GP har publicerat en artikel om hur Göteborg blivit en av Sverige kafétätaste städer. Problemet är att artikeln inte handlar om det. Den handlar om hur Göteborg förvandlades från en stad men många enkla arbetarkaféer och traditionella konditorier till en stad med mer moderna kaffebarer. För så länge jag har bott i Göteborg har här alltid funnits fler kaféer än i alla andra svenska städer. Att Göteborg är en kafétät stad är alltså inget resultat av espressobarerna på det sätt GP framställer det.
På 1970-talet fanns det exempelvis tre kaféer på Haga Nygata, ett på Sprängkullsgatan, tre på Landsvägsgatan, ett på Norra Allégatan och ett på Järntorget. 8 stycken totalt i Haga. Idag finns det två på Järntorget och sju på Haga Nygata men inga på de andra gatorna. På Vasagatan fanns det två stycken och på Kungsportsavenyen 5 stycken, idag finns det två eller tre stycken på Vasagatan och 2 stycken på Kungsportsavenyen. På Korsgatan fanns 2 kaféer och där finns två även idag, på Kungsgatan fanns tre stycken och idag finns det två.
Så där kan jag fortsätta genom hela Göteborg. Inget tyder på att det finns fler kaféer idag än tidigare.
Dessutom är den intressanta artikeln i GP felaktig ur en del andra synpunkter. Vi dricker kaffe i glas och kopp i Göteborg. Inte i pappersmugg såvida vi inte ska ta med oss muggen från kafét. Latte, espresso och liknande introducerades i staden av italienska invandrare som öppnade kaféer i Gamlestaden, Brämaregården och Kvillestaden redan på 1960-talet, men huvudsakligen på 1970-talet, den tid då de första pizzeriorna också dök upp även om den första restaurangen med italiensk mat öppnade redan på 1950-talet. En av dessa espressobarer låg bara några kvarter från Alkemisten som nämns i GP-artikeln. Espresso kom alltså inte till Göteborg på 1990-talet utan betydligt tidigare. Men det var då ingen dryck för medelklassen utan en dryck för delar av arbetarklassen. Det missar artikeln i GP helt för de har fokus på medelklassens vanor i likhet med allt annat som brukar skriva om kaffe i Göteborg och i Sverige.
Arbetarklasssens vanor lyser som vanligt med sin frånvaro. På 1980-talet kompletterades dessa med nya moderna kaféer på olika håll i innerstaden enligt modell av Mauritz Kaffe som startades på 1970-talet och Café Java på Vasagatan. På 1990-talet började kedjorna breda ut sig, Le Pain Francais utvecklades från ett litet bageri och kafé i Kommendantängen och Espresso House dök upp.
Dessutom var kaffe en mycket vanlig göteborgsdryck redan i början av 1800-talet. Historieskrivningen i GP är därför också något felaktig.
Kaffe beskrevs redan 1812 av en brittisk besökare, Thomas Thomson, i Göteborg som en dryck med stor spridning i det svenska folket. Dessutom var det svenska kaffet mycket gott i motsats till svenskt te:
It is but doing the Swedes justice to say that their coffee is excellent, greatly preferable to what is drunk in England. This is the more remarkable because the Swedes import all their coffee from Britain […] You can get coffee in the meanest peasant’s house, and it is always excellent […] Swedish tea is just as bad as their coffee is good. If an epicure could transport himself in a moment from one place to another, he would always drink his coffee in Sweden, and his tea in England.
1750 var kaffe fortfarande mycket ovanligt i Sverige, även i Göteborg. Men på 1760-talet skedde ett genombrott för kaffe. Importen ökade kraftigt och kring år 1800 var konsumtionen i främst Göteborg omfattande. Ungefär hälften av alla hushåll i Göteborg beräknas ha druckit kaffe vid denna tid och drycken var spridd i alla samhällsklasser.
