Det har varit en del snack på nätet om rösträtten och moderaterna med anledning av att moderaterna ägnar sig åt historieförfalskning. Högern i Sverige, dvs det parti som idag heter Moderata Samlingspartiet, var motståndare till allmän och lika rösträtt när det begav sig. Allmän och lika rösträtt i Sverige genomfördes åren 1917-1921 och de som inte ser sambandet md ryska revolutionen måste vara blinda.
För att försöka undvika samma utveckling här behövde makthavarna agera. Socialdemokraterna vill inte heller ha revolution och hamnade därför delvis på samma sida som en del borgerliga partier. Förslaget om allmän lika rösträtt för män liksom förslaget om kvinnlig rösträtt några år senare kom från koalitionsregeringen av liberaler och socialdemokrater. Högern, Allmänna Valmansförbundet (idag Moderaterna) var emot.
Rädslan för en rysk utveckling var i högsta grad reell för redan innan den ryska revolutionen 1917 (det var en revolution i Ryssland 1905 också) hade arbetare i Sverige gjort uppror och tagit över städer där man bildat arbetarråd (sovjeter) och tagit över styret av städerna. Det mest kända exemplet är Västervik och det var där det började.
På grund av första världskriget och medföljande matbrist hade priserna på mat stigit starkt i Sverige. Till en början var det främst kött men allteftersom blev det även brist på spannmål, mjöl osv. Orsakerna var att det alltmer användes till djuruppfödning och att importen från USA stördes av kriget. Till slut blev även potatis en bristvara. Runtomkring i Sverige uppstod oroligheter, statsminister Hammarskiöld avgick och en ny högerregering bildades av Swartz för att försöka blidka det svenska folket. Men det gick inte.
Istället så blev det uppror. 16 april 1917 lades arbetet ner på de flesta arbetsplatser i Västervik, man gick itll matbutiker, tvingade fram sänkta priser, intog kvarnar och tvingade vedhandlare till lägre priser. man samlades på Stortorget där man på förslag av en syndikalistisk arbetare, F.J. Gustafsson valde en arbetarkommitté på 5 personer. Arbetarkommittén tog snart kontrollen av livsmedelsförsörjningen i staden och hade arbetarkontrollanter på kvarnen i staden. Kronofogden i Västervik tvingades avgå och polisen tvinagdes hålla sig på station. Ett arbetargarde upprättades för att hålla ordningen.
I det läget fick Västerviks borgmästare erbjudande om militär trupp för att kväsa upproret (kallat ”den röda terrorn” i borgarmedia). Borgmästaren kontaktade då arbetarkommittén som meddelade att någon militär inte behövdes och så blev det.
Exemplet från Västervik spred sig över hela Sverige snabbt som en löpeld. Råå (utanför Helsingborg), Karlstad, Tranås, Hofors, Norrköping, Enköping, Nässjö, Katrineholm, Västerås, Bollnäs, Vaggeryd, Skaftet, Sundsvall, Ådalen, Göteborg, Seskarö osv. Ibland bara demonstrationer, konfiskationer och möten, ibland bildades arbetarkommittéer. Förökte man kommendera ut militären mot arbetarna så ledde det till att soldaterna som ju var värnpliktiga tog ställning för upproret, bland annat i Västerås.
Det socialdemokratisk ledda LO försökte på olika sätt ta kontroll över upproret, bland annat genom att utlysa generalstrejk och bild en egen kommitté för att samordna kommittéerna runtomkring i landet. Denna kommitté tillsattes uppifrån och hade ingen förankring i de lokala komittéerna men innebar att socialdemokratiska arbetare i viss utsträckning lämnade de lokala kommittéerna. LO:s agerande innbar därmed en splittring och försvagning av rörelsen och upproret.
Den 5 juni samlades 30 000 arbetare på Gustaf Adolfs Torg i Stockholm. Ett av syftena med mötet var att välja en riktig samordningskommitté för att ena kampen i Sverige. Mötet angreps våldsamt av polisen, tusentals människor skadade av sabelhugg och bajonettstick. Hjalmar Branting var där och uppmanade folk att gå hem, men möttes av en proteststorm. Dagen efter valde man dock en kommitté, Arbetarnas Landsråd, vid ett möte med 20 000 arbetare i Hornsbergs hage i norra Stockholm. Man tog initiativ till samarbete med de etablerade fackföreningarna men inviten fick en negativt svar.
I slutet av 1917 var ett val utlyst och inför detta gled initiativet bland arbetarna i Sverige över tillsocialdemokratin och de av dem kontrollerade fackföreningarna. Velt blev ett förkrossande nederlag för högern och en socialdemokratisk-liberal regering. Allmän rösträtt för män infördes och det lugnade ner sig i Sverige lagom till att revolutionen i Ryssland bröt ut. Men det finns ingen tvekan om att den svenska revolutionen, hungerupproret, var avgörande för att allmän och lika rösträtt för män infördes år 1917 i Sverige och att den ryska revolutionen och oron i Europa spelade stor roll för den fortsatta utvecklingen med kvinnlig rösträtt 1921.
Källor: Håkan Blomqvist, Den röda tråden, 1989
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Lasse, Storstad, Beelzebjörn, Moberg, Röda berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Socialism, Vänstern, Demokrati, Arbetargarde, Röd terror, Uppror, Hungeruppror, Hammarskiöld, Swartz, Moderaterna, Högern, Allmänna Valmansförbundet, Svenska revolutionen, Hungerupproret, Arbetarkommittéer, Västervik, Revolt, Revolution, Arbetarkamp, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag har lite dåligt minne av historieundervisningen här. Jag kan dessutom nästan bara relatera till de utbildningsinstanser jag varit i kontakt med under åren, och det är grundskola och fackförening. Vad gäller historieskrivningen i skolan under 70-talet, så finns stora luckor redan i grundmaterialet. Det var helt enkelt rätt färgat. Likaså fackets skrivningar. Vad jag senare har läst är att IOGT spelade en rätt stor roll. Stämmer det? Var det inte så att även högern ville ha allmän rösträtt, men de ville inte ha samma system med enmans valkretsar likt England? Din artikel är mycket intressant, och jag ser fram emot en fortsättning eller fördjupning! Mvh Mats Ståhl
IOGt spelade ingen roll dör revolutionen. Frikyrkor och nykterheströrelse spelade dock ens tor roll i organiseringen av arbetarklasen, för att ge folk föreningsvana osv. Nykterhet gjorde det också lättare att organisera folk i fackföreningar och för sina rättigheter.
Nej, högern röstade mot allmän och lika rösträtt. Man bar för det system som man själva infört cirka tio år tidigare (som en eftergift åt revolutionära stämningar, storstrejk och annat), med graderad rösträtt, dvs inkomsten bestämde hur många röster man hade.
Jag ska publicera vad Håkan Blomqvist skrivit om det hela liksom utdrag ur böcker som berör denna historia.