Är Sverige unikt? Det finns ett begrepp som kallas för den svenska exceptionalismen, hur Sverige under nittonhundratalet odlat självbilden av att vara landet som går sin egen väg. En neutral väg i de båda världskrigen, en radikalare typ av välfärdsprojekt, till och med en avvikande coronastrategi. Men få saker utmärker dagens Sverige så mycket som den svenska skolpolitiken, den med skattemedel så oerhört generösa modell som nu gör att internationella koncerner flockas kring den svenska skolmarknaden. Fast frågan är ju om det alls borde kallas marknad när det är staten och inte elevens familj som betalar för verksamheten.
Den liberala fantasin om individen som garanteras frihet genom sin ställning som aktiv och upplyst konsument stämmer ju som regel ganska illa med verkligheten, men faktum är att i det svenska skolsystemet är det inte eleverna eller ens deras föräldrar som är kunder. Eleverna är varan och staten är kunden som ger skolföretag pengar för att förvara barn och förse dem med utbildning. Det ställer alla modeller för incitament och konkurrens på ända. Det räcker med en lyxigt paketerad produkt och systematiserade överbetyg för att locka elever och sedan ta ut pengarna som vinst och förvägra omvärlden insyn i verksamheten. De enda som tar risker är eleverna.
Det krävs ingen antikapitalistisk världsbild för att ordningen skall framstå som orimlig. Men i sin orimlighet är systemet helt logiskt. Den som tittar på en kurva över progressiviteten i det svenska skattesystemet över tid ser en tydlig utveckling mot plattare och plattare skatt. Det har helt enkelt blivit gynnsammare att vara rik i Sverige. Något som förstås kan vara till glädje för den tredjedel av samhället som drar ifrån alla andra. Men framför allt har Sverige blivit ett land för de allra rikaste. Den som är fattig betalar på grund av momsen en omfattande del av sin inkomst i skatt. Den som är rik kan planera och stoppa undan.
Vinster i välfärden är inte att göra marknad av det som varit reglerat, det är negativ omfördelning. Det är att ta skattepengar från folket och omvandla dem till privat profit.
Det är inte heller konstigt att Sverigedemokraterna blivit friskolekoncernernas vänner. I Aftonbladet (1/12) beskriver debattören och rektorn på den kommunala Hammarkulleskolan, Linnea Lindquist, hur friskolorna bidrar till att segregera barnen både sett till social och etnisk bakgrund. Det passar högerns samhällsprojekt perfekt. Det etablerar och upprätthåller klyftor, det skapar distans mellan redan socialt åtskilda människor och är en bra grogrund för misstro, otrygghetskänslor, främlingskap och annat som stimulerar efterfrågan på högerns politiska lösningar. Både den nyliberala och den rasistiska högern frodas när samhället slits isär.
I den politiska tradition som Internationalen kommer ifrån brukar man prata om övergångskrav. Politiska krav som det går att mobilisera kring här och nu, men vars lösningar pekar bortom kapitalismen. Frågan om den fria etableringsrätten och vinstuttagen i den svenska skolan pekar nu inte bortom kapitalismen, utan bara bortom totalt nyliberalt vansinne, men den bär ändå på en viktig politisk dynamik. När medelklassen exempelvis skaffar privata sjukförsäkringar så skapas en försåtlig politisk dynamik där allt större grupper upplever att det gemensamma inte längre angår dem, men inom skolan finns det faktiskt ingen förutom välfärdskapitalet som tjänar någonting på dagens tillstånd.
Därför är det en enormt viktig stridsfråga för den radikala vänstern – för det är en kamp med verkligt antikapitalistisk potential. En kamp som kan gå bortom det självklara vänsterkravet om återförstatligande av hela skolväsendet och som kan blottlägga den oerhörda cynism som driver samhällsutvecklingen just nu. Hur kapitalet hellre än att skapa och förnya, trivs och frodas som parasit på det alla vi andra försöker bygga gemensamt.
En ledare från tidningen Internationalen
