Meningslös rapport om förtroende för myndigheter bland fattiga

Brå har producerat en rapport som visar att befolkningen i fattiga förorter har lägre förtroende för polisen och andra myndigheter än befolkningen i sin helhet. Vilket inte känns som nån större nyhet. Rapporten heter Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden.

Brå hävdar också att den visar också att folk i områden där det finns problem med kriminella på gator och torg anpassar sig till detta. De undviker vissa områden, gator och platser. Det handlar om att en inte vill bli utsatta för nåt våld eller råka illa ut för att ha blivit vittne till något en inte borde ha sett. Inte heller detta resultat är förvånande. Problemet är att ingen faktiskt vet om det är så. Rapporten kan inte användas för att dra generella slutsatser om detta.

Tidningen ETC väljer att fokusera på att rapporten visar att förtroendet för polisen och andra myndigheter ökat. Dessa uppgifter kommer från Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) och är därför mer trovärdiga.

Ingen jag sett har skrivit om problemet med rapporten. Den bygger på information från allt för få personer. Personer har intervjuats i 6 av 61 utsatta områden och i 2 utsatta områden har folk utsatts fö en enkätundersökning. Bortfallet när det gäller svarande är för stort (57% i enkätundersökningen) vilket gör att de som svarar snedvrider bilden av verkligheten.

Rapporten säger faktiskt ingenting om hur det faktiskt är i fattiga områden, den säger inget generellt om förhållandet till polisen, kriminella osv. Utan den säger bara nånting om dessa utvalda personers förhållande till myndigheter, polisen och kriminella. Att dra generella slutsatser från rapporten går inte att göra. Underlaget är för litet. Den är med andra ord helt meningslös. Brå skriver själva om detta i rapporten:

Bortfallsproblematik gör det svårt att ge en representativ bild av de boendes trygghet och förtroende. Svarsfrekvensen i frågeundersökningar är ofta särskilt låg i socialt utsatta områden, och man kan anta att de som har mindre förtroende för myndigheter också är mindre benägna att besvara frågor från en myndighet. Samtidigt är det utifrån uppdraget otillfredsställande att ge upp tanken på representativitet och helt förlita sig på intervjuer. Till detta kommer en rad begreppsliga svårigheter. Trygghet och förtroende är subjektiva tillstånd och därför svåra att kvantifiera. Det finns inte heller någon allmänt vedertagen definition av exempelvis ”parallella samhällsstrukturer”.

Det finns andra saker som gör att undersökningen eventuellt överskattar förtroendet för samhällets institutioner:

De mest marginaliserade grupperna i befolkningen som personer utan fast bostad, med omfattande kriminalitet eller som är missbrukare, är underrepresenterade. På grund av bortfallet finns det en risk att förtroendet för rättsväsendet i socialt utsatta områden överskattas. På samma sätt riskerar även utsatthet för brott att underskattas då särskilt brottsutsatta grupper är svåra att nå via frågeundersökningar.

Uppgifterna i rapporten som kommer från Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) kan däremot tas på större allvar. De bygger på ett betydligt större underlag. Men ändå är den problematik som finns ovan giltig även när det gäller NTU. Den visar att människor i fattiga områden (utsatta områden) är mer utsatta för brott än stadsbefolkning i snitt. Vidare upplever är de boende i fattiga arbetarklassområden mer otrygga än boende i andra områden. Att förtroendet för myndigheter är lägre i arbetarklassen än i andra befolkningsgrupper går också att se utifrån NTU. Dessa uppgifter har inte krävt nåt mer än bearbetning av befintlig data. Uppgifterna har redan funnits och varit tillgängliga för regeringen.

Resten av rapporten är meningslös när det gäller att dra generella slutsatser även om det är intressant. Samtidigt kommer det egentligen inte fram något nytt. De beskrivna problemen är välkända och därför är denna del av rapporten ändå intressant även om den inte kan vara underlag för generella slutsatser. Det är dock många andrahandsuppgifter, återgivande av rykten, vad de hört osv. Dvs uppgifter med låg trovärdighet. Mycket handlar om sånt som alltid funnits och inte är nåt nytt. Spelklubbar, svartklubbar, smuggelcigg, smuggelsprit etc och många andra företeelser har funnits sen 1970-talet.

Enkätundersökningen och intervjuerna säger bara något om de personer som intervjuats och deras upplevelser, en del om de två områden som undersökts men inte ett dugg om hur det är för fattiga rent generellt eller hur det är i andra utsatta områden. Det kan vara problem som är generella men det kan lika gärna vara problem som är specifika för den aktuella stadsdelen eller för den enskilda personen.

En intressant men meningslös undersökning kan vara en bra sammanfattning. En sociologisk studie av ett mindre antal personer i några få fattiga områden som inte är speciellt användbar parat med användbara data från NTU.

Läs också:

• Den minskande brottsligheten i Sverige
• Det dödliga våldets utveckling
• Inbrott – en minskande brottslighet
• Sexualbrotten ökar inte – det finns ingen ”våldtäktsepidemi”
• Rån är ovanliga brott som verkar bli allt ovanligare
• Den minskande stöldbrottsligheten
• Hatbrottsligheten varken ökar eller minskar
• Narkotikabrottsligheten ökar inte
• Misshandel – brott som minskar i antal och andel
• Bedrägeri – ett brott som ökar
• Hur är det med bilbränderna – minskning eller ökning?
• Ungdomsbrottslighet och ungdomsgäng ett allt mindre problem

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om NTU, Polisen, Rättsväsen, Brå, ETC, Rapport, Brottslighet, Kriminella, Utsatta områden, Fattigdom, Brott, Våld, Utsatthet, Trygghet, Samhälle, Politik