Aleksa Lundbergs märkliga resonemang om SD

Aleksa Lundberg hävdar i en ytterst märklig artikel på SVT Opinion att Sverigedemokraterna (SD) växer på grund av att vänstern inte omfamnat postmodernistiska teorier om intersektionalism. Vänstern kan inte ta till sig det nya och skrämmer bort invandrare, feminister, transpersoner, homosexuella osv. Följaktligen växer SD hävdar Lundberg.

Ärligt sagt är det helt ologiskt och ganska förvirrat. Det är ju knappast invandrare, HBTQ-personer och kvinnor som röstar på SD. Det är istället män från arbetarklass, småborgerlighet (hantverkare etc som är egna företagare) och medelklass som främst röstar på SD. De skräms knappast bort från vänstern på grund av att vänstern inte förstår vikten av intersektionalitet.

Problemet är ju i själva verket det omvända. Svensk arbetarklass, oavsett etnicitet och kön, skräms bort från vänstern därför att vänstern domineras av teoretiker av Lundbergs sort. Personer som helt bortser från ett samhälles ekonomiska förhållanden och menar att inget förtryck har med ekonomiska förhållanden och klass att göra. Kapitalism är inget problem i identitetspolitikens värld. Utan bakgrunden till allt förtryck står att finna i ”normbilden av människan som en vit, heterosexuell, ciskönad, rik man med vanligt förekommande funktionsuppsättning” för att använda Lundbergs ord.

Ingen svensk arbetare och mycket få utanför den akademiska världen känner igen sig i en sådan beskrivning. Det beskriver helt enkelt inte den värld som de flesta upplever sig leva i. Inte heller är det en rimlig förklaring till att just arbetare, kanske framförallt vita arbetare, känner sig främmande för den svenska vänstern. Det som förklarar att arbetare är de som är mest främmande för den svenska vänstern är det fokus på identitetsfrågor och den nästan totala avsaknad av klassfrågor denna vänster har.

De som skräms bort från vänstern är inte HBTQ-personer, det är arbetare. Därför växer inte vänstern. Arbetarna söker sig bort från den. SD får arbetarklassens stöd istället för att vänstern får det. Det beror inte på att vänstern har för stort fokus på klassfrågor utan på att vänstern bryr sig allt för lite om klassfrågor. Lundbergs resonemang är helt bakvänt och har inget med verkligheten att göra.

Läs också gärna Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur, Malcolm Kyeyune i Arbetaren, och Roya och Arasha Hakimnia.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    Problemet är väl snarast att vänstern (ett begrepp som kanske skulle behöva definieras tydligare – för mig handlar det ytterst om ett jämlikare samhälle) har en oförmåga att beskriva samhället på ett begripligt sätt så att människor känner igen sig. Främsta beviset på vänsterns närmast totala oförmåga i detta avseende är framgångarna för SD.

    Håller fullständigt med om att världen vare sig kan beskrivas eller förstås med – för mig – svårgreppbara begrepp som intersektionalism (noterar att inte ens stavningskontrollen ”förstår” begreppet). Lundberg ligger – som jag ser det – nära gränsen för rent trams om den inte redan är överskriden.

    Samtidigt fungerar det inte heller att tro att hela allt kan beskrivas med traditionell marxism. Vi lever i ett postindustriellt samhälle, som är omöjligt att fullt ut beskriva med en begreppsvärld och med de förklaringsmodeller som var relevanta för det traditionella industrisamhället. Det postindustriella samhället innehåller fler ”maktintressenter”. Intressenter som bygger komplexa maktrelationer med ömsesidiga beroenden (tag t.ex. pensionssystemet där nästan varje löntagare – för att få en anständig pension – är beroende av börsen). Visst ekonomiska maktförhållanden är alltid en väsentlig del men de förklarar inte allt. Traditionell vänster måste visa mer ödmjukhet för att de gamla förklaringsmodellerna kanske måste ses över och förnyas och att det nog kan finns fler intressenter än storkapitalister med förmåga att bygga mäktiga odemokratiska maktstrukturer.

  • Jag

    Folk har de mest snurriga teorier om varför SD växer. Men varför krångla till det? De två största partierna S och M har de senaste 20 åren blivit mycket, mycket mer positiva till invandring. Den tredjedel av väljarna som vill minska invandringen lockas till SD i takt med att invandringspolitiken får högre prioritet för dem.

    Arbetarklassen är generellt ekonomiskt progressiva men socialt konservativa. När den ekonomiska situationen är trygg finns det utrymme för att experimentera med sociala strukturer. Det är därför de rika länderna generellt också är de mest jämställda, mest HBTQ-vänliga osv. Det är också därför renodlat identitetspolitiska partier, som FI, till största del är Södermalmsfenomen.

  • super_leggera

    SD växer därför att övriga partier odlar det i kuvös.

    1) Konservativa är försiktiga, och givetvis särskilt tveksamma till import av muhammeds lärjungar.

    2) Socialdemokraterna var ett arbetarparti som använde kombinationen av teknisk utveckling och begränsning av arbetskraftsutbudet till att höja priset på arbete, den s.k. lönen. Den politiken gav dem 45% av rösterna. Nu släpper de in lågpriskonkurrenter på arbetsmarknaden. Förstår Carin, Mona, Margot mfl ens vad de gör, eller lever de i en bubbla med trippellön och säkrade pensioner.

    3) Intressepartier för frireligiösa, landsortsbefolkning, akademiker; ingen av dem eller deras väljare har anledning att jubla över invandring, särskilt inte från mellanöstern, de potentiella terroristerna.

    Ändå gör de det, så går SD från 0 till 25% på några år. Vad där det som är konstigt?

    De övrigas politik.

  • MarieKersey

    Nu måste jag protestera… jag tycker också att Lundbergs analys av förtryck är galen, men du förvränger eller missförstår den artikeln. Hon säger inte att fler skulle joina vänstern istället för SD om vänstern bara pratade mer om intersektionalitet, att detta är strategin för att lösa situationen idag… Hon säger bara att SD har kunnat bli så stora därför att rasism genomsyrar hela samhället och alla samhällsskikt, därför är det inte korrekt att försöka förlägga rasistiskt förtryck till någon klick (t ex kapitalistiska) ”verkliga förtryckare”. Och samma med fientlighet mot hbtq-personer och sexism.

    Hon är inte så pragmatiskt fokuserad som du (och oftast jag) är, och den här artikeln handlar bara om vad intersektionell analys överhuvudtaget betyder, eftersom det blivit lite av ett vagt skällsord som är lika med ”identitetspolitik” på sina håll. Jag ogillar personligen hennes förklaring eftersom jag inte håller med om att göra ”intersektionell analys” – som uppfanns av en (svart kvinnlig) advokat som ett pragmatiskt verktyg för att analysera och påvisa vissa former av förtryck – till ”intersektionalitet” som en sorts allomfattande samhällsanalys av förtryck. Men, som sagt, jag förstår det definitivt inte som att hon pratar om hur vänstern kan locka SD-väljare här öht.

    Men angående den frågan: jag tror många inom vänstern har en känsla av att har man en gång tagit till sig ett klass-konflikt-orienterat perspektiv så är man lite vaccinerad rasism och annat syndabockstänk… eller för den delen, mot religiös fundamentalism, mot hederstänk, mot homohat. Jag tror åtminstone själv att det ligger något i det, tycker mig se anekdotisk evidens här och var, som att Norrländsk arbetarklass tycks mer motståndskraftigt mot rasism än skånsk (jo, jag vet att frikyrkorna tros ha en del med det att göra också!) Men hur mycket täckning finns det för att tänka så egentligen? Tiden där man kanske kunde hoppas på att ena alla möjliga utsatta samhällsgrupper kring ett ekonomiskt klassperspektiv utan något intersektionellt finlir och hoppas att gemenskapen ska liksom skölja bort motsättningar och förtryck inom grupperna är i alla fall förbi.

    • Om Aleksa Lundberg menar så som du säger är det mycket slarvigt skrivet. Jag ska läsa igen och se om jag kan tolka det likadant som du.