Gilbert Achcar: ”Putin håller Assads regim under armarna”

Rysslands verkliga syfte med interventionen i Syrien var att snarare att förhindra Assadregimens kollaps än att bekämpa IS. Washington godkände detta, i förhoppningen att Putin ska hjälpa till att hitta en politisk lösning på konflikten. Det menar Gilbert Achcar när Ilja Budrajtskis intervjuar honom om den ryska militära operationen i Syrien.

Artikeln är urpsrungligen publicerad i tidningen Internationalen och kan läsas som en del av en diskussion om Syrien som juts nu pågår i Socialistiska Partiet. Jag delar Gilbert Achcars åsikter, men delar inte helt åsikter med någon av de två poler som framträtt i Socialistiska Partiet när det gäller Syrien. Länkar till de olika debattinläggen finns efter intervjun.

Anders Svensson

Ilja Budrajtskis: Det har nu gått åtskilliga dagar sedan Rysslands militära operation i Syrien tog sin början och målet samt strategin bakom denna operation är fortfarande höljd i dunkel. Officiella förklaringar från Ryssland skingrar inte heller dimmorna. Å ena sidan betonas det att operationens huvudsakliga mål är att bekämpa IS. Men å andra sidan, som Putin gjorde i FN, poängteras att det handlar om att stödja Assads legitima regering. Vad tror du är denna operations verkliga mål?

Gilbert Achcar: Den första officiella förklaringen till interventionen framställdes mot bakgrund av att Ryssland ville ha ett godkännande från väst, och då framför allt från USA. Eftersom västmakterna utför bombningar mot IS i Syrien var de självklart inte heller i en position till att klandra Ryssland för att göra samma sak. Det var under den förevändningen som Putin sålde in interventionen i Washington innan man skred till verket, och Washington köpte det. Vid operationens kungörande, innan ryska plan satte igång att bomba, var Washingtons hållning att välkomna Rysslands bidrag till kampen mot IS. Det hela var dock en fullständig illusion – ett rent bedrägeri. Och jag skulle bli överraskad om man i Washington verkligen trodde att Ryssland stationerade styrkor i Syrien för att bekämpa IS.

Man kunde knappast varit omedveten om att det verkliga målet för Rysslands intervention var att hålla Assads regim under armarna. Det är emellertid ett faktum att Washington även samtyckte till detta verkliga mål – att förhindra Assadregimens kollaps. Ända sedan upproret i Syrien tog sin början har den amerikanska administrationens hållning varit att Assad borde träda tillbaka, men samtidigt har man alltid betonat att regimen bör sitta kvar. Tvärtemot vad
naiva kritiker av USA tror är inte Obama-administrationen alls intresserad av något ”regimskifte” i Syrien. Det är ”lärdomen” man drog av USA:s fatala misslyckande i Irak: med facit i hand tror Obama-administrationen att man borde ha strävat efter ett scenario med en ”saddamism utan Saddam” istället för att montera ner hela regimens apparat.

Det var därför som man i Washington uppfattade Rysslands intervention tämligen positivt, och det är inte så lite av hyckleri när Obama-administration nu klagar över att de flesta av Rysslands aktioner riktar sig direkt mot andra delar av den syriska oppositionen än IS. Man klandrar Ryssland för att inte i tillräckligt hög grad slå mot IS. Hade proportionen av Rysslands attacker mot IS varit högre, hade administrationen känt sig mer bekväm med sitt hemliga
samförstånd. Den hade då i betydligt mindre grad motsatt sig att aktionerna konsoliderar Assads regim. Och Washington hoppas fortfarande på att Putin inte enbart kommer att förhindra regimens kollaps utan också kan vara till hjälp i försöken att bringa konflikten till någon form av politisk lösning, men idag är det mer än någonsin ett önsketänkande.

Det huvudsakliga målet med Rysslands militära intervention var att stötta upp regimen i ett läge när den ända sedan i somras lidit stora förluster. Assad själv erkände i en intervju i juli regimens oförmåga att hålla delar av det territorium som man hittills varit i besittning av. Moskvas intervention har härvidlag som mål att de områden som gick förlorade i somras ska kunna återerövras.

Emellertid har även Ryssland ett andra mål, som sträcker långt bortom Syrien. Det handlar om att Ryssland till Syrien sänt en provkarta på sina luftstridskrafter och dessutom avskjuter sina kryssningsmissiler från baser vid Kaspiska havet. Det ser ut som den ryska imperialismens själva ”Gulfmoment”. Med det menar jag att Putin i reducerad skala gör vad USA gjorde 1991 när man visade upp sina sofistikerade stridskrafter i kriget mot Irak. Det var ett sätt att kommunicera till världen: ”Se hur mäktiga vi är! Se hur effektiva våra vapen är!” Och det var ett avgörande argument för att understryka USA:s globala dominans vid ett epokgörande historiskt skede. Det kalla kriget var slut och 1991 kom att bli Sovjetunionens sista år.

Vad Putin med denna styrkeuppvisning gör nu är att säga till världen: ”Vi ryssar har också avancerade vapensystem, vi kan också åstadkomma resultat, och faktiskt är vi en allierad som är mer att lita på än USA”. Putins uppskruvade machostil kontrasterar en hel del mot Obamaadministrationens mer försiktiga hållning i Mellanöstern under senare år. Putin flyttar fram sina positioner i regionen. Han utvecklar relationerna med Egyptens auktoritära och kontrarevolutionära regim och med Iraks regering. Irak och Egypten är två länder som uppfattats ligga inom USA:s intressesfär och nu stödjer de båda Rysslands intervention, de köper vapen från Ryssland och utvecklar de militära samt strategiska relationerna med Moskva.

Det är självklart ett avgörande genombrott för rysk imperialism i dess konkurrens med USA-imperialismen. Utifrån det perspektivet bör Rysslands pågående intervention ses som en del av en inom-imperialistisk motsättning. För mer än 15 år sedan analyserade jag konflikten i Kosovo som en del av ett nytt kallt krig. Då kritiserades den karaktäristiken, men nu befinner vi oss mitt i den, det är uppenbart.

Många säger att det som vi nu upplever i Syrien, med Rysslands intervention, är ett totalt misslyckande för USA:s politik. Ett fåtal andra tror att involveringen av Ryssland i konflikten är en dold plan från USA:s sida. Och det är uppenbarligen en rejäl splittring inom den amerikanska eliten i frågan om Syrien. Vad tror du är USA:s position i denna situation?

– Det har definitivt i frågan om Syrien rått en fortgående splittring på amerikansk toppnivå. Det är ingen hemlighet att det var en dispyt om stödet till den moderata oppositionen i Syrien mellan Obama och Hillary Clinton, när hon var utrikesminister, där andra inom militären och CIA delade hennes uppfattning. När dispyten 2012 tog sin början var den moderata oppositionen, Den Fria Syriska Armén, fortfarande den dominerande kraften i kampen mot Assad. Det är faktiskt denna moderata oppositions svaghet, bottnande i Washingtons bristande stöd och då särskilt USA:s veto mot att förse den med luftvärnsmissiler, som möjliggjorde för de islamistiska ”jihadist”krafterna att utveckla sig parallellt och till slut bli viktigare i den väpnade oppositionen mot den syriska regimen. De som talade för stöd till den moderata oppositionen, likt Clinton och den förre CIA-chefen David Petraeus, tror nu att händelseförloppet visat att de hade rätt, att den katastrofala utvecklingen av situationen i Syrien till en stor del är en konsekvens av Obamas felaktiga politik.

Obama brottas verkligen med det uppenbart negativa utfallet av sin Syrienpolitik. Det är en total katastrof, oavsett om man ser det ur ett humanitärt eller strategiskt perspektiv. Länderna inom EU är väldigt bekymrade över den stora flyktingvågen, konsekvensen av en massiv humanitär katastrof. Obama-administrationen försöker morska upp sig själv genom att hävda att Ryssland gått i en fälla, att det kommer att stranda i dess andra Afghanistan. Det är ingen tillfällighet att Obama i sin senaste kritik av Rysslands intervention begagnade sig av termen ”träsk” – en term som tidigare knutit an till USA:s krig i Vietnam och Sovjetunionens i Afghanistan. Ryssland sägs nu ha gått ner sig i ett träsk i Syrien. Det är återigen ett önsketänkande, bottnande i att försöka mildra smaken ur den bittra kalken av ett svårt missgrepp.

Media i väst talar fortfarande om en moderat opposition i Syrien. Och Putins huvudsakliga motargument är att det inte skulle finnas några tydliga vattentäta skott mellan jihadisterna och den moderata väpnade oppositionen. Lavrov sa även nyligen att han skulle kunna tala med den Fria Syriska Armén, men kruxet enligt Lavrov är oklarheten om vilka som är dess ledare och om den verkligen överhuvudtaget existerar. Kan du ge oss en bedömning av oppositionsgrupperna med undantag av IS?

– Det är en stor spännvidd av grupper; från de först beväpnade grupperna i Fria Syriska Armèn, vilka var relativt sekulära och icke-sekteristiska till alla nyanser av jihadistgrupper ända till Al-Qaidas syriska gren, Al-Nusra. Alla jihadistgrupperna har på programmet att införa sharialagar i de regioner man kontrollerar. Emellertid kommer ingen av grupperna, inklusive Al-Nusra, i närheten av IS otroliga barbari, som liknar den värsta karikatyren av en
fundamentalistisk stat, vilken skulle ansetts helt osannolik om den vore en skönlitterär författares verk. Den övriga islamistiska oppositionen representerar ett spektrum av fundamentalistiska krafter – från Muslimska Brödraskapet till Al-Qaida – och alla är i konflikt med IS. Självfallet inger ingen av dessa grupper skäl till optimism för Syriens framtid. Det är bevisligen så att regimens barbari har dödat många fler människor än någon annan, inklusive IS, men det största flertalet av oppositionens krafter står för ett alternativ som inte bådar något gott för framtiden. Förutsättningen för att bryta denna trend är dock att bli av med Assad, annars kommer ingenting att ändras.

Där finns också de kurdiska styrkorna i Syrien, som är inbördeskrigets mest progressiva kraft, om inte den enda. Deras huvudsakliga strider har hittills förts mot IS, medan de i striderna mellan regimen och resten av oppositionen intagit en mer eller mindre neutral hållning. Sedan förra året har de understötts av USA genom flygattacker och vapenleveranser. De är främst
engagerade i att kontrollera och försvara områden som befolkas av kurderna. För att kunna spela en roll i striderna utanför deras region, och vara en bestämmande kraft för Syriens framtid i sin helhet, måste de alliera sig med araber och andra minoriteter Det är något som Washington med viss framgång verkat för; först genom att få dem att kämpa tillsammans med grupper från den Fria Syriska Armén, och nu med arabiska klaner enligt samma linjer som
USA följde i kampen mot Al-Qaida i Irak.

Tror du att någon form av koalition, som skulle representera ett progressivt perspektiv för Syriens framtid, kan komma att göra sig gällande?

– För att vara helt uppriktig, jag hyser ingen optimism överhuvudtaget när det gäller de existerandekrafterna och då inkluderar jag dem alla. Det bästa vi kan hoppas på nu är att kriget får ett slut, att få ett stopp på det fruktansvärda blodbadet och förstörelsen av landet är det viktiga. Ett progressivt alternativ måste återuppbyggas från den nu existerande grunden. Fastän det idag inte finns några avgörande organiserade krafter som representerar ett progressivt alternativ, finns det fortfarande en viktig potential utifrån många av de unga
människor som gick i spetsen för upproret 2011. Tusentals av dem befinner sig nu i exil, andra i fängelse, och många andra finns fortfarande i Syrien men kan inte spela någon avgörande roll så länge inbördeskriget fortgår. Vi måste först få ett slut på kriget.

Men kan man säga att ett stopp av konflikten bara kan ske med hjälp eller intervention utifrån? Eller tror du att utländska interventioner, oavsett om den är rysk eller västerländsk, faktiskt förlänger kriget?

– Västs intervention har hittills bara haft IS som måltavla och har fullständigt undvikit regimkontrollerade områden. Medan väldigt få av Rysslands attacker har haft IS som måltavla, har den överväldigande majoriteten av dem riktats mot den övriga oppositionen i områden där regimen och oppositionen kämpar om herraväldet. Så utifrån det ser vi en avgörande skillnad.

Den ryska interventionen har verkligen förlängt inbördeskriget. Före den ryska interventionen var regimen utmattad, den förlorade terräng och såg ut att vara på väg mot kollaps. Det var faktiskt därför som Putin intervenerade och, som jag redan nämnt, skulle det varit ett fruktansvärt nederlag för denne om Assads regim kollapsade. IS spektakulära framgångar ägde rum för mer än ett år sedan, och varken Ryssland eller Assad försökte att på allvar bekämpa det. Putins avgörande målsättning är regimens överlevnad, men genom att hålla regimen under armarna förlänger Putin kriget – och det är kriminellt.

Slutligen kan vi bara hoppas på att västs önsketänkande verkligen går i uppfyllelse och att Putin tvingar Assad att träda tillbaka. Det är svårt att sia om vad Putin i det här sammanhanget har för perspektiv. Emellertid är det säkert att Ryssland utsätter sig för en stor risk av att gå ner sig i ett ”träsk”, för att använda Obamas term, om inte kriget snart tar slut. Och de ljusaste drömmar som vanliga människor i Syrien idag kan hysa är att kriget får ett slut; med stationeringen av en FN-styrka som upprätthåller ordningen och får till stånd ett återuppbyggande av staten och landet.

Ilja Budrajtskis
Översättning och bearbetning: Anders Karlsson.

Länkar till debatten:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads