Trots en rad välgörenhetsinsatser i slutet av 1800-talet gick bostadsbristen inte att lösa. Situationen blev faktiskt bara värre och värre trots att det byggdes som aldrig förr i Göteborg. I början av 1900-talet var krisen med bostadsbristen så allvarlig att stadens beslutsfattare bestämde sig för att bygga nödbostäder. De var tänkta att stå i några år men de flesta blev kvar i 40 och 50 år. Men nån bostadsbrist rådde de inte bot på.
Den enskilda välgörenheten till förmån för fattiga försvann i stort sett helt några decennier in på 1900-talet och bara företag tycks ha byggt bostäder till sina anställda i en del fall. Sannolikt för att det inte var effektivt och dessutom också för att de rika förlorade en massa makt genom demokratins genombrott. De nya nödbostäderna byggdes därför av skattemedel och av staden. Bostadsbristen var dock ändå tänkt att bli löst med hjälp av marknadskrafter. Det gick inte så bra. Bostadsbristen förblev ett gissel på samma sätt som undermåliga bostäder.
Vid denna tid började också hyresgäster organisera sig och grunden till Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningen bildades 1923 i Stockholm för att förse arbetare med bostäder på ett bra sätt genom kooperativt, gemensamt, ägande. 1924 bildades riksförbundet. Organisering, kooperativa och kommunalt ägda allmännyttiga bostadsföretag blev nästa försök till att lösa bostadsbristen och problemen med dålig bostadsstandard. Inte heller detta skulel vis sig vara en möjlig lösning på problemet.
Enbart marknad som det var innan slutet av 1800-talet kunde inte lösa bostadsbristen och medförde dessutom slumområden och undermåliga bostäder. Så skulle det bli även idag, det kan vi se genom att titta på Brasiliens städer eller städer som Houston i Texas, USA. Ändå finns det personer idag som hävdar att det skulle fungera. Historien och verkligheten visar att de faktiskt inte vet vad de pratar om. Välgörenhet och marknad innebar heller ingen skillnad.
Att bygga tillfälliga nödbostäder för fattiga i väntan på att marknaden ska lösa bostadsbristen är inte heller en lösning. Förfaringssättet har prövats och visat sig vara misslyckat när det gäller att lösa bostadsbrist.
