Sekterismens tid är över

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.
Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet).

Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det?

Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen:

”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron.
Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.
Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.

Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner.
Snälla, gör inte det.
Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

Ursprungligen publicerad i tidningen Internationalen som ett svar på en artikel av Göte Kildén. Ett svar till Johan Ehrenberg från Göte Kildén finns också.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Pingback: Hur ska socialister hantera regeringsmakten? | Svensson()

  • Pingback: Ungdomen är revolutionens stormsvalor | Svensson()

  • Observatör

    ”Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större. Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik …”

    Problemet för den gamla vänstern är att den fortfarande har svårt att frigöra sig från den marxist-leninistiska tragedin och att den har en oförmåga att förstå och förhålla sig till det postindustriella samhället. Mycket av begreppsvärlden är låst till det traditionella industrisamhället vilket begränsar förmågan att formulera problemen även om det finns bakomliggande mekanismer som är de samma.

    Socialdemokratin, som överallt utvecklats mot socialliberalism är nu i hela Europa ett bland andra partier i den politiska mittfåran, är ganska ointressant i diskussionen om en ”ny vänsterpolitik”. Däremot finns det i den försvunna traditionella socialdemokratin tankar, som mycket väl kan utgöra utgångspunkter.