På 70-80-talen, när vi i miljörörelsen försökte få gehör för tankar om en tät, transportsnål stad hade vi oftast Hyresgästföreningen emot oss. På den tiden var det en självklarhet att många nya bostäder (Hyresgästföreningens mål) var samma sak som många nya perifera förorter, sammanbundna av motorvägar. Det hade det varit så länge någon kunde minnas, och det fanns inget skäl att ifrågasätta det.
Därför blir man extra glad när just Hyresgästföreningen gör just detta.
I en skrift från hösten 2016, Alla får plats i stadens goda lägen, argumenterar Hyresgästföreningen, via Spacescape, kraftfullt för att folk har rätt att ha nära. De talar om 20-minutersstaden:
Vi har i denna utredning definierat goda lägen som platser i staden där det går att nå stora delar, ca 30-50%, av stadens arbetsplatser och serviceutbud inom 20 minuter.
Ty:
”Tid är pengar, inte bara för individen utan även för samhället i stort. De samhällsekonomiska konsekvenserna kan bli riktigt stora om allas restider ökar. Ett enkelt räkneexempel. 60 minuters ökad restid per dag (30 minuter en väg) motsvarar bortfall av arbetstid värt ca 3300 kr i månaden för en medelinkomsttagare (22 500 kr/mån) (SCB.se 2015). Om pendlingstiden i Stockholms län skulle öka från dagens trettiofyra minuter till en timme, skulle det utslaget på länets 1,2 miljoner förvärvsarbetande innebära 42 miljarder kronor årligen i förlorad arbetstid.”
Och då handlar det inte om närhet med bil, för bil är det inte alla som har. Det handlar om kollektivtrafik, cykel och inte minst fötter. Det är särskilt viktigt, säger de, att folk som har lite pengar har nära. Den traditionella politiken att hänvisa fattigt folk till periferin döms ut:
”Det räcker inte med att ha ekonomiskt eller socialt kapital för att överleva i en stad, det behövs även ett spatialt kapital, tillgång till ett läge i staden som gör det möjligt att leva och verka, en plats som skapar mervärden. Det är särskilt avgörande för dem som har sämre sociala eller ekonomiska förutsättningar. Ju längre ut i stadens periferi du bor, desto mer ekonomiskt och socialt kapital behöver du. Städers utveckling handlar i hög grad om vem som får och har rätt till de goda lägena, de med bäst närhet. De som har det sämst ställt, lägst inkomst och lägst utbildningsnivå, behöver alltså de bästa platserna i staden.”
Sen har de tillämpat detta på de tio största städerna i Sverige.
För Stockholms det betyder 20-minutersstaden ungefär T-baneområdet, lite knappt:
Stockholm med innerstad och närförorter markerade
Notera att vi inte behöver gnälla på vägrarkommunerna, de ligger i princip så långt bort att de är oattraktiva.
För t.ex. Umeå betyder det förstås en mindre del eftersom buss går långsammare än T-bana:
Inom dessa centrala stadsdelar går det utan problem och utan försämrad standard att klämma in en miljon lägenheter, dvs mycket mer än vad som behövs. Inte minst på alla överdimensionerade vägar – som givetvis blir ännu mer överdimensionerade ju fler som får tillgång till allt per fot och kollektivtrafik.
Jag hoppas att skriften blir spridd. Det finns fortfarande många i Hyresgästföreningens närhet som tror att folk stinker och att det är bättre ju mer de sprids ut.
Tidigare publicerat på Yimby i april 2017.
Läs också: Om arkitekternas dans kring betongkalven
Vissa människor, inklusive mig, trivs bäst i lagom tätt bebyggda stadsdelar. Genom att tala om människor
med andra åsikter att ”ni har fel” kommer ni bara att göra dessa ännu mer alienerade. Det där med att man skulle behöva nå ”30-50%” av stadens arbetsplatser och serviceutbud inom 20 minuter är bara dumheter. Det beror ju helt och hållet på hur stor staden är. I Åmål eller Tidaholm är det knappast ens tillräckligt med 100%, i en storstad som Stockholm och Göteborg räcker det gott och väl med 5-10%. Sant är att många delar av storstäderna ändå är för glest bebyggda, men dessa är främst i de yttersta delarna, och därför är det just där som man behöver bygga mer!