Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – borgerliga rösträttsförslag

Del 3 av 9 i serien Rösträtten i Sverige

När allmän och lika rösträtt i Sverige genomfördes i etta antal steg var det ett resultatet av en lång kamp från arbetare och fackföreningar, från kvinnoorganisationer och vänsterorganisationer. Rösträtten var ingen skänk från ovan, det var inget som högern införde, inget som socialdemokraterna eller liberalerna gav oss. Inget resultat av parlamentarism eller parlamentariska val i första hand. Det var istället resultatet av en lång kamp för allmän och lika rösträtt för alla.

Ett avgörande steg, men inte det första steget var det som ledde fram till storstrejken 1909 och storstrejken, som visserligen blev en förlust för arbetarna, men ändå kom att leda till förbättringar på sikt. Knut Bäckström har skrivit om detta i en bok, Arbetarrörelsen i Sverige, 1958, med en nyutgåvor 1963, 1971 och 1977. Men historien är längre än så och jag ska börja med den politiska storstrejken 1902 trots att det hela egentligen börjar årtionden tidigare.

Om storstrejken 1902 och några händelser kring 1905 har jag redan skrivit. Konsekvensen av raden av protester och strejker, revolutioner och nationella frigörelser  blev att olika borgerliga regeringar arbetade fram en rad rösträttsreformer. Detta utan att man vill införa demokrati med allmän och lika rösträtt. Först ut var den liberala regeringen under Karl Staaff:

Den revolutionära kampen i Finland möttes med stor sympati bland Sveriges arbetare, så mycket mera som den var ett svårt slag mot tsarismen och ett verksamt stöd åt den revolutionära rörelsen i Ryssland.

Makthavarna i vårt land fruktade att denna revolutionära våg skulle få starka återsvall här. De fann genast för gott att låta den reaktionäre industribaronen Christian Lundebergs nyligen tillsatta regering avträda från arenan och gav den liberale ledaren Karl Staaff uppdraget att bilda en ny. Som Brantings gamle vän räknade denne med stöd av riksdagens socialdemokrater, vilka i valen på hösten 1905 i samband med årets uppsving för arbetarrörelsen ökat från 4 till 13.

Staaffliberalernas rösträttsförslag

Staaffregeringen tillträdde redan den 7 november 1905. Mer enträget än förut förfäktade nu Branting samverkan med de liberala. Därvid försvarade han tillsammans med Staaff majoritetsvalsprincipen i diskussionerna om den nu brådstörtat förberedda rösträttsreformen.

Valen var redan majoritetsval. De som politiskt räknade sig till högerpartiet ville liksom den socialdemokratiska vänstern övergå till proportionella val. Branting stred emellertid nu hårt för majoritetsvalsprincipens skärpning genom införandet av enmansvalkretsar. Därigenom skulle nämligen samverkan och politisk kohandel med de liberala i större omfattning än som redan skett kunna motiveras inför arbetarna. Redan tidigare val hade partiledningen i en rad valkretsar underlåtit att ställa upp egna kandidater och manat sina väljare att rösta på de liberala. Bland dem som på så sätt invalts i riksdagen på socialdemokratiska arbetarröster befann sig för övrigt också Karl Staaff. Branting var från början invald på en liberal lista, vilket Dagens Nyheter försvarade med att ”egenskapen av socialdemokrat borde icke vara hinder för en eljest frisinnad persons upptagande på de liberalas kandidatlistor”. Självklart skulle liberalernas vinst av en sådan valtaktik i enmansvalkretsar med majoritetsval bli betydande, eftersom de hade fördelen att befinna sig i den så kallade mitten, där ju kampen gick med högern om väljarna. Från vänster hotade ännu ingen konkurrens, särskilt som den ungsocialistiska vänstern var antiparlamentaristisk och för sin del bojkottade valen.

Det socialdemokratiska partiets högerledare inställde sig efter den liberala regeringens tillkomst på att dämpa rörelsen för de socialpolitiska kraven och i stället inrikta sig på att söka förmå Staaff att ta med så mycket som möjligt av deras förslag i sin beramade rösträttsproposition. Deras förslag var för övrigt utarbetat med detta för ögonen och medtog därför trots starka protester i partiet inte förslag om kvinnlig rösträtt. Detta saknades också i regeringens proposition, när den presenterades i februari 1906. Enligt denna skulle enmansvalkretsar med majoritetsval och omval införas i städerna, vilkas representation trots deras växande väljarunderlag skulle minskas med inte färre än 65 mandat. De socialdemokratiska rösterna fanns ju framförallt i städerna och förslaget var som synes väl anpassat för att underlätta köpslagan mellan de liberala och socialdemokratiska ledarna. Inkomststrecket skulle enligt förslaget bortfalla, men ofullgjord värnplikt, fattigvård och obetald kommunalskatt skulle fortfarande hindra rösträtt. Mot det senare reste Branting invändningar i remissdebatten om propositionen.

Stockholms borgmästare Carl Lindhagen, som då tillhörde det liberala regeringspartiet, föreslog kvinnlig rösträtt men vann föga gehör i riksdagen. Socialdemokratiska riksdagsgruppen svarade Kommittén för kvinnlig rösträtt att den inte ansåg det taktiskt klokt att föra fram deras fråga i riksdagen.

Det var till ringa tröst, att båda kamrarna slutligen antog den till intet förpliktande kompromissen, att kravet på kvinnlig rösträtt skulle överlämnas till regeringen för utredning. Bland dem som kritiserade den svenska socialdemokratiska partiledningen för dess ställningstagande i kvinnorösträttsfrågan var August Bebel. Motståndet mot kvinnlig rösträtt i riksdagsval är så till vida överraskande som kvinnorna i Sverige redan hade kommunal rösträtt. Samtidigt förekom i riksdagen inga allvarliga protester mot att de tre yngsta årsklasserna enligt regeringspropositionen skulle bli berövade den rösträtt de hade. Åldersstrecket skulle nämligen höjas från dåvarande 21 till 24 år. Att antalet röstberättigade skulle komma att öka från 400.000 till en miljon, trots att de tre största årsklasserna berövades sin rösträtt, visar hur hårt inkomststrecket på minimum 800 kronors årsinkomst ännu drabbade arbetarklassen. Den vakna arbetarungdomen, som nu allt mer gick i täten för arbetarklassens kamp, betraktade regeringspropositionen som förräderi och mottog den som ett slag i ansiktet. Dess indignation bidrog att uppväcka partivänsterns starka opposition och ovilja mot Staaff. Den ansåg reformförslaget så mycket mindre värt som arbetarnas inkomster genom fortsatt aktiv lönekamp när som helst allmänt skulle överskrida 800-kronorsstrecket.

Lika mycket som den organiserade socialdemokratiska ungdomen efter förtjänst hyllat och hedrat sådana demokratiska liberaler som Adolf Hedin, Viktor Larsson och andra, lika mycket föraktade och bekämpade den staaffliberalismen under lång tid framåt. Inte minst detta skärpte spänningen mellan vänstern och högern i den socialdemokratiska arbetarrörelsen, där förhållandet till de liberala faktiskt blev den största vattendelaren.

Medan rösträttsförslaget maldes genom utskotten arbetade högern i riksdagen för en skärpt lagstiftning mot arbetarrörelsen. För att kunna få igenom fröslaget om rösträtten gick regeringen Staaff med på att föreslå en skärpt lagstiftning mot arbetarrörelsen. Dessa lagar kallades av Staaff och Branting för ”anarkistlagarna” men av arebater för ”munkorgslagarna”. Till historien har de gått som ”Staaff-lagarna”:

Social-Demokraten noterar, att Staaff möttes med iskall tystnad, när han i remissdebatten den 27 februari formligen bönföll första kammarens högermajoritet att gå med på rösträttspropositionen. Denna Staaffs undfallande attityd kom de reaktionäras kam att svälla. Anförda av Chr. Lundeberg, densamme som under den revolutionära rörelsens uppsving hösten 1905 tvingats lämna regeringsrodret till Staaff, ville de utnyttja den försvagning i arbetarklassens kamp, som illusionsmakeriet kring staaffregeringen medfört, för att söka tränga tillbaka arbetarrörelsen.

Lundeberg hade just gjort sig bemärkt såsom styrelseordförande för Mackmyra sulfitaktiebolag i Valbo, vilket i mars 1906 avskedade och tog ut vräkning på 42 arbetarfamiljer med 120 barn, därför att deras försörjare vägrat lämna sin fackförening. När detta ultimatum ställdes till de 60 organiserade arbetarna begärde också deras 80 arbetskamrater sitt inträde i fackföreningen, och inte ens massvräkningarna kunde få dem att vika. Den förste som vräktes var den unge muraren Lättman med 5 små barn, vilkas mor fick missfall till följd av behandlingen. Upp till 36 timmars skift i giftiga svavelugnar hade märkt honom med sjukdom och lagens verkställare räknade med att arbetarfronten skulle svikta inför den synen. Men i arbetarpressen skildras han som en patetisk ung arbetare, vilken väl för första gången i sitt liv håller ett tal, till yttermera visso direkt inför disponenten, fyllt av anklagelser mot bolag och myndigheter. Tack vare denna sammanhållning ändade arbetsgivarattacken i augusti med fullständigt fiasko. Arbetarna fick tillbaka både arbetet och bostäderna.

Motionstiden var slut i riksdagen, men Lundeberg, som tillika var första kammarens vice talman och en av de ledande i Svenska arbetsgivareföreningen, framställde en interpellation, som statsminister Staaff besvarade den 24 april 1906 eller samma vecka, som vräkningarna pågick i Mackmyra. Staaff lovade att enligt interpellantens önskan förelägga riksdagen proposition om skärpta straff för antimilitär agitation och uppmaning till ohörsamhet mot lagar och myndigheter.

Efter endast fjorton dagar presenterades en proposition, vari de reaktionäras anspråk tillgodosågs. För att i möjligaste mån söka få lagförslagen accepterade även bland socialdemokraterna sökte de liberala att ge dem namnet ”anarkistlagarna”, men de blev i stället för framtiden döpta till ”staafflagarna” och renderade sin upphovsman mycken vanära inom alla skikt i landet. Branting ville enligt Ström behålla benämningen ”anarkistlagar”. Ofta kallades de också ”de nya munkorgslagarna” av sådana som betraktade dem som en skärpning av de lagar, vilka tillkom 1889 mot det nybildade socialdemokratiska partiet. Det var förresten Dagens Nyheter som lanserade beteckningen. Mauritz Hellberg uttryckte i den liberala Karlstads-Tidningen ”förstämning” över förslaget.

Under staaffregeringens egid arbetade klassjustisen för högtryck. Plötsligt föll utslaget i det utdragna målet mot Z. Höglund för Socialdemokratiska ungdomsförbundets fredsmanifest 1905. Det löd på åtta månaders fängelse, som hovrätten i sinom tid sänkte till sex månader. Fängelsedomarna mot de åtalade arbetarna i Sörvik skärptes nu i de högre instanserna till straffarbete i två år vardera.

Hela paketet mottogs negativt av många arbetare, men Staafflagarna antogs i riksdagen. Socialdemokraterna röstade mot. Staaf vill efter detta upplösa andra kammaren och utlysa nyval på grund av rösträttsfrågan. Men det ville inte regenten, dåvarande kronprinsen, sedermera kung Gustav V. Det blev därför inte heller så. Karl Staaf tvingades därmed och en ny regering kunde bildas under ledning av Arvid Lindman. Troligen hade han, kronprinsen och kungen samarbetat för att uppnå detta. Regeringen Lindman kom sen att arbeta fram ett nytt rösträttsförslag:

Lindmanregeringens proposition visade sig i grunden vara densamma som Staaffs, utom att den föreslog proportionella val i stället för majoritetsval. Därjämte föreslog regeringen emellertid vissa ändringar av den kommunala rösträtten innebärande bland annat att den gamla 5.000-gradiga fyrkskalan skulle ersättas med en 40-gradig inkomstskala som beräkningsgrund för antalet röster per röstberättigad antingen det nu var man, kvinna eller firma. Folk i de lägre inkomstgrupperna skulle få en röst per bevillningskrona eller per 100 kronor beskattad inkomst, varefter stegringstakten något avstannade så att röstberättigade med 15.000 kronor eller däröver i årsinkomst fick 40 röster mot förut upp till 100. För valbarhet till första kammaren krävdes 50.000 kronor i förmögenhet eller minst 3.000 i beskattningsbar årsinkomst under de tre närmast föregående åren, vilket innebar att ingen arbetare kunde väljas.

Meddelandet om detta förslag i trontalet väckte en väldig proteströrelse i landet. Fem dagar därefter eller den 21 januari var exempelvis de flesta för arbetare tillgängliga lokalerna i huvudstaden fyllda med protestmöten, som förklarade propositionen ”absolut oantaglig” och allvarligt manade arbetarna och med dem liktänkande att rusta sig för att ”sätta in hela sin styrka i en ordentlig kraftmätning” för allmän rösträtt.

[…]

Största missnöjet med reformförslaget fanns naturligtvis bland ungdomen, som även enligt Lindmans förslag skulle förlora den ytterst begränsade rösträtt de hade. Därifrån kom också den skarpaste oppositionen. Framförallt var det den socialdemokratiska ungdomen, som ville att storstrejksvapnet på nytt skulle komma till användning.

I fängelset hade Zeth Höglund 1906 författat en mycket uppmärksammad stridsskrift: ”Författningsrevisionens nödvändighet — Klart till storstrejk!” I den beskriver han hur förstakammar- högern i sin självsäkra maktfullkomlighet också blivit inskränkt och ointelligent. ”Man förstår”, skriver han, ”att andens vapen ovillkorligen måste studsa tillbaka mot detta pansar av massiv inskränkthet, av fullständig förstockelse inför alla skäl och resonemang. Därför tror jag också, att ett enda tal på storstrejkens tungomål kommer att uppfattas vida bättre av döva förstakammaröron är tusende tal på ärans och hjältarnas språk, som måhända först behöver översättas för att begripas av de delvis före detta utländska herremännen i vårt överhus. Men skall vi tillgripa sådana kampmedel skall vi heller inte nöja oss med halvmesyrer. Skall vi ändå ut i strid, så må vi slåss för en fullständig författningsrevision med första kammarens avskaffande jämte ärlig allmän rösträtt som mål.” Till slut fastställer han, att ”den politiska storstrejken är det enda verksamma maktmedel varöver arbetarklassen förfogar … Det kommer förvisso att genljuda över landet. De döva skall höra, de blinda se och de dumba återfå talförmågan.”

Med tiden skulle missnöjet med situationen och kraven på demokrati och demokratiska rättigheter för alla leda fram till storstrejken 1909. Attackerna mot arbetarklassen skärptes, familjen Kempe had fortfarande förbud mot facken på sin fabriker och vid Sandö uppstod oroligheter och kravaller på grund av detta år 1907. Detta efter att fackmedlemmar avskedats och strejkbrytare inkallats vid den strejk som utbröt på grund av avskeden. Militär satte sin mot arbetarna och en mängd gripanden och rättegångar genomfördes med långa straff som resultat. Hårdaste straffen var 8 års fängelse och straffarbete. Frans och Seth Kempe tvingades dock att acceptera fackföreningen till slut ändå. Attackerna mot fackföreningar och arbetarklassen fortsatte dock och allt fler strejkbrytare inkallades, ofta från andra länder. 1908 inträffade därför det senaste terrordådet som genomförts av svenska vänstermänniskor, Amaltheadådet.

Intressant?
Borgarmedia: DN1234, 5SVD1, 2, 3GP1, 2, 3SVTEXAB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Series Navigation<< Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – 1905Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – Sandökravallerna och Amaltheaattentatet >>
Advertisements