Nyttiga idioter i Albanien

Boknytt
Vi som var så lyckliga
Peter Kadhammar
Natur & Kultur                     

Nyttiga idioter i Albanien

Som boken vet att berätta fanns det nyttiga idioter (min benämning) i den lilla okända stalinistdiktaturen Albanien. Utländska kommunistiska journalister som spred propaganda om den överlägsna socialismen som byggdes vid Medelhavets strand.

Detta under ledning av det stålhårda och renläriga marxist-leninistiska Partiet och dess stora hyllade Ledare Enver Hoxha. Censuren, paranoian, klaustrofobin, hemliga polisen, och den ständigt närvarande fruktan som genomsyrade hela samhället pratade man mindre om.

Jag var också en nyttig idiot. Som ung, blåögd och nyfrälst ”vänsterextremist” åkte jag på sjuttiotalet med på en av Kommunistiska partiets studieresor till det röda Albanien. Och kom hem och berättade för mina häpna arbetskamrater att det Kinaallierade maoistiska Albanien var det enda verkligen äkta socialistiska landet i hela Europa. Så lättlurad en var!

All borgerlig västlig kulturell dekadans bekämpades i det välövervakade Albanien. Precis som boken skildrar fick tillresta vänsteraktivister med långt hår och skägg åtgärda detta på flygplatsens frisörsalong. Och vi fick packa ner våra jeans och köpa albanska byxor ­– som krympte tio centimeter i första tvätten (saker vi skrattade bort).

Aftonbladet-journalisten och hyllade författaren Peter Kadhammar skildrar i sin bok ”Vi som var så lyckliga – liv och död i en kommunistisk diktatur” initierat den reella insidan av detta förgångna hemlighetsfulla samhällssystem.

Men han gör det på ett sannerligen unikt och annorlunda sätt. Detta genom att låta de som befann sig på den dåtida samhällstoppen – och deras tjänare – själva berätta hur det var, och hur de tänkte då och nu.

Det är ett reportagegrepp från den störtade realsocialistiska världen som jag länge väntat på! Ingen kioskvältare för vanligt folk precis. Men fantastiskt intressant för oss gamla luttrade övervintrade vänstermänniskor. Så här gick det alltså till bakom de rosenfärgade Potemkinkulisserna!

Reportern Kadhammar utgår från ”Kvarteret”, två små gator med gamla överklassvillor i huvudstaden Tirana där den styrande kommunistiska eliten bodde isolerat från folket – ingifta med varandra. Nepotistiskt gynnande varandra (min synpunkt).

I ”Kvarteret” (och i sina likaledes välövervakade semester-sommarvillor) kunde den röda eliten i hemlighet koppla av med filmer och läsa böcker förvägrade de arbetare och bönder som enligt ideologin styrde landet. De passades upp av sina många tjänare.

Som privatchaufförer, soldater, livvakter, personliga läkare, trädgårdsarbetare, städerskor, kockar, servitörer, hembiträden, barnsköterskor, spökskrivare, säkerhetsagenter. Samt vaktposter som hindrade tillträdet till detta lilla cityområde på fyrahundra gånger fyrahundra meter, där politbyrån bodde tillsammans. Med rum också för partiets och Centralkommitténs hus.

Från denna maktägande privilegierade röda överklass (nomenklaturans) kvarvarande medlemmar och deras överlevande barn har författaren fått exklusiva intervjuer där dessa får prata ut och till punkt i denna 300-sidorsbok. Otroligt fascinerande!

En del försvarar fortfarande diktaturen och förtrycket med de materiella och sociala framsteg som trots allt skedde i det från början fattiga landet. ”Ändamålen helgar medlen”, alltså. Andra ”hade inte en aning” om armodet i landet. Det upptäckte de först när de skickades i exil uppe i bergen. Många har tänkt om och nytt.

Den allsmäktige nyckfulle diktatorn Enver Hoxha rensade regelbundet ut hundratals gamla personliga vänner, nära partikamrater och gerillahjältar från det nationella befrielsekriget mot de fascistiska italienska ockupanterna av landet under andra världskriget.

Ståndig rädsla för att själv råka illa ut rådde ända upp till samhällstoppen, där vem som helst när som helst kunde anklagas för små och stora misstag. Vilka plötsligt gjorde dem till Folkets fiender och hemliga agenter för kapitalistiska stater. Det var som Stalins trettiotal i repris (min kommentar).

Maktkampen mellan Albaniens alfahannar (och några alfahonor) var brutal, och de politiska kursändringarna många och ofta våldsamma för de som höll på fel partilinje. Det fanns bara en korrekt proletär linje – ironiskt då flertalet i politbyråns topp härstammade från medelklassen (min reflexion).

De fallna kommunisterna avrättades, fängslades (med tortyr), eller deporterades till hårda arbeten i avlägsna fattiga bondbyar (och i gruvor och tung industri). Det gällde även hela familjen till den ”skyldige”. Så fick många bortskämda överklassbarn lära känna den för dem oftast okända fattigdomen på landsbygden. Där en del bondkvinnor till och med sågs gå barfota på vintern.

Städernas arbetare fick mer stöd av staten än bönderna, påpekas det i boken. Denna senare i teorin medhärskande folkliga klass fick i mycket klara sig själv. Och denna klasskillnad mellan gynnade arbetare och missgynnade bönder går igen i alla realsocialistiska länder (min iakttagelse).

Den i teorin med Arbetarklassen samhärskande Bondeklassen hade fått sina familjejordar tvångsexproprierade för att i sedvanlig realsocialistisk ordning ovanifrån skapa storskaliga jordbrukskollektiv under den socialistiska nationsuppbyggelsen efter kriget.

Bönderna protesterade genom att sälja eller slakta sina djur (eller genom att i hemlighet ha privata grisar med borttagna stämband i sina källare). Som i hela socialistblocket blev jordbrukspolitiken ett katastrofalt misslyckande, och missnöjet med matbristen bidrog till att den närmast totalitära diktaturen i Albanien föll 1991.

Men regimens nedgång började redan tio år tidigare med en kärleksrelation över klassgränserna, berättar Peter Kadhammar vidare. Diktaturen delade nämligen in folket i tre avgränsade kategorier: Progressiva anhängare av partiet, neutrala människor, samt reaktionära kvarlevor från den gamla överklassen (och regimmotståndare).

Och nu blev en pojke från grupp ett kär i en flicka från grupp tre. Förbjudet! Och det var inte vilken pojke som helst det handlade om.

Enver Hoxha var Nummer Ett i den kommunistiska partihierarkin. Nummer Två var hans långvarige gode vän, premiärministern, den förmenta efterträdaren, och hårdföre dogmatikern Mehmet Shehu. Och det var en av hans tre söner som hade förälskat sig i en idrottsflicka från den gamla störtade kapitalist-feodala överheten.

Plötsligt blev familjeansvarige pappa Shehu anklagad i politbyrån för den politiskt inkorrekta kärleksförbindelsen. Trots sina många år i partiets tjänst förvandlades han hastigt till folkfiende och imperialistagent. Han vägrade dock att göra självkritik och begick i protest självmord. Därefter dömdes hela hans familj till långa fängelsestraff (enligt gammalt albanskt klantänkande).

Fler hårda utrensningar och hatiska propagandakampanjer följde, men luften hade med Shehu-affären gått ur regimen. Den 20 februari 1991 rev en folkmassa statyn av Enver Hoxha på Skandertorget sexhundra meter från ”Kvarteret”. Och hela diktaturen upplöstes över en natt, kollapsade totalt och viljelöst. Försvann som en giftig dimma (mitt uttryck).

Regimen kallade sig unik. Världens första ateistiska stat (via tvångsrivna kyrkor och moskéer). Jämlikhetsbyggare. Gradbeteckningarna i armén avskaffades. Alla tjänstemän fick kroppsarbeta en del av året (mycket bra idé i sig, anser jag).

De valkar i händerna de då fick kallades när vi var på besök för ”barriärer mot revisionismen”, alltså ett sätt att bekämpa tendenser till att Albanien anammade den falska reviderade statskapitalistiska Sovjetsocialismen (under Krusse).

Löneskillnaderna var på kommunisttiden ynka 1:3, sägs det i boken. Men då glömmer man de stora bekväma bostäderna för den nya röda överklassen, all uppassande tjänstepersonal, specialaffärerna för eliten, den privilegierade sjukvården för de höga kommunistledarna – inklusive vård i utlandet.

När kommunistöverklassens barn åkte på semesterresor till exempelvis Paris, så hade de med sig lika mycket i dagliga fickpengar som en vanlig albansk arbetare tjänade på en månad, enligt en källa i boken. För att inte jämföra med en enkel kollektivbonde.

Ända fanns det de maktmänniskor som verkligen trodde att de byggde framtiden och socialismen i Albanien? Man häpnar över hur folk kan få till det i sina hjärnor. Självlögnens styrka. Eller kanske ren rå cynism av kappvändande karriärister? Av vilka en del nu anammat kapitalismen (mina synpunkter).

Jag slår igen boken med en nedstämd sorgsen känsla. Jag har sedan mycket länge förlorat mina illusioner om det störtade maoistiska idealsamhället nummer ett i Kina.

Så jag förväntade mig något liknande om dess allierade Albanien – idealsamhället nummer två anno dazumal. Men den konkreta skildringen av förtrycket, grymheten och hyckleriet blir ändå något av en chock.

Det dåtida idealsamhället nummer tre var Nordkorea…

Hans Norebrink

# Vad gäller religion är hela tanken med en ateistisk stat lika vansinnig som tankarna på religiösa stater i fundamentalisternas anda. Socialismen handlar om denna världen, religionen om eventuella andra världar eller dimensioner av verkligheten. Låt var och en sköta sin värld utan inblandning i den andra. Och varför ska vänstern skaffa sig fiender och ge högern vänner genom att gynna ateism och motarbeta religion? Låt vanligt folk ha sin tro i fred, så länge de inte kommer med tvångskrav kring hur den reellt existerande världen ska skötas.

# Vi ”errare” från Kommunistiska partiet (KPML-r) behövde varken klippa eller raka oss eftersom vår partilinje var proletär prydlighet. Kanske putsa polisongerna bara.

Vi skrämde upp de noggrannare tyska marxist-leninisterna genom att ha gjort om en populär låt till revolutionär sång. Det ansågs mycket vågat av andra m-l-are. Däremot gillade de att vi hade stora bilder av Hoxha och Stalin på vår turbuss.

# När Kina och Albanien bröt med varandra (olika syn på det ”revisionistiska” Jugoslavien), så splittrades ml-rörelsen i maoister och ”albanister”. Ett bra exempel på en löjliga söndringen på vänsterkanten.

Läs mer: Barometern, DN, AB,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements
  • Olof Larsson

    Intressant. Den ständiga frågan i detta är om Hoxha och hans likar, i andra länder där samhällsbyggen av liknade slag etablerades, levde i en ständig livslögn eller om de genom makten genomgick en verklig förvandling till i princip samma slag av privilegiebevarande härskarklass de en gång – då de säkert hade en sann övertygelse – satte sig för att störta.