Juholtaffären har satt fingret på ett par grundläggande problem med den svenska demokratin. Dels bidragsbrottslagen, som inte gäller riksdagsmännen olika kostnadsersättningar och bidrag, som innebär att vanligt folk kan dömas till brott för enskilda små misstag som int alls haft till syfte att begå brott. Den lagen är helt felaktig och borde genast ändras så att det faktiskt krävs uppsåt för att man ska kunna dömas till brott. Återbetalningsskyldig kan man ju bli ändå.
Det är alltså inte det faktum att riksdagsmännen inte omfattas av lagen som är det stora problemet utan att vanligt folk kan dömas till brott för simpla ifyllnings- och ikryssningsmisstag för att man inte begripit blanketten eller reglerna.
Vidare har hela Juholtaffären visat på en del nackdelar med de höga riskdagsmannalönerna och andra privilegier som våra förtroendevalda har. Nämligen att dessa väl tilltagna ekonomiska ersättningar för riksdagsposten leder till att det blir ett ändamål i sig att behålla dessa. Det leder alltså till en kamp om privilegierna istället för en kampa om politiken.
Juholtaffären har tydligt visat på detta då Håkan Juholt angripits av en grupp inom socialdemokratin som förlorat privilegier, makt och pengar på grund av att Juholt blivit partiledare. Genom att dessa människor gjort sig beroende av sitt politikeruppdrag och sin privilegier uppstår strider som inte handlar om politik utan bara om de materiella fördelar uppdragen innebär. Som den socialdemokratiska kommunpolitikerna Johanna Graf skrivit:
– Varför tror du att det är så få som träder fram med namn och säger vad de tycker?
För att de antingen har dolda maktmotiv med det de säger, vilket lätt skulle avslöjas om man såg vilka de var, dels för att de inte vågar säga vad de faktiskt i hjärtat känner.– Varför vågar de inte det?
De är rädda om sin uppvärmda stol; de har gjort sig beroende av sin position för sin försörjning och saknar fuck-off-kapital. Det rekommenderas inte, för det är förödande för förmågan att se sig själv i ögonen i spegeln när man borstar tänderna på morgon
Vi har sett problemen även i andra sammanhang. När Petzäll lämnade Sverigedemokraterna, när Federley och Annie Lööf (då Johansson) backade om FRA osv. Om riksdagsmannalönerna var lägre och privilegierna färre skulle problemen bli avsevärt mindre, kanske inte finnas alls. Vi skulle få politiker som var intresserade av politik istället för att berika sig och skaffa sig privilegier. En klar fördel alltså.
Politikerna från arbetarpartier skulle i det läget också bli bättre företrädare för vanligt folk, för arbetarklassen, för jämlikhet. Detta eftersom de skulle ha livsvillkor som var mer lika de som vanligt folk har.
Därför anser jag att riksdagsmän borde ha en lön som är jämförbar med en genomsnittlig arbetarlön. Så länge det inte är uppfyllt anser jag att partier som ger anspråk på att företräda arbetarklassen, vanligt folk, ska ha partiskatt så att deras företrädare inte har mer kvar än vad en genomsnittlig arbetare tjänar. Så gör portugisiska vänsterpartiet Bloco Esquerda (för såväl nationella parlamentariker som EU-parlamentariker) och holländska SP. Låt dessa partier bli förebilder för svenska vänsterpartier.
Intressant?
Bloggat: Roger Jönsson, Jens Holm, Annarkia, Ronge, Bjereld, Peter Andersson, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Johanna Graf, Annie Lööf, Fredrik Federley, Bidragsbrottslagen, Riksdagsmannalöner, William Petzäll, Brott, Demokrati, Arbetarklass, Jämlikhet, Makt, Korruption, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag tycker det är ett bra förslag att röda partier reglerar sina egna ledamöters löner! Att leva som man lär stärker ens legitimitet.
Och jag tycker det vore ännu bättre om alla riksdagsmäns löner var lägre. Men självklart ska man i vänsterpartier reglera lönerna. Det stärker legitimiteten som du säger.