Jag hatar svenska värderingar

Inte för att jag riktigt vet vad som menas med uttrycket ”svenska värderingar”, men ändå. Hela mitt liv, min familjs liv, mina syskons liv, har det varit problem med det jag uppfattar som ”svenska värderingar”.  I det ingår att en alltid ska vara artig och belevad, en ska inte ha nån bestämd åsikt utan i huvudsak hålla med, aldrig gå till attack verbalt, aldrig vara mot, alltid vara mjäkig, aldrig tycka nåt bestämt och alltid säga att åsiktsmotståndaren kanske har rätt ändå. Dessutom är det förbjudet att vifta med händerna, att vara högljudd och bullrig, att stå på sig i all lägen och att uttrycka sin åsikt rätt av och rätt upp och ner.

Jag, mina syskon, min familj, min släkt har aldrig behärskat de ovanstående sakerna, aldrig kunnat anpassa mig till det tystlåtna och mjäkiga, det stillsamma och lugnt resonerande. Aldrig förstått det. Jag brukar säga att jag är född i fel land med fel namn. Sannolikt har det väl egentligen inte med mig att göra, inte ens med min familj att göra. Sannolikt har det väl med klass att göra. Det sätt jag diskuterar, agerar och uppför mig på handlar om arbetarklassmanér. Det har alltid funkat på fabriker, men också ofta fått mig att hamna i konflikt med folk. Konflikter jag glömmer lika fort som de uppstått, men som andra kan håll vid liv i årtionden. Ena dagen är jag tvärsäker på en viss sak, nästa dag har jag ändrat mig och är tvärsäker på nåt annat. Jag har lyssnat på andra, men det krävs en viss tid för att jag ska ändra mig. Inte särskilt svenskt känns det som.

Fast kanske ändå med familj att göra. Med katolsk-irländsk-fransk-resande-finsk svennebakgrund kanske det inte kan bli på annat sätt. Familjens kultur och värderingar har inte kunnat hamna i fas med det ”svenska”. Vad det nu är. Ingen har ju egentligen nån som helst koll. I vilket fall som helst tycker jag inte om mycket av det som kallas ”svenska” värderingar.

Däremot älskar jag det som kan kallas socialistiska värderingar och som omfattas av många människor i Sverige och andra delar av världen. Respekt för medmänniskor, solidaritet, tolerans, jämställdhet, jämlikhet, antirasism, frihet, gemensamma lösningar, miljövänlighet, alla människors lika värde, likhet inför lagen osv. Sådant älskar jag, det är dock inte särskilt svenskt utan dessa värderingar finns i hela världen. Även om vi i Sverige på 1970-talet hade kommit mycket längre än i andra delar av världen med sådant så är det inget unikt för Sverige. På vissa områden har vi kommit ännu längre idag än på 1970-talet, framförallt när det gäller HBTQ-frågor  och jämställdhet mellan könen. På andra har det blivit sämre, exempelvis har klassorättvisorna ökat. Rasismen är ungefär densamma  när det gäller omfattningen men har förändrats i form och innehåll.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads