Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – revolutionsåret 1917, del 2

Del 9 av 9 i serien Rösträtten i Sverige

Kampen för demokrati och allmän rösträtt i Sverige, lika för alla, för arbetare som borgare, för kvinnor såväl som för män böljade fram och tillbaka under slutet av 180-talet och början av 1900-talet. Motståndare till demokratiska reformer var arbetsgivare, de rika och deras främsta parti, Allmänna valmansförbundet, det parti som idag kallas för Moderaterna.  Deras ledare konspirerade med kungamakten och företrädare för storfinansen för att på olika sätt krossa kampen för demokrati och lika rättigheter.

Efter att under åren 19021905 ha fått backa så slog borgarklassen tillbaka hårt mot arbetarklassen och demokratikämparna under åren 1907 till 1909. En period som kulminerade med storstrejken 1909, en strejk som slutade med ett nederlag för arbetarklassen. Två år senare, 1911, var det val. Ytterligare tre år senare utbröt det första världskriget. Arbetarkampen minskade till ingenting och det mycket på grund av socialdemokratins utlysta så kallade borgfred. Men 1917 brakade det loss igen, i praktiken i trots mot socialdemokratin. Men först blev det revolution i Ryssland igen, följd av hungerupplopp och oroligheter i Sverige. Arbetarstyret i svenska städer oroligheter och uppror på många ställen i Europa fick konsekvenser i Sverige. Demokratiska reformer tvingades fram av demonstrationer, revolutioner, upplopp och arbetarkommittéer:

Gatustriderna i Stockholm den 5 juni 1917

Enligt kongressens beslut [se 1917, del 1, min anmärkning, AS] utgav vänstersocialisterna i Stockholm parollen om allmän arbetsnedläggelse och avmarsch till riksdagshuset tisdagen den 5 juni, då statsministern besvarade Brantings och Vennerströms interpellationer.

Den 27 april 1917 hade Branting under de stora massmanifestationerna och aktionerna mot hungerpolitiken ställt en interpellation, i vilken han sade sig vilja ”rikta till landets regering och till första kammarens majoritet den allvarliga vädjan, att de var för sig måtte med det snaraste bringa samhällsfriden i landet och möjligheten till sammanhållning inom vårt folk den gärden, att de klart och tydligt utfäster sig att medverka till en demokratisk författningsrevision i enlighet med folkets i de blivande valen uttryckta vilja”.

För vänstersocialisterna hade Ivar Vennerström i en interpellation till statsministern begärt besked om regeringen ämnade framlägga förslag om allmän rösträtt, åttatimmarsdag och tryggare inkomster för arbetarna.

Att svaret dröjde så länge berodde på att regeringen tidigare inte blev enig om det. Den vankelmodige statsministern Swartz ville vara alla styrande kretsar till lags och hade anmodat ett dussin personer i och utanför regeringen att författa hans svar. De flesta, bland dem Lindman, var emot att lova någonting, men ett par och framförallt den mäktige Oscar von Sydow förfäktade länge, att man skulle utlova en rösträttsreform. Dels var han nu landshövding i det röda Norrbotten, men dels och framförallt var han civilminister och ansvarig för ordningen. Hjalmar von Sydow i arbetsgivarföreningen hade rapporterat, att man kunde vänta allmän anslutning till vänstersocialisternas storstrejksparoll den dagen svaret gavs. Och det tog tid att få pålitliga förband att sätta in mot Stockholms arbetare. Först när detta skett gav civilministern med sig och anslöt sig till regeringsmajoritetens mening att inte utlova någon reform.

När interpellationssvaret slutligen lämnades på eftermiddagen den 5 juni, lade Stockholms arbetare ned arbetet och marscherade från alla stadsdelar till riksdagshuset. Där möttes de av i hemlighet sammandragen polis, underofficersavdelningar och militärförband från landsorten. Norrbro var avspärrad av underofficerare med påskruvade bajonetter. På Gustav Adolfs torg gjorde poliser med dragna sablar och till häst chocker mot de frammarscherande överraskade, obeväpnade arbetarkolonnerna. Redan de första rappen av polispiskorna framkallade våldsam vrede bland arbetarna, och de gick spontant till motattacker med stenar och lösa föremål. En poliskedja över Strömgatan gav vika och arbetarna stormade fram på torget. Men polisen fick ytterligare förstärkning och gjorde nya chocker. Många arbetare, män och kvinnor, blev svårt slagna eller fick djupa huggsår och måste bäras bort.

I andra kammaren hade statsministern svarat att hans regering, om den satt kvar efter valet, då skulle ”giva konungen det råd vartill den dåvarande situationen såväl utåt som inåt kan föranleda”. Branting hade avslutat sitt svarstal med att säga: ”Regeringen lägger hela tyngdpunkten på valen. Gott, vi möts då där.” Vennerström varnade regeringen mot att frambesvärja en revolution med sin framstegsfientlighet. Då blev det bekant i kammaren att svåra kravaller var i gång utanför riksdagshuset. Diskussionen fortsatte i skärptare ton. Höglund betonade att folket måste lita på sin egen kraft och utbringade ett leve för massrörelsen och för gatans parlament.

Branting gick emellertid ned till demonstranterna. Han lyckades avleda massorna och förmå dem att i stället gå till Folkets hus, som snart inte bara fylldes utan även omgavs av väldiga arbetarmassor. Flera tal hölls där av representanter för olika riktningar av arbetarrörelsen. Vänstersocialisterna och syndikalisterna ställde på nytt parollen om storstrejk. Branting som först varit i kammaren och protesterat mot de beväpnade överfallen på demonstranterna, skyndade till Folkets hus och framträdde på Social-Demokratens balkong väl mottagen och avlyssnad, men när han som slutappell bad de församlade att gå hem i lugn och god ordning för att ge svar vid de kommande valen, utbrast de i högljudda rop på storstrejk.

Hans försök att åter komma till orda misslyckades, och han måste dra sig tillbaka in i redaktionsrummen. Först när vänstersocialisten Ljungberg äntrade balkongen lyssnade åter massan. Arbetarna ville storstrejk som en sammanfattning och kulmen på de många små, lokala aktionerna. De ville slut på hungerpolitiken, sänkning av de genom export och spekulation uppskruvade priserna, medan till och med de reformistiska ledarna sökte hindra kampen för lönekompensation, och de ville ha slut på det förhållandet, att Sverige skulle vara ett av de ur demokratisk synvinkel allra mest efterblivna länderna i Europa. Men en storstrejk kräver ett centralt initiativ och en central ledning. Mötet vid Folkets hus beslöt göra ännu en uppvaktning hos landssekretariatet för storstrejk och krävde svar nästa dag. Vänstersocialisterna kallade Stockholms arbetare till möte i Hornsbergs hage följande dag för protest mot terrorn och hungerpolitiken. De kom i tiotusenden och gav sin fulla anslutning åt ett upprop till Sveriges arbetare, som föreslogs av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SAC, ungsocialisterna, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska fackoppositionen, Sjömansunionen, ett stort arbetarmöte i Göteborg, 16-aprilkommittén i Västervik, Södertälje FCO, arbetarråden i Västerås, Härnösand, Lottefors och Skene samt föreningarna Soldater och arbetare i Stockholm, Göteborg, Västerås, Vänersborg och Karlsborg.

I uppropet beklagades att SAP:s och Landsorganisationens ledningar omöjliggjort ett enhetligt uppträdande av alla arbetarorganisationer. Det föreslogs att upprätta ett Arbetarnas landsrådför att leda kampen om de krav, som framförts i arbetarnas aktioner, nämligen lönehöjning, åttatimmarsdag, amnesti, att alla militärövningar slopades under 1917 och att realistiska socialistiska krav främjades.

Landsorganisationens kongress i slutet av augusti 1917 antog ett beslut, som i praktiken förbjöd medlemmarna att deltaga i från ”syndikalistiskt eller annat obehörigt håll” utlysta strejker eller blockader. Därmed avsågs också Arbetarnas landsråd, vars utveckling naturligtvis starkt hämmades av ett sådant direktiv, särskilt som aktionsrörelserna åter var i avtagande på eftersommaren och hösten. Redan i juni upphörde ”1917 års arbetarkommitté”, med sin verksamhet, sedan den i ett upprop tagit avstånd från aktionsparollerna och inriktat hela uppmärksamheten på höstens riksdagsmannaval.

Riksdagsvalen 1917

Det socialdemokratiska vänsterpartiet genomförde en politiskt och organisatoriskt mycket svag valkampanj, och dess resultat blev därför missräkning på flera håll. Anledningen till detta var naturligtvis oenigheten i det nya partiets ledning.

Missräkningen blev störst i Stockholm, där Höglund var första namn i den ena kretsen och Lindhagen i den andra. Särskilt Lindhagens personlighet satsade man på i beräkning att han skulle vara mycket populär. Som motvikt till högersocialdemokraternas fortsatta måttlösa förgudningskampanj kring Brantings person, sökte vänstersocialisterna i Stockholm driva en likadan kampanj kring Lindhagen. Detta var ett hopplöst företag. Han tilläts framträda på opinionsmötet i Hornsbergs hage den 20 maj, då kravet på storstrejk ställdes. Han framställde
i sitt tal partiet som visserligen nybildat men med gamla idéer. ”Nytt är att vi i politiken måste underordna oss naturlagarna … Det nya partiet lägger huvudvikten vid skapandet av andlig frihet. Detta är förutsättningen för ernående av den ekonomiska friheten … Villkoret för samhällsdemokratin är att människorna först demokratiserar sig själva.” Han slutade talet med ett leve för ”solen i naturen, i politiken och i människorna”. En broschyr av honom i samma stil utgavs inför valet.

Som exempel kan också anföras den sista valappellen från det vänstersocialistiska partiet till väljarna, vilken avslutades på följande sätt: ”Allt flyter som aldrig förr. Det är vår plikt och vår uppgift att akta härpå, att stå redo till uppbrott mot de pånyttfödda krafter, som skall bringa oss räddningen och framtiden och öppna oss vägen ut ur det närvarandes vånda och mörker.” Vem kan förundras över att de arbetande väljarna inte attraherades av ett sådant tungomålstalande, helst som appellen även i övrigt var utan aktuella paroller.

I Stockholm blev inte en enda vänstersocialist vald, vilket var så mycket mera märkbart som det förut fanns inte mindre än fyra vänstersocialistiska riksdagsmän från Stockholm i andra kammaren. För att samla in personliga röster på Lindhagen spreds en särskild lista med endast hans namn. Den fick summa summarum 187 röster.

Ett sådant resultat borde naturligtvis ge anledning till kritisk granskning och självrannsakan. Faktum var ju att Stockholms arbetare lyssnat till vänstersocialisterna, när de gav paroller och anvisningar, som krävdes i den aktuella kampen. Men de fann ingen anledning att sluta upp kring det nya partiet, när det begränsade sig till agitationsfraser. Åt detta ägnade Politiken och övriga vänstersocialistiska tidningar föga uppmärksamhet. I stället gav de utrymme åt direkta kränkningar av de stockholmska arbetarnas ära. Den hetlevrade Kata Dalström tilläts i hastigt mod publicera ett ”Fy!” till väljarna i Stockholm. Andra talade om skandal och otacksamhet. Men så småningom blev tonen nyktrare och Erik Hedén, som i första hettan jämfört valdagen med ”narrarnas dag” på Richelieus tid, fann det något senare ”högst påfallande att just i de trakter där arbetarna kraftigast rest sig mot det ekonomiska trycket – Västervik, Ådalen, Norrbotten (Seskarö), delvis Sandviken – just där har vänstersocialismen även politiskt segrat”. Han kunde också ha tillagt, att valsiffrorna var bäst där man vunnit de största framgångarna i lokala aktioner, därför att de letts effektivare.

För hela landet sett var resultatet bättre. Den socialdemokratiska högern fick 230.000 röster och vänstern 60.000. Tack vare gemensam kartellbeteckning räddades åt respektive partier 13 och 3 mandat, som annars hade gått förlorade för arbetarpartierna. Sammanlagt fick de 97 mandat, varav vänstern 11. Detta utgjorde för arbetarpartierna en ökning med tio mandat. Det borgerliga högerpartiet led ett svårt nederlag och minskade sitt mandatantal med 27 till 59, medan de liberala ökade 5 mandat och två nya bondepartier tog 12.

Socialdemokrater i regeringen

Den swartzka högerregeringen kunde inte räddas och en ytterst förvirrad regeringskris utbröt. De härskande såg ingen möjlighet att styra på det gamla sättet. Monarken grät och hotade abdikera hellre än låta sig dras in i en ny borggårdskupp. Visserligen var det ett tillfälligt avbrott i det revolutionära uppsvinget i Sverige och grannländerna, men de maktägande vågade inte tro att det skulle bli beståndande.

I Hugo Hamiltons och Erik Palmstiernas dagböcker ges flera intressanta interiörer från förhandlingarna. Kungen och övriga protyska var kritiska mot Branting för hans ententevänlighet, men lät sig övertygas om att Branting var den högersocialdemokrat, som det var viktigast att ha med i regeringen, därför att han hade visat sig kunna behärska och avleda så stor del av arbetarrörelsen i en kritisk situation. Innan Branting över huvud taget ställde sitt namn till diskussion i samband med regeringsbildningen, uppsökte han engelske ministern i Stockholm för att få försäkringar om brittiskt stöd. ”Jag misstänker”, skriver Palmstierna, ”att om han ej får några försäkringar, vill han ej vara med i regeringen, och detta kan jag väl förstå.”

Först sökte man bilda en allmän samlingsregering, vari Branting skulle bli konsultativt statsråd och Värner Rydén skulle få en portfölj. Båda var för detta alternativ. Palmstierna var däremot för det andra regeringsprojektet, en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater med den nye liberale partiledaren Nils Edén som regeringsbildare och statsminister. I den skulle fyra socialdemokrater beredas plats, bland dem Palmstierna.

Idén om samlingsregering måste falla, då de liberala och socialdemokraterna måste ställa som villkor att nästa riksdag skulle föreläggas förslag om utredning av författningsfrågan, och man under dessa betingelser inte kunde få med någon tillräckligt inflytelserik medlem av förstakammarhögern. När sedan budet gick till Edén föreslog denne först socialdemokraterna att som största andrakammarparti bilda en enpartiregering, vilket de emellertid genast avböjde. Därigenom hade Edén fått starka kort i koalitionsförhandlingarna och dikterade i huvudsak villkoren. Edén höll styvt på att Branting skulle vara med i regeringen, dock inte som konsult, vilket denne ville, utan med portfölj. Branting som konsult skulle innebära en andra statsminister i regeringen, och det ville Edén inte ha. Branting fick välja mellan justitie- och finansministerposterna. Det var inte svårt förutse, att justitieministerposten i den ytterligare skärpning av situationen, som ännu kunde väntas, skulle bli ytterst vansklig för den socialdemokratiska högerns partiledare, särskilt nu sedan det socialdemokratiska vänsterpartiet kommit till. Det var ju inte en revolutionär kampregering som bildades. Branting måste därför ta den portfölj han minst av allt var ägnad att handha, nämligen finanserna. Han blev också snart deprimerad, började tackla av och måste några dagar före riksdagens öppnande i januari 1918 överlämna portföljen till F. V. Thorsson, som varit en av de främsta regeringskandidaterna redan på hösten, om det inte varit för ”det där med kommateringen”, som Palmstierna föraktligt noterade. Palmstierna, som däremot erbjudits förmånen att i sin ungdom lära sig stava och lägga ihop, kom med från början som sjöförsvarsminister, vilket han yttrade aversion emot med hänvisning till sin tid som marinofficer. Att posten verkligen blev mycket vansklig under inbördeskriget i Finland med det aktiva stödet åt den vitfinska terrorn bekom honom däremot mindre, och hans största bekymmer var att stödet måste ges hemligt. Värner Rydén lät sig gråtande övertalas att bli ecklesiastikminister och Östen Undén blev konsultativt statsråd. Många ansåg att Sandler borde utnämnts i den senares ställe, men honom behövde Branting till att leda sitt departement.

I alla dessa futtiga förhandlingar om posterna kom frågan om regeringens program i skymundan. Dess viktigaste punkter blev sträng neutralitetspolitik och författningsreform. Däremot saknades de sociala och ekonomiska fordringar, som arbetarna ställt under de aktionsrörelser, vilka låg till grund för arbetarpartiernas framgång i valet. Mest missräkning vållade det att kravet på åttatimmarsdag inte tagits med.

Därför att regeringen för första gången hade socialdemokratiskt inslag och kunde stödja sig på ett parlamentariskt majoritetsunderlag i andra kammaren, var det förklarligt att stora delar av det arbetande folket ställde vissa förhoppningar på den. Detta bidrog att dämpa aktionsrörelserna bland folket för en tid.

[…]

Oktoberrevolutionen väcker nya förhoppningar

Ännu spändes förväntningarna på den ryska februarirevolutionens fortsättning. Den avmattning i aktionsrörelserna som började på eftersommaren 1917 i vårt land berodde i viss grad på pessimism inför de överdrivna meddelandena från Ryssland om kontrarevolutionens framryckningar. Så mycket större blev glädjen i arbetarleden över meddelandet om den ryska socialistiska revolutionens seger genom att den borgerliga provisoriska regeringen störtades och hela makten övergick till råden, d. v. s. sovjeterna. Dagligen publicerades hälsningar och lyckönskningar till den nya rådsmakten. De avtog inte ens, när Social-Demokraten som första tidning publicerade ”ryska telegram” från den engelska legationen i Stockholm, att rådsmakten störtats och kontrarevolutionen segrat.

Den 17 november publicerade Folkets Dagblad Politiken ett upprop från det socialdemokratiska vänsterpartiets arbetsutskott till ”Sveriges arbetare och socialister” med följande innehåll:

”Partivänner! Kamrater! Det ryska proletariatet har rest sig för att genomföra freden, den folkliga, rättvisa freden och rädda den förblödande mänskligheten och den döende kulturen.

Får alla militarister och kapitalister, alla den gamla tidens ledare, sin vilja fram, är världen snart blott en brinnande ruinhög. Hunger rasar redan i alla länder, även i de neutrala.

Kamrater! Skynda våra hjältemodiga kamrater till hjälp! Anordna överallt massmöten för omedelbart vapenstillestånd och en rättvis fred!

Ge stöd åt den ryska socialistiska regeringens fredsförslag!

Samarbeta med fackföreningar, nykterhetsloger, socialistiska föreningar och klubbar, arbetarråd och alla som vill en fred på den ryska revolutionära regeringens program!

Raskt till verket!”

Helt motsatt ställning intog högersocialdemokraterna till det nya Rysslands fredsinitiativ. De såg däri framförallt en svår motgång för de imperialistiska makterna i väster. Vänstersocialisterna såg det som början till slutet på det fruktansvärda kriget och dess fasor.

Den 6 december betecknar arbetsutskottet den socialdemokratiska högerns stöd åt kampen mot den socialistiska revolutionen som beklämmande och brottsligt. Hetsen i dess tidningar stämplas som ”en skandal utan like”, från vilken det är vår socialistiska plikt att ta avstånd. ”Vi kan också uttala vår solidaritet och vår anslutning genom möten, demonstrationer och resolutioner. Vi kan därmed visa att vårt hjärta och våra sympatier är hos våra kämpande klassbröder, var dessa än uppträder ute i världen i kampen mot reaktion och förtryck, och att dessa sympatier nu i första hand går till våra modiga och tappra ryska kamrater.

Sveriges arbetare och klasskriget i Finland

Den ryska februarirevolutionen hade ingett det arbetande folket i Finland förhoppningar om ökad nationell och politisk frihet. Talmannen Kullervo Manner sammankallade lantdagen, som under demonstrerande arbetarmassors tryck den 14 juli 1917 bland annat beslöt införa åttatimmarsdagen och demokratisk kommunal rösträtt. Lantdagen upplöstes emellertid och dess byggnad besattes av den provisoriska ryska regeringens trupper. Besluten förklarades ogiltiga.

Den nya sovjetmakten gav nationell självständighet åt Finland den 4 januari 1918. Under trycket av storstrejk och hårda strider beslöt lantdagen att proklamera sig som högsta makten i landet och ge besluten av den 14 juli laga kraft. Den finländska bourgeoisin fann sig dock inte i detta beslut utan organiserade terrorgarden, vilka Svinhufvuds regering proklamerade som landets lagliga krigsmakt. Arbetarna hade redan enligt beslut av den socialdemokratiska partistyrelsen och den fackliga landsorganisationens ledning börjat upprätta allt bättre beväpnade röda garden för att skydda och försvara de demokratiska framstegen.

När Finlands bourgeoisi inte underordnade sig den demokratiska makten och började krigsoperationer i östra Finland gav Arbetarnas revolutionskommitté direktiv om inbördeskrig. De röda gardena växte snabbt och behärskade redan i början helt och hållet de södra, västra och centrala delarna av Finland.

De vitas skyddskårer fick förstärkning från Tyskland i form av befäl, manskap och vapen. Snart började värvning också i Sverige, vars reaktionära kretsar militärt och materiellt stödde Mannerheims och Svinhufvuds vita terrorvälde. Aktivisterna i Sverige inledde en kampanj för att söka förmå regeringen att ingripa i kriget på de vitas sida samtidigt som de själva organiserade vapensändningar och frivilligkårer.

Den 5 februari utfärdade vänstersocialisterna en skarp varning mot dessa ränker och gav direktiv om olika åtgärder för att hindra svenskt stöd åt de vita. Stora demonstrationer och möten i Stockholm, Västerås och andra städer tog ställning för den revolutionära sidan i Finland och krävde av den svenska regeringen obrottslig neutralitet.

Denna opinionsrörelse för Finlands kämpande arbetare och torpare hade så stark resonans hos det arbetande folket i Sverige, att regeringen och andra myndigheter inte vågade företa sig någonting officiellt till stöd åt den vita terrorregimen i Finland. Inofficiellt och i största möjliga mån dolt för folket gavs dock direkt militärt stöd. Officerare, som lät sig värvas till de vita gardena, fick permission. Typiskt är att den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Palmstierna tillhörde dem som starkt varnade mot militära transporter till Finland på järnväg men samtidigt ställde flottans fartyg till förfogande för samma ändamål och till och med beordrade svenska krigsfartyg att konvojera tyska militärtransporter, vilket delvis skedde genom svenskt territorialvatten.

Givetvis blev den finska revolutionens nederlag en svår besvikelse även för Sveriges arbetare. Den borgerliga terrorregimen tog efter inbördeskrigets slut en fruktansvärd hämnd på Finlands folk. Omkring tjugotusen män och kvinnor, som kämpat på arbetarnas sida i klasskriget, blev avrättade och ytterligare femtontusen dog av tortyr och svält i fängelserna och fånglägren. Dessa offer var tio gånger fler än de som stupat på samma sida under striderna.

Det revolutionära uppsvinget i slutet av 1918

1918 blev matbristen och svälten i vårt land värre än någonsin. Efter det slut klasskriget i Finland fick avtog dock tillfälligt aktionsrörelserna. I slutet av 1918 utgick emellertid de flesta långfristiga avtalen, och de makthavande väntade sig att arbetarna då komme att skärpa sina fordringar och kampåtgärder. En viss men långt ifrån fullständig kompensation hade de lyckats få under rörelserna. För statstjänarna var läget prekärt. Deras löner avgjordes av riksdagen. En första statstjänardeputation blev bryskt avvisad av finansminister Thorsson, men efter en andra uppvaktning fann regeringen det nödvändigt att på hösten inkalla riksdagen för att besluta om dyrtidstillägg för statens tjänstemän. Dessutom grasserade just då en svårartad influensaepidemi, spanska sjukan, som kostade många liv. Detta gjorde det motiverat att inställa höstens vapenövningar, och även detta måste beslutas av riksdagen.

Problemet var endast om en förpuppad riksdag skulle inkallas eller om det skulle bli en urtima. Det senare gav större arvoden åt riksdagens ledamöter och detta avgjorde frågan.

Urtiman samlades i slutet av oktober och tog god tid på sig. Några större problem skulle den inte få. Författningsfrågan befann sig under utredning.

Enligt sitt program hade regeringen presenterat vårriksdagen 1918 en proposition om slopandet av 40-gradiga skalan i kommunal- och landstingsval samt om kvinnlig rösträtt. Första kammaren skulle vara kvar och som förut väljas indirekt genom landsting och andra elektorsförsamlingar.

Propositionen avslogs av första kammarens högermajoritet, men det beslöts att frågan skulle gå till utredning. När urtiman samlades hösten 1918 fanns dock ännu inga förslag, och utsikterna för att betänkandena ens skulle kunna bli färdiga till lagtiman 1919 var små.

Medan den overksamma urtiman väntade på förslag om dyrtidstillägg, slog den 9 november meddelandet ned att tyske kejsaren flytt. I Tyskland hade utbrutit revolution för borgerligt demokratiska målsättningar, som även de till stor del förfuskades av socialchauvinisterna. Men de första resultaten av det tyska upproret var nog för att i Sverige väcka entusiasm bland arbetarna och oro hos den makthavande bourgeoisin.

Stockholms arbetarkommun hade utlyst en demonstration mot dyrtiden, som dagen efter, söndagen den 10 november, skulle följa samma väg som arbetartåget 1914, d. v. s. från Norra Bantorget genom Drottninggatan över Gustav Adolfs torg, förbi riksdagshuset, kungaslottet och regeringskansliet till Riddarhustorget. Demonstrationen fick nu en väldig anslutning. Redan före avfärden läste Per Albin Hansson utanför programmet upp förslag till paroller, varav särskilt den, att militären skulle hållas borta från arbetarnas manifestationer, vann starkt bifall. Det var inte allmänt bekant, att regeringen för bekämpandet av arbetarrörelsen genom sekret korrespondens med länsstyrelserna var i färd med att organisera reservpoliskårer, för vilka i vissa fall även högersocialdemokrater skulle engageras. Hansson var även nu angelägen att söka fånga upp ledningen av arbetarnas aktionsrörelser, som uppenbart skulle stiga hastigt. Men han underlät dock tills vidare att ställa några paroller i författningsfrågan. Detta gjorde emellertid demonstranterna mycket enstämmigt och högljutt, särskilt när de passerade slottet och regeringskansliet. Då förhärskade ropen på republik, allmän rösträtt och bort med första kammaren.

Den 11 november publicerade ledningarna för Socialdemokratiska vänsterpartiet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Sveriges soldat- och arbetarförbund ett upprop till landets arbetare, bönder och soldater (se sidan 285). Uppropet bär den allmänna huvudrubriken: ”Fram för den socialistiska republiken!”. Redan den nya möjligheten att ställa en sådan paroll i Sverige utan att den uppfattades som en utopi innebar ett stort framsteg. Därmed visades att objektiva förutsättningar uppstått för Sveriges övergång till socialismen, nämligen för det första en utvecklad industri med en målmedveten arbetarklass inom landet och, för det andra, grannskap till stora länder, vilkas folk antingen genomfört socialistisk revolution eller var mogna för en sådan. Oktoberrevolutionen hade gjort det möjligt för vårt lands arbetarklass att ställa nya strategiska socialistiska målsättningar.

I uppropet ställes dock de aktuella parollerna i förgrunden. De är 1) socialistisk regering grundad på arbetar-, soldat- och bonderåd, d. v. s. på aktiva massorganisationer, 2) republik, 3) första kammarens avskaffande, 4) en konstituerande nationalförsamling grundad på allmän rösträtt från 20 års ålder, 5) inställda militärövningar, 6) genomgripande lönehöjningar, 7) åttatimmarsdag genast, 8 ) arbetarkontroll i industrin och 9) ”bolagens, godsens och statens jord överlämnas genast under samhällets kontroll till statares, torpares, drängars, bondesöners och skogsarbetares disposition”.

Viktiga demokratiska erövringar

Vänstersocialisternas paroller var mobiliserande och vann stor anklang. Tre dagar senare sände statsministern ut en kommuniké, att regeringen redan till den sammanträdande urtima riksdagen skulle utarbeta och överlämna en proposition om allmän och lika kommunal rösträtt för omedelbart antagande. Detta .fick inte hindras av att en urtima riksdag egentligen inte hade rätt att fatta beslut i författningsfrågor.

Samma kväll, den 14 november, hade arbetarkommunens styrelse i Stockholm funnit det nödvändigt att utlysa ett möte i författningsfrågan. I den resolution som kommunstyrelsen skulle föreslå mötet var även republikkravet med. När Branting anlände för att hålla sitt tal, förmådde han kommunstyrelsen att göra ett tillägg efter kravet på republik, nämligen ”därest folkets flertal genom ett referendum uttalar sig i denna riktning”. Därmed hade man fått republikkravet skjutet på framtiden. För att förebygga invändningar var en blåsorkester färdig att avlösa Branting när han slutade sitt tal. Sedan upplästes resolutionsförslaget, och så sjöngs Internationalen, varefter salen utrymdes. Inte utan berättigande menar många att just detta uttalande räddade den svenska monarkin i den mest kritiska situation den någon gång upplevt.

Trots att utskottets behandling av propositionen gick ovanligt fort, kritiserades dess ordförande Branting för att han var långsam och omständlig. De borgerliga var nämligen till ytterlighet nervösa och ville ha frågan avgjord snabbt, samtidigt som en del av högerpartiets ledare ville förfuska reformen.

Vad de borgerliga framförallt fruktade var att högern och vänstern i arbetarrörelsen på nytt skulle slå sig samman. Man väntade nästan vilken dag som helst, att de båda arbetarpartierna skulle bilda regering. Det hjälpte inte att den högersocialdemokratiska partistyrelsen redan den 18 november slutgiltigt avvisade vänstersocialisternas framställning om samverkan för allmän arbetsnedläggelse. De senare ansåg sig sakna organisatoriska resurser att kunna ta ansvaret för ledningen av en landsomfattande storstrejk, som naturligtvis skulle komma att genomföras under mycket aktiva former. Syndikalisterna erbjöd sin medverkan, men det var naturligtvis otillräckligt. För det första skulle ett sådant begränsat samgående inte ha inneburit en organisatorisk förstärkning, snarare tvärtom eftersom SAC var geografiskt begränsat, och för det andra skulle det ha skärpt splittringen i arbetarrörelsen i stället för att minska den. Eftersom Arbetarnas landsråd i huvudsak endast bestod av vänstersocialistiskt och syndikalistiskt influerade organisationer kunde inte heller denna organisation användas för uppgiften. Till detta kom också oenigheten i den vänstersocialistiska ledningen. Denna oenighet tog sig ett sådant uttryck som att Lindhagen, samma dag som uppropet för socialistisk republik publicerades, i den borgerliga Dagens Nyheter införde en protest mot att han i partiets huvudorgan Folkets Dagblad Politiken inte fått in en artikel på ledarplats i senaste lördagsnummer, som för övrigt var ägnat ettårsdagen av den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland. Han offentliggjorde också ett tilläggsförslag till uppropet, som han finner ”alldeles otillräckligt”. Det måste efter hans mening kompletteras med följande krav: ”Rätt att befrias från partiundervisning, som merendels omfattar ett mördande av deras själar.”

Från denna tid börjar man att tala om kommunisterna respektive vänstersocialisterna som skilda riktningar inom arbetarrörelsens vänster. I mars 1918 hade de ryska bolsjevikerna återupplivat det kommunistiska partinamnet, som användes i den revolutionära rörelsens början av de mera proletära riktningarna, vilka till slut bildade Kommunisternas förbund och antog Kommunistiska manifestet.

Aktionsviljan fortsatte emellertid att stiga bland arbetarna. I Eskilstuna, Västerås och andra industristäder lade arbetarna ned arbetet och gick ut på gatorna i demonstrationer. Inom den socialdemokratiska högerns ledning börjar man behandla frågan om hur man skall undgå att förlora greppet över massrörelsen. Partisekreteraren Möller skriver till partifolk att organisera sådana aktioner som i Eskilstuna och förordar i partiledningen mera allmänna initiativ.

Typiskt var ett oförberett framträdande av Per Albin Hansson för att lugna ett möte i Stockholm den 24 november. Enligt ett referat yttrade han: ”Det vore en löjlighet om vi i en revolutionär tid skulle nöja oss med den 40-gradigas avskaffande såsom en nåd från högern. Vi skall ha demokrati nu och får vi den icke i godo skall den tagas. (Publiken: Bravo!) Vi är besjälade av den livligaste önskan att kunna utan skakningar på en laglig utvecklings väg genomföra vår demokratiska nydaning. Men stänger Tryggerhögern den vägen, så bryter det löst.” Då hörs ett skeptiskt inpass från salen: ”Var?” och Hansson svarar: ”Över hela landet.”

Den 17 december 1918 antogs en författningsreform i huvudsaklig anslutning till propositionen. Förstakammarhögern hade i utskottet tvingats ge efter för massornas påtryckningar och gått med på att införa allmän och lika rösträtt i kommunala val. Den 40-gradiga skalan slopades och skattestrecket, som för rösträtt krävde att kommunalskatten var betald för de senaste tre åren, uppmjukades. För kommunal- och riksdagsval sänktes rösträttsåldern med ett år och kvinnorna fick samma rösträtt som männen. På förstakammarhögerns krav höjdes emellertid åldersstrecket i landstings- och elektorsval, så att rösträtt erhölls först året efter fyllda 27 år. Första kammaren bibehölls nämligen, men dess valperioder förlängdes till åtta år. Med detta ansåg man sig ha vunnit ett visst återhållande moment i demokratiseringen. Mot det höjda åldersstrecket restes skarpa protester av Socialdemokratiska ungdomsförbundet och vänstersocialisterna, men även i det gamla socialdemokratiska partiet var oviljan utbredd. Särskilt skarp i sin kritik var den unge nye redaktören för Skånska Socialdemokraten, Nils Karleby, som betecknade kompromissen som ”ett skammens dokument”.

Det utlystes nyval 1919 till kommunala församlingar och landsting, varefter även första kammaren nyvaldes. Högerpartiets antidemokratiska kamp fick ett rungande svar av folket och dess mandat i första kammaren sjönk från 84 till 39.

Årtiondens kamp av den svenska arbetarrörelsen för allmän och lika rösträtt hade i stort sett förts till seger. Därför var arbetarna väl förberedda på den och vaksamma trots att dess genomförande till slut kom mycket brådstörtat på grund av den nya stegringen i det revolutionära uppsvinget. Året därpå, innan den revolutionära vågen ännu lagt sig, hembars seger också i kampen för arbetarrörelsens andra stora trettioåriga krav, nämligen åtta timmars arbetsdag. Så bekräftades det åter att de stora demokratiska reformerna vinnes i revolutionär kamp och att de är biprodukter av densamma.

Riktigt hela vägen hade man dock ännu inte nåt. Första kammaren fanns kvar och skulle så göra i över 50 år. Kvinnlig rösträtt infördes inte förrän valet 1921. Åldersgränsen var hög och många grupper i Sverige (exempelvis fångar och folk som inte betalt sin skatt eller gjort värnplikt, om man mottog socialbidrag) hade ännu inte rösträtt. Demokrati på det politiska området närmade sig. Kravet på genomförd värnplikt för rösträtt för män togs bort 1923. Fängelseinterner erhöll rösträtt 1937. 1945 utsträcktes rösträtten till de som fick understöd från fattigvård (dåtidens socialbidrag) och till dem som befann sig i personligt konkurstillstånd. 1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet omyndigförklaring avskaffades. I kommunvalen blir det inte allmän och lika rösträtt fullt ut förrän 1945. Demokrati på det ekonomiska området har vi inte fått än idag. Och senare år har klyftorna i samhället ökat på alla sätt.

Intressant?
Borgarmedia: DN123456SVD1234GP123SVT12EX12AB,
Läs även andra bloggares åsikter om 

Series Navigation<< Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – revolutionsåret 1917, del 1
Advertisements