor risken är att dessa bolag med så kallad kreativ bokföring – exempelvis genom skyhöga chefslöner eller skyfflande av tillgångar mellan olika enheter – kommer att kunna ”trolla bort” vinster? Det bästa i sammanhanget hade varit om direktiven tydligt betonat att det handlar om att lägga upp planer för hur all den privata vinstverksamheten ska återgå i offentlig regi. Det som behövs i välfärden är kunskapen hos sjuksköterskor, förskollärare och övriga markanställda, inte några wallenbergare eller andra geschäftsnissar.

Vår uppgift framöver är att bygga Folkkampanj för gemensam välfärd än starkare. Vi har idag medvind och det gäller att vi rustar våra segel för en än förligare bris.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    Huvudsyftet med denna utredning är nog mer att få vänsterpartiet att ”sitta still i båten” under resten av mandatperioden – för att inte äventyra budgetomröstningar – än att få till något vinststopp. Det genuina intresset hos socialdemokrater och miljöpartister att göra något substantiellt i frågan förefaller vara mycket tveksamt. Decemberöverenskommelsen oaktat finns i riksdagen en solid högermajoritet, som knappast under innevarande mandatperiod kommer att kunna övertygas om några långtgående vinstbegränsningsförslag. Skall någon ”bred” överenskommelse kunna träffas kommer den sannolikt att innefatta krav på långsiktighet hos välfärdsföretag men knappast några större vinstbegränsningar. Mycket talar för att vänsterpartiet i slutändan kommer att bli den store förloraren i utkomsten av utredningsarbetet.

    Frågan var redan under valrörelsen obekväm för socialdemokraterna, som de facto under Göran Perssons tid påtagligt bidrog till att öppna upp för alternativa och vinstdrivna lösningar på välfärdsområdet. ”Räddaren i nöden” blev under valrörelsen ”icke vinstdrivande företag”, som också vänsterpartiet – såvitt jag förstått – i huvudsak accepterat. Tyngdpunkten i diskussionen försköts genom detta från ideologi (där vänsterpartiet möjligen kunde haft en fördel) till teknikaliteter om ”rimliga” vinstnivåer. Här kunde vi höra hur ett antal politiker, kanske främst inom miljöpartiet men också hos socialdemokraterna, slog knut på sig själva för att samtidigt kunna förkasta och försvara vinster.

    Sedan kan man med fog fråga sig om det var rätt av vänsterpartiet att så fullständigt fokusera på denna fråga i valrörelsen. Efter åtta år av borgerligt styre fanns ett slagläge och det hade då varit mycket naturligare att ta fasta på frågor som arbetslöshet, utanförskap och rasism. Vänsterpartiet tog inte chansen utan valde en fråga, som utifrån det mycket mediokra valresultatet uppenbart inte fanns särskilt högt på väljarnas prioriteringslistor.

    Att Lööf och arbetsgivarorganisationer protesterar är naturligt och endast ett fullföljande av det uppdrag de har utifrån sina utgångspunkter. Det är inget att säga om. I själva verket har de all anledning att vara nöjda med den väg frågan tagit.