Borgerliga ledarskribenter (med Göteborgs-Posten i spetsen) blir allt mer kreativa i sin envisa kamp för låga löner och ökade klassklyftor. Nyligen argumenterade de för att låga löner är okey eftersom vårt människovärde ju inte sitter i hur mycket i lön vi tjänar!
Maken till snedvridet tänkande är svårt att komma på. Självklart sitter inte människovärdet i lönen. Människovärdet sitter i den allmänna principen om att människan dels har ett värde, dels att alla människor har ett lika människovärde.
Alltså den grundprincip på vilken demokratin bygger – en person en röst. Om människor har ett värde har de rätt att styra sig själva – folkmakt som demokrati betyder på svenska. Och de har rätt att ha lika stor politisk makt i form av den allmänna och lika rösträtten.
Den fråga vi i vänstern ställer – och högern konsekvent undviker – är varför likavärdesprincipen och den demokratiska jämlikheten ska begränsas till den politiska sfären i samhället. Varför inte också införa ekonomisk jämlikhet och demokrati på arbetsplatserna?
Om alla människor är lika värda, och alla jobb och yrken behövs för att samhället ska fungera, varför ska vissa människor tjäna så mycket mer än andra, och bestämma så mycket mer än andra? Varför inte dela på makten och resurserna?
Som romanfiguren Rivar-Bohm säger i Folke Fridells bok ”Död mans hand”: ”Alla ska vara med och dela och bestämma”. En bättre definition på socialism, folkmakt och djupgående demokrati är svår att hitta.
För alla människors verkligen lika värde – kämpa för frihetlig demokratisk socialism.
Hans Norebrink vänstersocialistisk vårdarbetare
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om GP, Ledarskribenter, Ekonomiska klyftor, Människovärde, Klassklyftor, Ekonomi, Klass, Demokrati, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Varför inte också införa ekonomisk jämlikhet och demokrati på arbetsplatserna?”
Samhällsförändring måste utgå från politisk demokrati (förra seklet visade att andra vägar inte var möjliga) och om detta är väl de flesta – även inom vänster – överens. Dilemmat är att den politiska demokratins majoriteter – var än i världen vi tittar och nästan utan undantag – alltid står upp för privat äganderätt och kapitalistisk ekonomi.
Bakom sig har denna politiska demokrati en omfattande och relativt välmående socioekonomisk gruppring, som lite oprecist brukar benämnas ”medelklass”. Det ligger inte i denna socioekonomiska grupperings intresse att förändra den kapitalistiska ordningen eftersom den för sitt välmående – genom omfattande beroenden i båda riktningar -.är fast i det rådande systemet. Att detta förhållande skulle kunna förändras inom överskådlig tid är något som jag dessvärre givit upp hoppet om.