Klass består

Boknytt
Klassamhällets kollektiva medvetande
Stefan Svallfors
Boréa

Klass består

Kön och etnicitet är inne, klass ute. Men klasskillnaderna består visar denna studie av Storbritannien, Tyskland, USA och Sverige. Det har den apolitiska marknadsatomiseringen inte ändrat på. Och åsiktsskillnaderna klasser emellan handlar om mer än ekonomi och fördelning.

I det klasskollektiva medvetandet spelar moraliska och sociokulturella frågor en stor roll. Arbetarna är mer konservativa i relation till könsroller, homosex och mångkultur. Här riskerar vänstern att förlora än fler röster till nationalvälfärdsstatliga högerpopulister, menar författaren.

Intressant?
I media och mer läsning: Dagens Bok, FAS, SDS, PO Ågren, FOF, Män med klass, Axess, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Menar du att vänstern måste sluta snacka könsroller, homosex och mångkultur för att inte förlora röster? Om arbetarklassen är konservativ i dessa frågor så är ju det en god anledning till att just snacka om dessa frågor.

    Däremot håller jag helt med dig om att vi måste snacka mer klass. Men utesluter det ena det andra? När vi snackar kön och klass samtidigt uppkommer ögonblicket då den bästa feministiska politiken formuleras.

    • Anders_S

      Josefin: jag vet inte vad hans menar, men jag menar att Jämlikhetsanden visar att vi förts och främst måste satsa på jämlikhet (klass) då jämställdhet utan jämlikhet inte tycks fungera. Klass först alltså, kön och etnicitet är mindre viktig.

      Man ska skilja på vilka frågor man driver och vilk man har åsikter om. Klassfrågor måste dominera bland de man driver. Etnicitet och kön ska inte göra det. Antisrasism är en klassfråga för det handlar om enhet mellan arbetar och förtryckta. När man vunnit arbetarklassen på de ekonomiska frågorna då kan man snacka om de andra. För annars lyssnar faktiskt inte folk på en. Så först ska man driva saker som folk lyssnar till. När man har deras förtoende kan man försiktigt ta upp andra saker. Hade jag inte gjort så hade jag aldrig blivit nån ledare på mina arbetsplatser,

  • Hans Norebrink

    OBS, att jag skrev ”menar författaren”, alltså ett referat av hans analys. Nu delar jag den analysen, men att ta till sig fakta om verklighetens ÄR säger ju som jag påpekat många gånger inget om hur det BÖR vara.

    Och som jag påpekat i en annan kommentar är min åsikt att vi självklart inte kan kompromissa om homosex, jämställdhet och lika rättigheter för invandrare (och mot rasism självfallet).

    Men det är viktigt att tänka på dessa saker kring arbetarklassens kulturkonservatism och medelklassens kuturradikalism. Som Håkan Bldomkvist gör för andra gången i senaste Internationalen vad jag förstår.

    Vilket Anders Svensson helt förstått i sin politisk-fackliga gärning. Man kan tvingas vara taktisk. Kön och etnicitet är viktigt, men klass förblir nog grunden i kampen.

  • Anders S: Rent propagandistiskt så är klass mot klass oftast det bäst verksamma på en arbetsplats, visst. Och jag skrev också att jag håller helt med om att vi måste snacka mer klass. Jag är kommunist.

    Fast jag ser frågorna som mycket mer integrerade, iaf analytiskt. Varför har personer med invandrarbakgrund det sämre ställt ekonomiskt? Varför har kvinnor sämre löner än män osv? Utan den förståelsen kan analysen bli ofullständig i vissa fall. De ekonomiska frågorna är integrerade med kön och etnicitet.

    Jag vänder mig mot den här synen att det går att snacka först klass, sen kön eller etnicitet. Det är mycket mer integrerat. Och hur mycket av det ena eller andra som ska tas upp beror helt på situation. Därför anser jag att du generaliserar i dina resonemang ovan.

    Det är ju inte fel att iaf vara lite medveten om hur arbetarklassen reproducerar homofobi, sexism och rasism. Vi ska väl inte tillåta sexistiska skämt i fikarummet bara för att vi har kvar klassamhället?

    Sen avskyr jag det här med att arbetarklassen tycker si eller så. När man skriver så bör man vara medveten om att det är en rätt grov generalisering (och att arbetare mycket väl kan vara homosexuella, som exempel). Annars reproducerar det uttalandet i sig en uppfattning om ”en riktigt arbetare”.

    • Anders_S

      Josefin: Inte på någon arbetsplats där jag funnits har det funnit ssexistiska skämt. Det är det som är underligt. Har arbetsplatserna varit unika? Var min närvaro nog? Jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att det inte är så vanligt som man via forskningen får fram (en person som i en forskningsituatione ger uttryck för sexeism, främlingsfientlighet och homofobi kanske inte gör det i verkligheten då han i verkligheten skulle få en massa skit från jobbarkompisar är en tänkbar förklaring). På Pååls fanns det bilder på nakna/lättklädda damer när jag kom. Sexistiskt kan man nog anse. Om jag direkt skulle krävt att de skulle bort hade jag skapat ett läge där ingen lyssnat på mig. Alltså var jag tvungen att vänta med en sån sak tills jag hade arbetskamraternas förtroende. Och när jag hade det så behövde jag inte ens kräva att de skulle bort. De försvann av sig själva efter ett antal diskussioner om närliggande frågor.

      Inte heller har jag varit med om att arbetarklassen reproducerar homofobi (Jag vet att forskningen hävdar det, så i det stora hela är det nog så). Både på Saab och Pååls fanns det arbetskamrater som var öppet homosexuella och jag hörde aldrig något homofobiskt om dem och de hade aldrig några klagomål på hur de behadlades. Det är ju möjligt att et fann såna saker som jag inte hörde eller som inte kom till min kännedom, men på bägge ställena jobbade bögarna, som det var i dessa fall, i flera år. På Saab hade vi också en arbetskamrat som bytte kön från man till kvinna, jobbade på fabriken innan, under och efter operationen. Där hade vi vissa problem med omklädningsrum och så och på hans avdelning. Men de var alltså inte större än att han stannade kvar.

      Sen är det så att vi naturligtvis måste ha en vettig ståndpunkt när dte gäller jämställdhet, etnicitet osv och företräda den gentemot folk som inte har smmam uppfattning. Rasister och mansgrisar får inte lämna emotsagda. Men det är lättare att föra fram radikala uppfattningar i dessa frågor om man först vunnit förtrodendet hos dem man vill nå.

      Jag delar alltså inte fullt ut Hans negativa syn på arbetarklassen och dess inställning i sociokulturella frågor. Jag menar att det är mer komplext och att en del av det om i udnersökningar anses vara rasism homofobi etc inte alls är det. Ta ordet negerboll exempelvis. jag anser inte att de som använder ordet ger uttryck för nån rasistisk inställning. Inte heller om någon använder orden tattare eller zigenare. Om det är fördomsfullt eller inte beror på hur och vilket sammanhang orden används.

  • göran

    ”Så först ska man driva saker som folk lyssnar till. När man har deras förtoende kan man försiktigt ta upp andra saker. Hade jag inte gjort så hade jag aldrig blivit nån ledare på mina arbetsplatser,”

    Det här citatet från Svensson säger väl det mesta. När han talar för klassens intresse lyssnar folk och när han pratar om sitt partis intresse kommer klassen att känna sig svikna.
    Det här är kanske inte något problem för ett promilleparti, men när sossarna inte längre företräder de som gett dess mandat, då händer saker.

  • Hans Norebrink

    När jag var i Bolivia stod kampen i vänstern mellan de som talade klass, som COB (LO) och gruvarbetarfacket FSTMB som såg proletariatet som ”la vanguardia”, ledningen i klasskampen (obreristas eller proletarister om man ska översätta till svenska) ‚Äì och indigenistas som betonade indianernas/böndernas roll. Eller rättare sagt ”klass och nation” som de sa i indianbondefacket CSUTCB där jag arbetade.

    Jag var traditionell vänster, men kom att stödja indianernas position. Det var där jag insåg vikten av etnicitet och nationalism. Hur kan jag då säga att klass är viktigast? Ja, alltså CSUTCB stod för klass OCH etnicitet/nationalism, för en folklig nationalism och etnicitet. För en etnonationell kamp som i sig var en klasskamp, den vita överklassen mot det indianska och mestistiska folket.

    Det är samma jag tänker när det gäller nationalism i Sverige. En nationalism som ingår i klasskampen, mot det elitistiska nyliberala superstatsprojektet EU och för nationellt demokratiskt självbestämmande. Mot det kosmopolitiska nationslösa globala kapitalet och för de nationella välfärdsprojekt arbetarklassen kämpat sig till. För nationella solidarisk sammanhållning som grund för folkhemmet och mot den globala själviska kapitalismens splittrande individualism.

    Josefin. Har du läst den bolivianska gruvarbetarhustrun Domitilia Chungaras bok ”Om ni låter mig tala”? Den tar upp hur främmande feministisk kamp kan framstå i en klasskamps-situation.

  • Hur kan man svamla till något till att bli komplicerat? Man ska hjälpa de som har det sämst. Är en etnisk grupp diskriminerad ska de hjälpas. Är det stora klassklyftor ska de som har det sämst hjälpas. Finns det fattiga med brist på utbildning ska man hjälpa till med skolinsatser där, oavsett om orsaken till fattigdomen är etnisk eller ej. Man ska hjälpa de som har det sämst. Så enkelt är det.

    Sedan kan man börja svamla om nationalism om det känns roligare. I grunden handlar det bara om att de som kan hjälpa andra som har det sämre ska göra det.

    Hans har annars bra exempel på hur man kan börja tramsa om nationalism i Sverige på ett bisarrt sett som inte hjälper någon, inte har ett smack med indianer att göra, inte hjälper någon, inte på något sätt har med EU att göra, men som i alla fall kan skapa lite mer klyftor och segregation. Mer nationalism för att dölja en s.k ”klasskamp” för att förhindra att den ekonomiska kampen blir tydlig.

  • Hans Norebrink

    Tja Hampus, ”svamlandet” om klass och nation var den stora frågan i boliviansk vänster och fackföreningsrörelse på 80- och 90-talen. Alla ville förstås hjälpa de fattiga, men vad skulle vara kampens fokus?

    Nästan alla bönder är indianer (på låglandet mestiser), och nästan alla (gruv)arbetare är tillbaka i tiden proletariserade indianbönder, men de senare tänkte inte i etniska termer, bara i klasstermer. Och enligt de marxistiska dogmerna borde de ha ledningen i kampen ‚Äì arbetare bör leda bönder.

    I själva verket gick klassförtrycket inte att skilja från det etniska förtrycket. Varför röstade indianerna på vita borgarpartier? Till stor del på grund av självförtryck, internaliserad omedveten självrasism. Därför var det viktigt i de fattigas (klass)kamp att stärka deras etniska självkänsla, identitet och stolthet.

    Jaha, och hur kopplar jag detta till Sverige? Politik bedrivs i ett nationalstatligt demokratiskt territoriellt rum, i vårt fall kallat Sverige, det svenska samhället, den svenska nationen och det svenska folket. När de politiska och ekonomiska besluten flyttas till EU och världsmarknaden undermineras den svenska demokratin, och därmed möjligheterna att bedriva (vänster)politik och (klass)kamp.

    En kamp för nationellt demokratiskt självbestämmande (och på låååång sikt europeisk och global demokrati) blir då en del av de fattigas kamp, av arbetarklassens kamp. För den undertryckta nationen där demokrati och välfärd realiserats, och där kampen för socialism förs. Sedan kan man undvika ordet nationalism, på samma sätt som man kan undvika ordet kommunism, eftersom båda blivit så stämplade.

    Klasskampen förs i Sverige, i det svenska samhället & nationen & folket. Där har vi tillkämpat oss demokrati, sedan välfärd, och senare förhoppningsfullt socialism. När detta politiska rum undermineras av EU och världsmarknad är det väl ett uppenbart politiskt problem. Kampen för svensk nationell demokrati blir en del av klasskampen.

    Varför hette välfärdsprojektet ”folkhemmet”? Jo, för det var ett projekt för just det svenska folket, som byggde på den känsla av sammanhållning, på den gruppkänsla som skapats i det historiskt skapade territoriella rummet Sverige. Man byggde välfärden på den nationella vi-känslan, det var en halvt uttalad vänsternationalism.

    När vi skapat en lika starkt vi-känsla i Europa, eller i hela världen kan också den användas för att skapa europeisk och global välfärd. Men det är ett tidsmässigt lååångt projekt. Vi-känsla och vi-solidaritet är inget man snyter ur näsan. Såväl nationell som social (klass) solidaritet och identitet är något som växer fram mycket långsamt.

    Instämmer i stort med Anders inlägg. Alltså, jag är ingen expert på detta med arbetar-kulturkonservatism. Menar bara att detta är något att ta med i beräkningen. Anders har här mer erfarenhet från fler arbetsplatser än jag, som jobbat mest inom vården och Sahlgrenska (20 år).

    Negerboll är inget rasistiskt, det är en skitfråga. Zigenare säger alla som en beteckning på mitt jobb. Ordet används inte nedsättande, däremot är många negativa till romer för att de ofta uppför sig illa på sjukhuset. Då tar jag alltid upp att man måste döma varje individ som just en individ.

    Homoskämt är vanliga hos oss, även jag är skyldig. Men alla vet till exempel att en av mina bröder var bög (död nu). Det är mer trams, inget allvarligt. Vi hade tidigare en verkligen homofob kille (hans tjej blev ihop med en annan tjej), men alla drev med hans böghat. Liksom med hans antifeminism.

    Sexistiska skämt i betydelsen verkligen och medvetet kvinnofientliga tycker jag inte vi har. Däremot fräckisar och underlivsskämt (även jag skyldig). När jag började arbeta på Sahlgrenska förvånades jag över det ständiga skämtandet. Sedan insåg jag att det är ett sätt att få tiden att gå, och att det stärker vi-andan. Man gör det roligare på tråkiga jobb (själv plågar jag också mina arbetskamrater med ordvitsar).

    Är de få kvinnliga vaktmästarna diskriminerade? Nej, det tycker jag inte.

  • Hans Norebrink

    Jo, förresten, detta med ord, som zigenare-romer. I Sverige kan man säga indian, men inte neger. I Bolivia är det tvärtom.

    Jag gjorde en egen informell undersökning för några år sedan. Frågade 100 personer. Nästan ingen såg ordet neger som negativt, bara som en beteckning.

  • Ja men självklart är det inte svart eller vitt med vilka skämt som är ok eller inte ok, det är sammanhangsbundet. Självklart måste man hela tiden välja sina strider på en arbetsplats. Det fattar jag också.

    Jag ville bara reda ut vad ni egentligen tyckte eftersom jag uppfattade en del formuleringar som svepande och generaliserande.

  • Hans Norebrink

    Ville bara utveckla detta med högerpopulistiska appeller till svenska arbetare, som boken tog upp. Hårdare straff och mindre invandring är ju ganska populära krav bland många arbetare jag träffar. Det senare behöver inte vara rasistiskt i sig, mer att det kostar för mycket och ger problem (”Vi ska ta hand om våra egna först”). Våra invandrar-vaktmästare är ju accepterade.

    Problemet är att det blir allt mer av mittenpopulism och vänsterpopulism av inskränkt sort (populism i sig behöver inte vara fel, men då måste vi definiera noga). De främlingsfientliga blir ibland välfärdskramare ‚Äì för svenskarna. De kan alltså upplevas ekonomiskt gynna svenska arbetare.

    Detta togs upp av den av Per-Olof Mattsson Internationalen-recenserade boken ”Hitlers folkstat” där författaren Götz Aly skriver: ”Socialpolitiska mutor utgjorde grundvalen för den inrikespolitiska sammanhållningen i Hitlers folkstat”. Detta kan ha varit den materiella grunden till den tyska arbetarklassens passivitet. De var mutade (vilket påminner om gamla tankar att de rika ländernas arbetarklass är mutade av imperialistiska extra-profiter). Det var väl de statliga och välfärdsliga elementen i nazismen som gjorde att de kallade sig nationalsocialister.

    Jag menar att man inte förstår den så kallade högerpopulismen om man bara sätter in den i ett traditionellt höger-vänster-perspektiv. Dels är den (etno) nationella frågan, där invandring ingår, en egen dimension i politiken. Dels är överklassen globalt nyliberal, medan högerpopulisterna är nationella, medelklassiga och mer statstroende. Och slutligen kan högerpopulisterna i välfärdsfrågor stå till vänster om nyliberalerna.

    Ska man bekämpa den reaktionära populismen är det viktigt att ha en riktig analys. Det vill säga MIN ovanstående analys (det var ett skämt!)

  • Hans Norebrink

    Kan vi inte i alla fall vara överens om att överklassens globala nyliberala höger, är en helt annan sak än medelklassens nationalstatliga höger?