Två gripna för busskjutningar i Malmö

Två personer har gripits med anledning av att bussar beskjutits i Malmö. Polisen har tidigare uppgett att bussarna förmodligen beskjutits med luftvapen eller kolsyrepistoler. I samband med gripandet hittades kolsyrepistoler och – patroner. En av de gripna har pekats ut av ett vittne. Förmodligen upphör väl skjutandet på bussar i Malmö efter detta. Skadegörelse mot bussar rent generellt upphär dock säkerligen inte. Där finns det andra drivkrafter och många fler ungdomar inblandade. Men skjutningarna har varit av en unik karaktär och klart skiljt sig från vanlig skadegörelse eller stenkastning mot bussar. Det senare är dock också ett mycket allvarligt och problematiskt agerande.

De som gripits är 18 år och de flesat 18-åringar måste betrakats som vuxna nog att förstå hela vidden av sitt handlande och vilka konsekvenser beskjutning av bussar kan få. Så det hela kan knappast betraktas som ett pojkstreck utan måste anses allvarligare än så. Brottsmisstankarna i fallet handlar om skadegörelse och vålland av fara för annan. Något som låter rimligt.

Precis om annan brottslighet av motsvarande typ, som bränderna och stöket vid Friskväderstorget i Biskopsgården i Göteborg, är det hela att betrakta som symptom på att samhället har problem. Problem som tar tid att lösa och som bara kan lösas genom sociala åtgärder. Hårda straff är ingen lösning på sådant här. Lösningarna heter istället sociala insatser som exempelvis fler organsierade fritidsysselsättningar, mer personal i skolan, mer personal i förskolan, fler jobb osv. Allt för att skapa framtidshopp och en känsla av att man behövs i samhället. Förebyggande arbete alltså. I det förebyggande arbetet kan också ingå fler poliser på gatorna.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Erik Berger

    Frågar man integrerade ”invandrare” (och nu snackar jag inte danskar utan f.d. iranier m.m.) så är de ofta tydliga med att det är alldeles för slappt i Sverige.
    Självfallet är hårda straff inte det enda som krävs, utan det ska till en kombination av öppna armar och tydliga krav, förutom ett skyddsnät för dem som verkligen inte har förutsättningarna (t.ex. allvarligt sjuk, dement osv.). Men det finns de som vill testa gränser. Ju mer man tolererar, desto värre saker gör dessa.
    Visst finns det sociala problem, och det behövs i allra högsta grad insatser på det planet, men det är inget man löser över en natt. Har det gått så långt att man beskjuter bussar, då är det många års utanförskap som ligger bakom.
    Dessutom lever man i en utopi om man tror att kriminalitet inte förekommer om bara alla får rätt sociala förutsöttningar.

    • Anders_S

      Erik B: Varför ska man fråga invandrare specifikt? Och vaför skulle deras synpunkter ha större relevans? Det är dessutom ointressant vad enskilda individer tycker i frågan forskningen är glasklar (Källor: Brå, Forkning & Framsteg, US-amerikansk frokning, Freakonomics). Hårda straff har ingen egentlig effekt.

      Ditt amatörpsykologiserande om testa gränser är just inget annat. Det är helt enkelt inte sant det du skriver säger min pedagogiskt och psykologiskt utbildade fru. Och det säger min erfarenhet av sex småsyskon, tre egna barn och fyra barnbarn också.

      Att beskjuta bussar med kolsyrepistoler är idiotiskt, men det är inte ett jätteallvarligt brott. Att ta det som det yttersta exemplet på brottslighet är som jag ser det att överdriva lite.

      Sociala lösningar tar tid, men de har effekt. Så det är bara att sätta igång. Hårda tag har ingen egentlig effekt, så varför ska vi ägna oss åt det?

  • Erik Berger

    Hej, vilka frågor…
    Man kan fråga svenskar också, men de är ju vana vid att det är slappt. Klart att det då är relevant med synpunkter från individer som kommer hit med andra erfarenheter!
    Å ena sidan måste jag erkänna att inte har mycket konkreta belägg för det där med att testa gränser, annat än t.ex. kommentarer från vad som presenterades som experter i samband med attackerna på brandmännen förut. Inga barn har jag heller, utan känner bara till vad andra föräldrar har berättat. Å andra sidan är jag nog villig att påstå att åsikterna går isär bland samhällsvetare, pedagoger och psykologer, just eftersom det är komplexa frågor. Samma gäller föräldrar med olika erfarenheter. Vad jag har hört så är benägenheten för barn att testa gränser större om man gång på gång bara säger mjukt ”söta plutte, inte göra så” än om man en gång för alla ryter ”NEJ”, lika kraftfullt som rävhonan ryter åt sina ungar (för att använda min egen fars metafor).
    Bussbeskjutning har jag aldrig tagit som det yttersta exemplet på brottslighet, det är klart det kan bli ännu värre. Men nog är det allvarligt. Jag tycker all skadegörelse på både människor och föremål är allvarlig, och när vapen är involverade har det gått ganska långt.
    Jag håller med om att hårda straff inte alltid hjälper. ”Straffet” måste vara individ- samt situationsanpassat. I det här fallet tror jag att de berörda snarare behöver hjälp än ett regelrätt straff, särskilt om de redan anser att de har det så illa ställt. Men något ”straff” borde de ändå få – kanske kan dock ”straffet” gå ut på att de får skyldighet att opinionsbilda mot skadegörelse eller något sådant? Jag grunnar på om de kan få reparera bussar mot initialt låg och sedan stigande ersättning, men det kanske är svårt att genomföra rent praktiskt, både kompetensmässigt och vad gäller arbetstillfällen. Hursomhelst, någonstans i den riktningen kunde man ha ett passande straff som t.o.m. kan bli en positiv upplevelse till slut. Samtidigt så har man satt ned foten och sagt: skadegörelse och respektlöshet tolereras inte! Är jag vänster eller höger? Jag betraktar mig som höger då jag värnar individens ansvar och inser att alla är olika. Och absolut: alla barn testar inte gränser, men de som gör det fortsätter tills de möter större motstånd. Det räcker inte med att en psykolog säger att ”det är helt enkelt inte sant”, jag sade att det finns de som testar gränser och det vidhåller jag, utan att någonsin ha menat att alla är sådana. Som sagt var, alla är olika.