Många har påpekat att Sverige är lite udda på det viset att det inte är politiker som leder kampen mot epidemin, utan byråkrater från Smittskyddsmyndigheten. Men det är helt i enlighet med traditionen. Byråkratin agerar självständigt inom sitt fack. Politiker ska inte komma och lägga sig i. Det har både för- och nackdelar.
Fördelarna är lätta att se – den sakkunniga byråkraten gör exakt vad hen ska enligt lag och yrkesheder, utan mannamån och utan att ta politiska sidohänsyn. Nackdelen är att ibland löper byråkratin amok.
Ett exempel är Väg-, ursäkta, Trafikverket och dess förmodligen i slutänden hundramiljardprojekt Förbifarten. Visserligen kommer denna att med all sannolikhet helt på egen hand öka biltrafiken i Stockholm när denna egentligen borde minska för klimatmålens skull. Och visserligen har Trafikverket order om att först pröva andra möjligheter innan dom smäller av nya dyra infrastrukturer. Men det är så skönt med nya miljarder, och politikerna ställer upp, även om de knorrar och vrider sig i skam, de törs inte annat.
Ett annat exempel är alla NPM-relaterade pinnräkningsmekanismer som byråkratierna har introducerat utan någon som helst politisk ledning. Visserligen gör pinnräkning inte verksamheterna ett dugg mer effektiva. Och visserligen har det en tendens att göra medborgarna till lönsamma penningpåsar ur verksamheternas synvinkel istället för medborgare med lagstadgade rättigheter. Men eftersom cheferna är ekonomer i första hand och i regel inte har en aning om verksamhetens hemligheter är detta det enklaste sättet att leda. Även om det påminner om alkisen som letar efter nycklarna vid ljusstolpen för att det är ljusast där.
Historiska exempel finns det också gott om. Som historien jag berättade för några månader sen, om Stockholmsförvaltningen som genom hot och lögner drev politikerna framför sig mot konkursens brant och kunde stoppas först när medborgarna gjorde fysiskt uppror och slogs på gatorna.
Poängen med en byråkrati är att den ska hålla sig till ett lagstadgat syfte. Men för en hammare ser allt ut som spik. Trafikverket har t.ex. till syfte att underlätta för trafik – men idag är detta syfte en smula inaktuellt, det borde snarare vara att göra trafik onödigt. Men detta kan ju inte vara Trafikverkets jobb så det fortsätter som det är vant, det kan inte annat.
Och när syftet blir vagt och pekar åt många olika håll krävs det mer än en instruktion uppifrån för att byråkratin ska kunna göra sitt jobb. Därför frestas okunniga generaldirektörer hitta på egna regler, inte minst för att kunna centralstyra. Politikerna är i det läget maktlösa eftersom de är ännu okunnigare om verksamheten än vad myndighetschefen är, och kan inte hindra denna även om de vill.
Ungefär här nånstans brukar förvaltningskonsulten bli vag, titta upp i taket och hänvisa till omorganiseringar och nya rutiner. Men poängen med byråkratiska rutiner är just att de är rutiner. Det är enkelt med rutiner. Man ska inte förakta rutiner, de skapar förutsägbarhet och opartiskhet. Och det är fåfängt att leta efter en rutin för att avbryta rutiner. Det kan man bara göra med en kreativ nyskapelse.
Det historiska exemplet ovan kunde bara avbrytas med ett folkligt uppror som tvingade fram kreativitet. Att de båda andra exemplen bara fortsätter trots sin destruktivitet beror på att inga folkliga uppror har avbrutit dem.
Möjligen saknar vi en rutin för folkuppror. Det fanns en gång i tiden, det kanske borde utvecklas på nytt.