Trots allt skrammel och löften om att köra över LO-kongressen för att blockera försämringar i LAS pekar nu det mesta på att Kommunal viker sig för trycket från LO och SAP och vänder tillbaka till förhandlingsbordet.
Med retorik om ökad transparens i förhandlingarna återgår man till den vanliga ordningen, att förhandla igenom försämringar ovanför huvudet på en passiviserad medlemskår.
Samtidigt etablerar sig nu Amazon i Eskilstuna, denna internationella spjutspets inom lönepress och usla arbetsförhållanden, under hurrarop från de lokala socialdemokraterna. Högersossen Jimmy Jansson berättar för Aftonbladet (7/8) att Eskilstuna är ”en extremt attraktiv ort att etablera på utifrån den kompetens vi har att erbjuda”. Vad Amazon erbjuder i gengäld nämner han inte med ett ord, för vad finns det att förvänta sig?
Dessa två händelser hänger såklart samman. När COVID-19 slog till hördes mycket tal om hur detta skulle medföra en återkomst för solidariteten i samhället, men när solidariteten är ensidig blir den till underkastelse. Först en underkastelse av lojalitet till ett pandemidrabbat samhälle. Därefter underkastelse för att avhjälpa den ekonomiska nedgången. Till sist underkastelse för att att inte rubba de sköra vinsterna den dag ekonomin börjat återhämta sig. Var i denna utvecklingskedja kan vi ens föreställa oss att anställningstryggheten skall förbättras? När skall en arbetarrörelse som bara lärt sig undvika konflikt sätta ned foten? Nej, en socialdemokratisk armkrok med kapitalet innebär någonting helt annat idag än för fyrtio år sedan.
Sådana är villkoren för en fungerande kapitalism idag att samhället håller på att förvandlas till en enda kedja av underkastelse, med män som Jeff Bezos på den allra högsta toppen. Vad gör detta med oss som satts att leva i denna underkastelsens tid? Är det en slump att den förnedring vi utstår som löntagare kompenseras i nationellt hävdelsebehov? Är det en slump att den psykiska ohälsan slår ständiga utbredningsrekord? Kajsa Ekis Ekman konstaterar i sin reportagebok Skulden från 2013, att ”under en ekonomisk depression är man deprimerad”. Det psykiska måendet är till slående liten del ett privat mående och till slående stor del ett kollektivt känslotillstånd. Inte ens i karantänens känsla av isolering är vi ensamma med våra känslor.
Allt hänger ihop; hur vi förväntas vara tacksamma för att ”få arbete”, oavsett villkor. Hur vi stängs ute från de fackliga förhandlingarna. Hur vi marginaliseras från politiskt inflytande. Hur vi mår i ett samhälle som sätter så oerhört låg prislapp på vår tid och våra liv. Inget av detta kommer ändras av sig själv. Vi kan förstås – och med visst fog – tala om sossarnas klassförräderi, men faktum är ju att så länge trycket ovanifrån är större än det underifrån kommer varje företrädare till sist att vika ned sig. Det har ingenting med individuella egenskaper att göra, det är ren matematik.
Någonstans måste kedjan brytas om vi skall kunna andas ett hopp om förändringar till det bättre. Det är därför vi alla måste gräva där vi står. Ta kampen där vi finns. För faktum är att även om vi känner oss små i en globaliserad kapitalism, så innebär detta att kampen står närmare oss än någonsin. När Amazon finns i Eskilstuna blir internationell solidaritet till lokalpolitik.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
