Till min besvikelse återupprepar Olof Larsson i en kommentar till min tidigare artikel om Evolution, socialism och klass återigen bara att det var det lockande överflödet i jordbrukssamhället som födde roffande alfa-hannar, födde kampen om resurserna. Detta eftersom dessa var stora nog att motivera resurskamp. Och på den vägen föds det 12 000 år gamla mänskliga klassamhället.
Jag har tydligen misslyckats totalt med att förklara vad jag menar. Såväl de solitära som de sociala djuren (då och nu) slåss ju redan dom om de ynka resurser som finns i naturen (knappast ens överskott).
Den darwinistiska kampen för tillvaron och de mest lämpligas överlevnad handlar dels om kampen i den hårda naturen för att få resurser till överlevnad, dels om kampen mellan djur (individer och grupper) om dessa resurser.
Och bland de sociala djuren om samarbetet för att få dessa resurser. Bland dessa sociala däggdjur finns våra djurförfäder. Redan våra förmänskliga djurförfäder kämpade alltså för att få av naturens begränsade resurser, ibland individuellt, ibland i grupp.
Långt före jordbrukssamhällets överskott konkurrerade och samarbetade alltså människans förfäder om naturens resurser. Det var inget som plötsligt uppstod när jägarsamlarsamhället övergick i ett resursrikare jordbrukssamhälle.
Våra äldsta djurförfäder var solitära ensam(familje)levande djur som med dagens termer individualistiskt och själviskt konkurrerade om naturens begränsade resurser (vilket gav överlevnad och genspridning, mat och sex).
När vissa solitära däggdjur gradvis övergick till att vara sociala däggdjur (för att det gynnade överlevnad och genspridning på ett kollektivt själviskt sätt), så blev de mer osjälviska, kollektiva och samarbetande (för att det var materiellt gynnsamt för dem).
Men evolutionen raserar inte det gamla, det bygger på med nytt. Så de sociala djuren (bland dem våra djuriska förfäder) blev kombinerat och komplementärt själviska-osjälviska, konkurrerande-samarbetande, individualistiska-kollektivistiska. Precis som människonaturen är än idag!
Hur fungerade dessa motstridande impulser ihop? De gav upphov till sociala hierarkier (klassamhällets rötter). Alla samarbetade gemensamt i jakt och skydd etcetera, men de starkaste/smartaste/bäst anpassade till naturen och samhället roffade åt sig mer – alfahannarna. Den sociala hierarkin gjorde att det mestadels rådde fred i djurgruppen, flocken, stammen. Ibland utbröt konflikter mellan elitära alfahannar om toppositionerna (precis som i djurvärlden än idag).
Våra däggdjursförfäder, våra primatförfäder (apliknande) och kanske våra tidigaste människoförfäder levde alltså i ojämlika sociala hierarkier, i social rangordning i flocken, stammen, kollektivet.
Men forskningen visar ju att vi människor högst troligen under större delen av vår tid på jorden levde i jämlika och jämställda (det senare visar ny forskning) samhällen. Hur övergick vi från däggdjurs-hierarki (ojämlikhet) till människojämlikhet (egalitarism)?
Enligt professor Christopher Boehms trovärdiga ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior” utvecklades människans intelligens, socialitet, språk (och jämlika manliga vapeninnehav) därhän att de många i flocken kunde samarbeta mot de få i toppen.
Alla ville bli alfahannar, men till det var chansen liten. Ingen ville vara långt ner i den sociala dominansordningen, men det var de flestas öde. Kompromissen blev varken bli elitär alfahanne eller folklig majoritär flockmajoritet under alfastyre. Jämlikhet!
Men. Evolutionen skrotar inte, den bygger på. De gamla hierarkiska tendenserna fanns kvar bredvid de nya jämlika tendenserna. De senare var till början en slags kulturell ”uppfinning” men blev troligen med tiden en del av vårt evolutionära människobeteende (liksom hierarkin blivit det).
Att det är så här visas av att gårdagens och dagens studerade jägarsamlarsamhällen ständigt behövde/behöver motverka hierarkiska alfahanne-tendenser. Jägarsamlarna är inga änglar som de ibland skildras. Jämlikheten upprätthålls med majoritetens stränghet mot dem som visar alfahannetendenser.
När så jordbrukssamhället uppstår är det inte i första hand de ökade resurserna som återskapar den sociala hierarkin i form av moderna klassamhällen. Det är att det med samhällets arbetsspecialisering och storskalighet blir omöjligt för det vanliga folket att längre kontrollera alfahannarna. Speciellt som en av specialiseringarna blir särskilda våldsstyrkor (polis militär) kontrollerade av de nya klasserna (det som marxismen kallar klassamhällets våldsapparat, statens kärna).
Marxismen har delvis förstått detta genom sitt mål att utplåna skillnaden mellan fysiskt och andligt arbete, handens och hjärnans arbete (liksom motsättningen mellan land och stat).
Vad de enligt min mening missar är att inse att även storskaligheten i samhället bidrar till att folket förlorar makten över ledarna, och att dessa återupprättar den sociala dominansordningen från djurhierarkin i form av mänskliga regelrätta klassamhällen.
Marxismen har i sin beundran för kapitalismen efterapat dess allt storskaligare utveckling (liksom den blir alltmer och mer arbets-specialiserad, och som kunskap är makt blir de med stor kunskap i yrket mäktigare).
Alltså behöver vi, om vi vill ha ett jämlikt samhälle, minska klyftan mellan arbetare-lägre tjänstemän och högre tjänstemän-företagare, mellan andligt och kroppsligt arbete (precis som socialismen vill, men aldrig har tillämpat på allvar i realsocialismen).
Men i motsats till traditionell marxism måste socialismen bli alltmer småskalig lokal, genomskinlig och överblickbar för vanligt folk. Makten bör ligga så långt ner som möjligt (den subsidiaritetsprincip EU står för men inte tillämpar), lokalekonomi, självförvaltning, arbetarkooperativ, självförsörjning, intraprenad, gräsrotsmakt. Daglig kontroll av ledarna.
Över det nationalstater i horisontellt globalt samarbete. Nationen är den högsta formen av utbredd solidarisk vi-känsla. På den bygger (den nationella) demokratin, välfärden och socialismen bäst. Internationalism är som ordet betyder alla nationer i samarbete.
Lyckligt nog sammanfaller en småskalig socialism med i stor utsträckning lokala folkkontrollerade demokratiska ekonomier utan miljöförstörande transporter världen över, med det gröna, ekologiska lokalekonomiska idealet. En småskalig socialism kan sammansmälta med ett miljö-klimat-fungerande hållbart lokalsamhälle. En allt mer behövlig möjlig och rödgrön framtid!
