Bokrecension
Äntligen diktatur
Mattias Sköld
Natur & Kultur
Vår kära semesterdiktatur
En thailändska tvingas återvända hem för en ”attitydjustering”. I militärdiktaturens Thailand tvingas hon sova på ett fängelsegolv. Så presenterar kunnige frilansjournalisten Mattias Sköld svenskarnas älskade semesterparadis bortom de sköna vilsamma solstränderna. Vidare från den läsvärda bokens presentation på baksidan:
”Det är ett land där militären styr med järnhand, där kungen vördas som en halvgud och där demokratikämpar straffas hårt. Det är också ett land där medelklassen i Bangkok i stor utsträckning stöder militärens oinskränkta makt.”
Den vanliga bilden (bland dem som överhuvudtaget bryr sig om förtrycket i det vackra Thailand) är det fattiga ”rödskjortade” folket – speciellt bönderna – som kämpar för demokrati. Mot sig har de en ”gulskjortad” militär, rojalistisk, byråkratisk och aristokratisk överklassdiktatur med sin främsta bas i den rika huvudstaden Bangkok.
Till denna gamla gula ”adliga” thaielit kommer en växande ny gul elit av thaikinesiska affärsmän, som dominerar landets näringsliv. Det är rika mot fattiga, landsbygd mot stad. Men som författaren poängterar i sin djupanalytiska 180-sidorsbok så finns det många fler konfliktdimensioner i det thailändska samhället.
Regionalt står Bangkok och västra/södra Thailand på den välbärgade gulklädda politiska sidan. Medan norra och speciellt nordöstra Thailand står på den röda folkliga fattigsidan. Det senare området kallas Isan och domineras av laotier – vilka med en tredjedel av befolkningen utgör den största etniska minoriteten.
De laotiska thailändarnas kamp för sin identitet och mot den nedlåtande diskrimineringen av dem är också en drivkraft bakom det röda blocket i politiken. Röster har till och med höjts för att Isan bör tillhöra Laos, det nationella moderlandet.
Längst i norr i landet finns små minoritära ”urfolk” i skogarna. Längst i söder finns muslimska malajer, varav en del bedriver gerillakamp mot regimen (de står etniskt nära grannlandet Malaysia).
Även fattiga burmesiska invandrare återfinns i botten av den sociala hierarkin, som exploaterade i turistindustrin. Och fattiga kvinnor av alla de slag utnyttjas förstås i den stora sexindustrin – alternativet är ofta slitet i de lågbetalda fabrikerna (min kommentar).
De 14 procent kineserna är däremot på samhällstoppen som framgångsrika affärsmän. Hela 40 procent av befolkningen beräknas ha visst kinesiskt påbrå. Kineserna är ofta gula thaipatrioter, men många anser sig ändå överlägsna thailändarna vet boken att berätta.
Det finns även en rasdimension i Thailand. De vitare kineserna (och västerlänningar) är där på toppen, medan de mörkhyade laotierna hamnar på botten. Hudblekningsmedel är storsäljare. Men i landet diskuteras knappast alls denna obehagliga vithetsrasism (samma i Indien, min erfarenhet).
För att komplicera den socio-ekonomisk-etniska bilden ytterligare så domineras den röda folkrörelsen av en landsbygdsmedelklass, med en elitär affärsman i toppen, Thaksin Shinawatra.
Han anklagades av gulskjortorna för att ha köpt de rödskjortade böndernas röster via ekonomiskt stöd och sociala reformer. Det gjorde han delvis av eget intresse för att vinna politiskt stöd, men det är väl rimligen något positivt att hjälpa de fattiga (min retoriska fråga).
Men så såg inte den borgerliga klassen honom, och därför kuppades han bort. Han sågs och ses av dem som en populistisk opportunist som uppviglar folket mot den övriga eliten – och bryter mot thailändsk kultur (läs: som räds att förlora sin makt och sina pengar, som alla eliter, även i Sverige, speciellt innan folket tilltvingade sig demokrati – min kommentar).
Thailand har – som boken poängterar – en lång historia av kungadiktatur, och senare militärdiktatur, den senaste kom 2014 och härskar än idag. Men föraktet för det vanliga folket och hatet mot verklig demokratin har djupare rötter än så i den makthavande överheten.
De menar traditionellt att de enkla vardagsnära kortsiktiga gräsrötterna inte kan styra sig själva. Till det behövs istället en upplyst elit. Som den gula överklassen vilka anses ha fått sina välförtjänta och naturliga toppositioner i samhället på grund av goda gärningar i sitt förra liv.
Dess tankar bottnar i den dominerande buddhistreligionen (med vissa hinduistiska inslag). Kungen ses där som en levande gud, och de med kungligt blod eller med kungliga-religiösa kontakter anses lämpade att styra landet (tycker eliten om sig själv, min kommentar). Buddhismen blir så ett teokratiskt stöd för klassamhället, menar författaren och skriver:
”Hierarkier är med thaibuddhistiskt synsätt helt nödvändiga. Den som ruckar på den traditionella samhällsordningen, där alla har sin förutbestämda position och uppgift, kan kasta ner hela nationen i kaos och mörker…Att undvika konfrontation är grundläggande i thailändsk kultur.” (tills nu, min kommentar) (liknar kastsystemet i Indien, min åsikt).
Avslutningsvis enligt ”Äntligen diktatur – Reportage om det riktiga Thailand”: Såväl den gula som den röda thailändska eliten karakteriseras av toppstyrande ofta auktoritära medelklassmänniskor.
Ändå menar Mattias Sköld att de röda håller på att förändra Thailand nerifrån – via demokratikamp och de fattigas nya och växande engagemang i det politiska spelet.
Men de får magert med solidaritetsstöd från det svenska folket. De semestrar vidare i landet ”så länge det är lugnt kring poolen”. Avlägsen ter sig sjutiotalets turistbojkott av Francodiktaturen i Spanien.
Hans Norebrink, vänstersocialistisk vårdarbetare
# Buddhismen är en modereligion bland en del västerländska intellektuella. För vanliga människor symboliserar den vänliga och fridsamme Dalai Lama ofta buddhismen. Nu kan vi (inklusive jag själv) glömma den bilden (mina kommentarer och som följer).
Lika mycket förtryck kan uppenbarligen ske i buddhistisk skepnad som i de andra världsreligionernas namn. Se det buddhistiska klassamhället och förtrycket i Thailand.
Se det buddhistiska Sri Lankas skoningslösa attack mot de hinduiska tamilerna i landets etnisk-religiösa inbördeskrig. Se det buddhistiska Burmas skandalösa förtryck av landets muslimska minoritet.
Buddhistiska burmeser, främst från krigsmakten, har våldtagit, torterad och mördat sina muslimska landsmän (minoriteten rohingya). Deras byar har bränts till grunden. Hundratusentals muslimer har skräckslagna drivits i landsflykt.
Landets fredspristagare och ledare Aung San Suu Kyi tiger fegt. Den värsta hetsande rashatspredikanten i Burma (Myanmar) är en aggressivt islamofobisk buddhistisk präst.
Buddhismen har ett rykte kopplat till frid och fred. Men Buddhas trossystem har uppenbarligen inte lyckats bättre än andra stora religioner med att göra människor goda!
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Äntligen diktatur, Bangkok, Mattias Sköld, Isan, Kultur, Böcker, Thailand, Laos, Diktatur, Samhälle