Klass i Sovjet

Boknytt
Maria Nikolajeva
Om hur
Norstedts

Klass i Sovjet

Författarinnan kommer från en multietnisk släkt förföljd under Stalin. Men under hennes uppväxt i det poststalinistiska Sovjet spelar familjen som intellektuella med i systemet. Man uppnår därför alla de makt- och standardprivilegier som tillkommer den elitistiska, borgerliga byråkratöverklassen i den ”arbetarstat” där några är mer jämlika än andra.

Plats alltså för en skamlös, osminkad och öppenhjärtig, skildring av det hycklande sovjetiska klassamhället. Den svenska pigdebatten framstår som ett piss i en Norrlandsälv i jämförelse med de enorma socioekonomiska klyftorna i Sovjetunionen. Hur detta land under någon period mellan 1917 och 1991 har kunnat framstå som ett ideal för oss i vänstern är en gåta.

Till skillnad från ”enkelt folk” (arbetarklassen) har man ”i våra kretsar” (borgerligheten) tillgång till särskilda elithus, gratis lyxmatspaket, semesterhem, gratisbiljetter, rätt att gå före i köer, speciella körkort som ger immunitet mot polisen, bil med chaufför, städerska, privat tvätterska-hantverkare-frisör-manikurist-skräddare-sköterska-sömmerska-husläkare-urolog-tandläkare-psykiater, gräddfiler till utbildningar och arbeten, specialbutiker, utlandsresor, förtur i bostadskön, slutna filmvisningar, bättre sjukvård, bostadsrätter, statliga lantställen, stora våningar (ibland med hembiträdet sovande i en tältsäng i köket), specialbokhandlar, specialvalutabutiker, dagmamma, barnflicka, elitskolor samt promenadtant för barnen (!).

Till detta den närmast genetiska ryska (och polska) antisemitismen. Ett infantilt dreglande över allt västerländskt krims-krams. En dumnaiv USA-kärlek (författarinnan försvarar ännu USA-imperialismens anfall på Vietnam!). Samt den rysksovjetiska borgerlighetens förakt för vanligt folk.

I ”Om hur jag växte upp under diktaturen” visar författarinnan (gift med den svenske antikommunisten Staffan Skott) klart en sak: Ett sådant j-a rått, bedrövligt, antisocialistiskt och statskapitalistiskt skitland Sovjetunionen var!

Intressant?

Läs mer: Kulturen, Bok.nu, Smakprov,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Att tala om rysk ”genetisk antisemitism” låter tämligen antiryssiskt. Måste erkänna att jag annars inte ser boken som särskilt trovärdig efter att ha sett att författaren är gift med Staffan Skott som traditionellt klämt ur sig de mest märkliga vansinnigheter om Ryssland.

  • Om man nu ser Sovjet för vad det var – en modernistisk stadsborgerlighets försök att modernisera och industrialisera ett land, ?† la Per??n eller den japanska Meiji-perioden – så är det ändå häpnadsväckande hur idiotiskt det genomfördes.

    Vad skulle dom låtsas vara arbetarrevolutionärer för, och skrämma upp det europeiska borgerskapet till fiender? Varför var det så nödvändigt att ruinera landsbygden? Vad skulle det psevdo-aristokratiska kommunistpartiet vara bra för? Inget av detta kan ju i efterhand ha påståtts bidragit med något som helst positivt, ens om det enda målet var rysk ekonomisk tillväxt.

  • Mattias

    Hampus: snacka om guilt by association. Hon är gift med Staffan Skott, alltså är det mesta hon berättar om sin egen uppväxt i en privilegerad familj i Sovjet att betrakta som anti-kommunistisk propaganda? Staffan Skott har väl agerat spökskrivare kan jag tro. Det är väl ingen hemlighet att i det så kallade klasslösa sovjet fanns det avgrundsdjupa skillnader mellan nomenklatur och ”vanligt folk”? Med de förra som hade enorma fördelar (vilket artikelförfattaren nämner på ett förtjänstfullt sätt), Bara fanatikerna inom SKP och liknande kan förneka att det sovjetiska samhället var otroligt ojämlikt, samma personer som i höstas vid 20-års dagen av berlinmurens fall beklagade att ”den antifascistiska skyddsvallen” revs ned.

    När det gäller antisemitism är det bara att konstatera att den har mycket gamla och starka traditioner i både Polen, Ryssland och på annat håll i östeuropa.

  • Janne

    Hur kan du Anders så totalt falla för imperialisternas antikommunistiska propaganda och ställa upp på innehållet i detta som inte är något annat är en hatbok mot socialismen?

    Det socialistiska bygget i Sovjetunionen saboterades på olika sätt av imperialisterna bland annat genom ekonomisk krigföring och infiltration.

    Du som kallar dig socialist borde veta bättre än att på detta sätt svartmåla och förråda den socialistiska revolutionen i Ryssland då arbetarna krossade sina förtryckare.

    • Anders_S

      Janne: Det är inte jag som skrivit om boken. Men när det gäller beskrivningen av Sovjet som ett ruttet politikt system och land så instämmer jag med Hans Norebrink. Men jag håller också med Torberg i hans invändningar mot Wiklunds beskrivning och även i den sista kommentaren. Jag är också överens med Hans Norebrink att begreppet degenererad arbetarstat inte beskriver Sovjet på ett bra sätt. De som kallade det statskapitalism hade enligt mig mer rätt, men som Hans Norebrink skriver passar detta begrepp ändå bättre på dagens Kina.

  • Torberg

    Tyvärr var antisemitismen lika utbredd i väst som i öst, före Hitlers makttillträde. Den genomsyrade t ex hela det svenska samhället från topp till tå, inte minst arbetarrörelsen. Se t ex Håkan Blomqvists : Nation, ras och civilisation. En anledning till att judar var överrepresenterade på ledande positioner i Tsarrikets vänster och senare är att denna aktivt bekämpade antisemitism. Tsaristerna och ”de vita” använde sej av antisemitism för att avleda missnöje och sprida misstänksamhet mot arbetarrörelsen. Det går en röd tråd mellan ”de vitas” massmord på judar t ex i Ukraina under inbördeskriget och Hitlers senare politik.

    Bolsjevikerna under Lenin ”låtsades” inte vara arbetarrevolutionärer, de var det. De hade ett massivt stöd i industriarbetarleden från 1917, t ex i sovjetval, och hade innan urartningen ärligt ambitionen att lägga makten hos Sovjeterna, råden. ”Fred, bröd, jord” och ”all makt åt råden” bottnade i deras ideologi och skilde dem från nästan alla andra riktningar. Och därav deras massiva stöd. Eftersom de inte var ”stadsborgerlighet” bejakade de i olika faser styckandet av godsens jord, arbetarkontroll över företagen och upphävandet av marknaden. Kapitalism bygger på klasser i en marknadssituation och därför var aldrig missfostret Sovjet eller dess lydstater ”statskapitalism”. Det blev ett djupt osympatiskt samhälle med katastrofal historia, men kapitalistiskt var det inte i någon bemärkelse, och de vidriga parasiterna i toppen ingen borgarklass, om inte begreppet kapitalism bara ska beteckna nåt vi inte gillar.

  • Hans Norebrink

    Jag nämner medvetet Staffan Skott, eftersom det klart har betydelse. Men författarinnans berättelse stämmer väl överens med så många andra källor, att de därmed verkar vara en trovärdig inifrån-skildring av det sovjetiska klassamhället.
    Och tyvärr, oavsett regim verkar antisemitismen vara outrotlig i Östeuropa. Reaktionära polska högerkatoliker och halvfascistiska ortodoxa i Ryssland, de skyller stalinismen på judar som Trotskij och andra.
    Kommunism, fascism, tredjevärldenpopulism ‚Äì i en mening var de alla eftersläntrarnas sätt att komma ikapp de mest utvecklade länderna i syfte att modernisera sina länder. Men bolsjevikerna var inga borgare utan ärliga revolutionärer.
    Begreppet statskapitalism stämmer väl egentligen mer som beskrivning av dagens Kina, där partidiktatur och marknads-ekonomi samsas. Där passar väl egentligen begreppet borgarklass bättre om man ska hålla på begreppen.
    Min tanke är dock att jämställa den statsbyråkratiska sovjetiska överklassen med kapitalismens bourgeoisi. Det var ingen degenererad arbetarstat. Sovjet var ett fullfjädrat KLASSAMHÄLLE. Överklassen kontrollerade staten för egna syften. Statligt ägande är inte socialism i sig, arbetarmakt är socialism.
    Lenin och det sovjetiska kommunistpartiet hade rätt syften, men redan de första åren började tendenserna till den urartning av revolutionen som skulle blomma ut med Stalin. Detta måste vi lära oss av.

  • Torberg

    Sant att statligt ägande inte ÄR socialism. Men det enda alternativet, t ex i sovjet, var inte kapitalism. Sovjet var en partidiktatoriskt styrd planekonomi. Utan marknad. Och utan borgarklass i Marx’s bemärkelse. Men med ett extremt priviligierat skikt som styrde. Utan borgarklassens funktion eller värderingar. Med egna byråkratvärderingar, parasitvärderingar, påminnande om dem som utvecklas hos politruker i ickefungerande klassorganisationer av typen LO, där arbetarklassen också är utmanövrerad från makten. Samtidigt bygger LO-topparnas makt på att rörelsen de leder är en arbetarrörelse, som de i viss mån därför försvarar. Utan den har de inga privilegier. Helt chanslösa i borgarnas organisationer och värld. Utan ”rörelsen”

    Se gärna Klas Eklunds nu rätt gamla men fortfarande gällande : Är Sovjer kapitalistiskt ?

    Därför kunde Sovjets kommunistparti ibland hamna på samma sida som vissa fackföreningar i väst, FNL i Viet Nam, Antiimperialister både här och där. Inom vissa gränser. Och därför kunde dessa känna viss sympati för Sovjet, men aldrig för England, USA osv. Det fanns en rudimentär släktskap. De var inte borgare i SUKP, men de skydde arbetardemokrati och var därför usla allierade till arbetarkampen.

  • Hans Norebrink

    Vänstern och marxismen saknar bra begrepp för de nya klass-samhällen som mot all teori uppstod i de realsocialistiska länderna. Därav uttryck som statskapitalism, socialimperialism, byråkratborgare.
    Men de var fullfjädrade klassamhällen. Att de var historiskt och ideologiskt bundna till sin officiella ideologi är inte konstigare än att Napoleon var delvis bunden till franska revolutioens ideal, och USA delvis till demokrati och anti-kolonialism.
    Ett grundläggande tankefel hos vänstern är den eurocentriska tron att privat ägande är helt centralt för ett klassamhälle. Som jag förstår har de flesta klassamhällen i världen varit statligt dominerande. Det är platsen i en social hierarki som skapar klass.

  • Mattias, du menar väl inte att antisemitismen har starka *genetiska* traditioner? Om du tror att Skott varit spökskrivare kan du gärna lägga fram fakta som stödjer det.

    Torberg, judarna var lika överrepresenterade under Lenin som under Tsaren. Stalin gjorde utrensningar, men behöll också judar i ledande positioner:

    http://www.ynet.co.il/english/articles/0,7340,L-3342999,00.html

    På vilket sätt detta nu skulle vara intressant.

  • Naturligtvis stödde arbetarna bolsjevikerna 1917. Arbetarna stödde också Per??n 1944. I båda fallen var det fråga om konvenansäktenskap. Bolsjevikena resp Per??n lovade förbättringar i ett desperat läge. Och i båda fallen svek de ganska snart.

    Bolsjevikernas förhållningssätt beskrivs ganska bra i boken Worker resistance under Stalin, av Jeffrey Rossman. Den är en extremt noggrann redogörelse, i bästa akademiska tradition, av generalstrejken i Ivanovo-distriktet 1932, och skeendet som ledde fram till den – alltså när bolsjevikerna halverade lönerna och fördubblade arbetskraven i samband med första femårsplanen. Arbetarna hade fram till dess trott på bolsjevikerna i kraft av dessas löften 1917 men blev gruvligt besvikna. Överheten handlade i detta sammanhang exakt som vilken utvecklingsinriktad tredjevärldendiktatur som helst, ivrig att industrialisera på underklassens bekostnad. Låt oss säga den brasilianska militärdiktaturen. Man sköt en del, deporterade en del, men gav efter en tum beträffande arbetskraven för att lättare kunna bryta motståndet.

    När det gäller Sovjet kompliceras bilden av definitionen av ”arbetare”. Sovjetsystemet införde ganska snart, enligt Moshe Lewin: The making of the Soviet system, en skiktning mellan välutbildade, privilegierade ”elitarbetare” och underbetalda hantlangare enligt proportionen 1 till 10 och med en löneskillnad motsvarande 10 till 1. Någon motsvarighet till elitarbetarna finns knappast här, det var inte riktigt fråga om förmän men de spelade rollen av både förmän och yrkesutbildade arbetare. Det var dessa, samt ingenjörerna (gränserna förefaller flytande), som var sovjetsystemets verkliga sociala bas, enligt Lewin.

  • Janne

    Den ryska revolutionen måste ses i ett perspektiv ”före” och ”efter”. Revolutionen gjorde enorm skillnad för de arbetande massorna samtidigt som de kapitalistiska utsugarna krossades. Detta var givetvis något som imperialisterna såg och därför satte de in en motattack som pågår ännu i dag. Boken är en del i denna motattack och det är märkligt att så få förstår det.

    Beskrivningen i boken följer helt den imperialistiska propagandan och tyvärr verkar det som som den allra största delen av dagens svenska vänster (om denna är så mycket vänster) köpt imperialisternas problembeskrivning och aktivt bidrar till att sprida denna svartmålning.

    Socialismen byggs inte på en dag och i det socialistiska samhällsbygget kan inte misstag undvikas, det är ju något helt nytt som byggs och då måste misstag tillåtas. I detta bygge får inte kapitalister och revisionister hindra, gör de det måste revolutionen slå tillbaka med de metoder som krävs.

    Sovjetunionen och de socialistiska länderna hade kommit en bit på väg i det socialistiska samhällsbygget. Tragiskt raserades allt detta när kontrarevolutionären och reaktionären Gorbatjov, kanske genom en infiltration där det inte är omöjligt att CIA var inblandad, kom till makten.

    Idag finns det tyvärr endast några få länder där det socialistiska samhällsbygget pågår. Jag tänker på Kuba och jag tänker på Nordkorea. Här håller man fast vid de socialistiska visionerna trots imperialisternas och kontrarevolutionärernas ständiga attacker och svartmålning.

    Kamrater, ni måste förstå att den här diskuterade boken är en del av kontrarevolutionen och sluta därför att delta i svartmålningen.

  • Inget socialistiskt samhällebygge pågår i Nordkorea. Nordkorea baserar sina ekonomiska teorier på Juche som inte har med socialism att göra.

    • Anders_S

      Nordkorea har verkligen inget med socialism att göra. Nordkorea är en bisarr skapelse där folk lever på svältgräsnen och är klart olyckliga. Verkligen inget land att se upp till.

      • Anders_S

        Jag misstänker att Janne är en provokatör och en del av språkbruket (som ingen jag känner, ens inom KP, använder idag) tyder på det. En trovärdig stalinist skulle dessutom inte ha tilltalat mig som kamrat utan hävdat att jag var en del av kontrarevolutionen. Det tyder på att det hela handlar om någon som inte alls är vänster som skrivit. Även om Janne mot förmodan skulle uppfatta sig själv som vänster är hans inlägg ändå att betrakta som provokationer.

  • Janne

    Kalla mig provokatör om du vill. Jag har aldrig tillhört något politiskt parti, eftersom dessa ofta urartar i fraktionsstrider, utan ser mig mer som en fri tänkare där jag kommit fram till att socialismen är det enda rätta.

    Det jag också kommit fram till är att socialismen inte kan byggas med kompromisser för då kommer den alltid att på olika sätt stoppas. Här kan jag inte se några andra länder än Kuba och Nordkorea som har en rak konsekvent hållning. Misstag har begåtts både på Kuba och i Nordkorea men som jag skrev innan måste misstag vara tillåtna.

    Sovjetunionen och de socialistiska länderna i Östeuropa försökte också ha en rak och konsekvent hållning men man orkade inte utan gav efter på en del punkter och direkt var kontrarevolutionen där.

    Jag tycker fortfarande att den diskuterade boken är en svartmålning av socialismen och jag blir ledsen när människor, som ser sig som socialister, ställer upp på denna kontrarevolutionära propaganda.

  • Anders: Eller också är han bara naiv.

    • Anders_S

      Janne: Jag har aldrig i hela mitt liv sett på Sovjetunionen som nåt positivt. Det mest positiva ”socialistiska” experiment som genomförts är de nordiska välfärdstaterna. Dessa var bra mycket bättre för arbetarklassen än Sovjet någonsin var. Oavsett bakgrunden och aneldningen till ryska revolutionen och oavsett målsättningar och stöd till densamma.

      Samtidigt så var kanske Sovjetsystemets existens en förutsättning också för de nordiska välfärdsstaterna.

  • Hans Norebrink

    Naturligtvis är inte antisemitismen ”genetisk”, ordvalet har med min upprördhet över rasism i de så kallade socialistiska länderna att göra. Som de polska ”kommunisterna” som tömde landet på judar i ett fegt populistiskt frieri till den katolskreaktionära polska ultranationalismen.
    Antisemitismen under Stalin tog fart när Israel, vars bildande stöttes av Sovjet, blev proamerikanskt. Då misstänkte man de egna judarna för bristade lojalitet. Detta urartade i den så kallade läkarkomplotten, som avbröts av Stalins död.
    Bolsjevikerna under Lenin kan inte jämföras med nationella borgare i Syd. De var revolutonärer och socialister, men tenderade att vid makten prioritera uppbygget snarare än arbetarmakten. Däremot kan Stalin jämföras med industrialiserande nationella borgare i Tredje världen som utvecklade landet på miljöns, arbetarnas och böndernas bekostnad. Och stärkte landet inför det fascistiska angreppet man räknade med förr eller senare.
    Stalin stödde sig på en ny elit rekryterad ur arbetarklassen och bondeklassen, senare integrerad med gamla överklasselement. Det blev ett nytt klassamhälle. Varför skulle socialister försvara ett lands urartning till en ny social hierarki? Ett simpelt byte av överklass?
    Det här konspirativa snacket om imperialistisk propagande och kontrarevolutionär svartmålning, och att kalla detta en provokation känns ju väldigt trist och 70-talistiskt. Samma sas det från vissa kretsar om kritiken mot Sovjet och Östeuropa innan murens fall. Och se så lite stödd ”kommunisterna” senare fick i fria val. Kritiken var alltså inte borgerlig propaganda utan sanningen.
    Nordkorea? Ett skämt, en skam för mänskligheten, en tragedi att den här pajasdiktaturen kallar sig socialistisk. Jag fasar för vilka vidriga saker som kommer att avslöjas när den nordkoreanska byråkratbourgeoisin tvingas släppa ifråfn sig makten.
    Kuba. Mycket är bra men det långa enmansstyret, enparti-diktaturen, bristen på demokrati och mänskliga rättigheter är inte acceptabelt. Demokrati är en förutsättning för socialism. Tänk om de kunde införa demokrati, jag tror socialismen på Kuba ännu kan räddas.
    Instämmer att de nordiska/europeiska/västliga välfärdsstaterna (folkhemmet) är det närmaste socialism vi kommit. Den så kallade borgerliga demokratin är nödvändig för socialism. Det fanns mer arbetarinflytande under socialdemokratin än under realsocialismen. Vilket gör ont att erkänna.
    Visst, hotet från socialistisk revolution och Sovjetunionen var en förutsättning för att de västliga borgarna skulle gå med på ”borgerlig demokrati”. Det var inget de ville, men de räddes Sovjet och den egna arbetarklassens radikalisering. (Men även USA utgjorde delvis ett stöd för den antikolonialistiska kampen efter andra världskriget).
    För att förstå klassamhällets återuppkomst i den socialistiska världen måste vi tänka i alternativa banor. Det handlar om de djupa rötter som egalitarism-jämlikhet respektive elitism-hierarki har i det mänskliga psyket. Se vidare i min och Åke Dans bok ”Snällare än du tror ‚Äì Människan social av naturen”.

  • Jan Wiklund

    Hans: Jag är i stort sett enig med vad du skriver. Dock kan jag inte annat än kalla meningen ”Bolsjevikerna under Lenin kan inte jämföras med nationella borgare i Syd. De var revolutonärer och socialister” idealistisk. Politiska etiketter betyder föga, det viktiga är vad man gör.

    Det är sant att de hade närmare kontakter med arbetarna än vad Per??n och Mercante hade, men det är ändå tydligt i Lenins skriftställeri, även tidigt, att det prioriterade målet var Rysslands modernisering. Det krävde en allians med arbetarrörelsen, eftersom nu bönderna var ointresserade, men det var något man fick ta.

  • Hans Norebrink

    All politik går ju ut på utveckling (fram till miljöuppvaknandet och vår tids kritik av moderniteten i all fall). Enligt marxismen var antikens slavsamhälle, medeltidens feodalism och den (sen)moderna tidens kapitalism alla progressiva steg framåt i utvecklandet av produktionskrafterna. Socialismen var ytterligare ett steg framåt i mänsklighetens förmåga till utveckling. Det var själva vitsen med socialismen, alltså arbetarmakten.
    Ja, alltså, utveckling och arbetarmakt var två sidor av samma sak. Och eftersom socialismen egentligen skulle uppstå i ett högt utvecklat kapitalistiskt och industrialiserat land fick bolsjevikerna även den uppgiften, att industrialisera. Lite som nationella borgare som tar den uppgiften där i Syd, visst. Ingen av dem väntar på att det ska utvecklas en ekonomisk kapitalism innan de tar den statliga politiska makten.
    Är de då samma? Nej, det vore väl ett idiotiskt sätt att etablera sig som nationella borgare att i åratal leva ett försakat och farligt liv som yrkesrevolutionärer. Då skulle de intellektuella i partiet snarare ha allierat sig med de ekonomiska kapitalisterna (och deras resurser) för att med dem störta den dominerande feodala samhällsordningen i Ryssland.
    Det var väl snarare Kerenskij och den tidigare revolutionen 1917 som representerade de nationella borgarna (varför inte ansluta sig till dem?). Och som nationella borgare vacklar de ofta och gör kompromisser med feodalismen (här tsarsamhället). Därför tog kommunisterna på sig moderniseringsprojektet.
    Kommunistpartiet tillsammans med upplyfta delar av arbetar-klassen och bondeklassen blev så småningom den nya över-klassen. Inte bara feodalklassen (godsägarna) utan även den lilla men viktiga kapitalistklassen drabbades av revolutionen.
    Det viktiga är vad man gör, visst. Men kommunisterna tog inte makten till förmån för nationella borgare. Tvärtom, dessa DRABBADES ju av revolutonen!
    Men när det nya klassamhället konsoliderades under Stalin på 30-talet, då kan denna NYA klass sägs ha liknande uppgifter som nationella borgare i Syd.
    Men detta var ingen planerad utveckling. Kommunisterna trodde verkligen att partiets maktövertagande var arbetarklassens maktövertagande, och början på vägen till ett klasslöst samhälle. De (vi, jag) hade fel.
    Att partibyråkraterna (inklusive arbetareliten) skulle utvecklas till en ny KLASS var något otänkbart enligt marxismen. Trotskij var en av de första att BÖRJA förstå detta, senare maoisterna. Än idag har vänstern ingen bra förklaring till hur mot all teori en ny klass kunde utvecklas på basen av statligt ägande.
    Men. Din förklaringsmodell missar hela perioden mellan Kerenskij (mars 1917 var det väl) och Stalins nya politik från 1929, då den nya röda överklassen körde igång sitt moderniseringssprojekt (och senare gav sig på det gamla leninistiska partigardet i de stora utrensningarna).

  • Torberg

    Allians med arbetarrörelsen ? Lenins Bolsjeviker kom lika mycket som Branting eller Kautsky ur Andra Internationalens Socialdemokrati. De hade haft en mycket framträdande roll, trots sin dåvarande litenhet, redan i arbetarrådsrevolten 1905. De skiljde sej från nästan alla andra riktningar inom arbetarrörelsen, för att inte tala om borgerligheten, genom att inför och under Första världskriget förespråka arbetarklassens solidariska internationella kamp mot borgerskapet, även det egna, istället för den nationalism som förödde Europa arbetarrörelse, genom stödet tiill ”den egna” krigs- och borgarmakten. Detta blev grunden för Komintern. Besläktat med knekten Peron ? Lurendrejeri ? Knappast. Men en trohet till just den tidiga socialdemokratins tusentals deklarationer och ideal om proletär internationalism och ”hellre skjuter vi våra egna generaler”. Tron på ”modernisering” som vägen till ett demokratiskt och jämlikt samhälle delades av hela arbetarrörelsen.

    Lenins organisation kan sägas ha genomgått tre huvudsakliga faser. Om man inte ser dessas olika karaktär är det nog svårt att fatta Bolsjevismens historia och teori. Före februari 1917 var organisationen, heterogen, demokratisk och underjordisk, inställd på den egna ”borgerliga” revolutionen och inväntade arbetarrevolutionen i väst. Först i o m bolsjevikernas enorma tillväxt efter februari och den samtida revolutionära stormvinden i Europa bröt organisationen med det mekaniska schema som sa att Ryssland måste genomgå en ”borgerlig fas” innan proletariatet kunde ta makten. Före detta hade partiet samma syn på detta som socialdemokrater i allmänhet. Inget lurendrejeri där heller. Efter våren 1917 ansåg man att man kunde, måste, inleda Världsrevolutionen på rysk mark och att man kunde räkna med snabbt stöd från Tysklands och övriga industriländers revolutioner, som man utgick från skulle segra efter kort tid. ”All makt åt arbetarråden”.

    Så blev det inte. Man hade fel. Revolutionerna i övriga Europa krossades och sovjetstaten stod ensam mot oräkneliga inre och yttre fiender. Inbördeskriget upplöste och dödade partiets arbetarbas, katastrofala misstag som massakern i Kronstadt och upphävandet av sovjetdemokratin la grunden till en diktaturorganisation som talade i arbetarnas namn men utan arbetarna vid makten. Bolsjevikerna kan sägas ha med nöd och näppe behållit makten i en Sovjetunion utan arbetarklass. Arbetarklassen var dödad på slagfälten eller på flykt tillbaka till byarna den nyligen kommit ifrån. Med det maktmonopol partiet, närmast oväntat, tillskansat sej blev organisationen en tillflykt för överlevare och karriärister ut ur den svält och elände kriget, inbördeskriget och invasionerna lämnat efter sej. Med detta ändrades ideologin successivt en tredje gång. Det som var en slags undantagstillstånd från början, parti – och fraktionsdiktaturen, i väntan på den internationella revolutionen, blev med de nya strebrarna och politrukerna vid makten ”arbetarmakt och socialism”. Partimonopol och terror blev Proletariatets diktatur. Allt vilande på marknadens avskaffande, arbetarklassens upplösning och fysiskt utrotande av den gamla partikadern som inte likställt partimonopol med socialism. Ur denna situation formades den nya ”tredje” ideologi som omfattades av parasiterna och politrukerna vid makten i det kraftigt förändrade kommunistpartiet. Stalinismens olika varianter. Som inte var Lenins i någon fas.

  • Hans Norebrink

    Håller med Torberg. Lenin och bolsjevikerna ville socialism, men det gick åt helvete.
    Eftersom detta väckt så mycket debatt skickar jag tre nya bokrecensioner till Svensson på samma Stalin-tema:

    1. ”De som viskade ‚Äì Tystnad och terror i Stalins Sovjet”
    av Orlando Figes.

    2. ”Tankograd ‚Äì Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-
    1953”
    av Lennart Samuelsson.

    3. ”Moskva 1941”
    av Rodric Braithwaite.

    mvh Hans Norbrink

    PS. Se även min uteliggande recension av ”Statens fånge ‚Äì En kinesisk premiärministerns hemliga tankar”. Rubrik: Kinesisk elitkamp.