Aron Etzler från Vänsterpartiets partistyrelse har indirekt svarat Peter Widén och Lars Henriksson i debatten om Vänsterpartiets väg och vägval, taktik och strategi. Dock utan att nämna deras namn. Han skriver:
Vi har sett många partier, inte minst Miljöpartiet, spela bort sina kort genom regeringsmedverkan. Men det är inte för att få ministerposter Vänsterpartiet söker regeringssamarbete.
Han verkar också mena att det är rimligt att söka överenskommelser i sakfrågor med alla partier. Det är även det en bra och rimlig inställning. Är det ett bra förslag spelar det ingen roll med vilket parti överenskommelsen görs. Det spelar heller ingen roll från vem förslaget kommer.
Det som är problemet är att göra upp om ett generellt paket med borgerliga partier (vilket inbegriper socialdemokraterna), liberaler och högerpartier som en generell politik. En sådan överenskommelse som januariöverenskommelsen ska inte vara möjligt för Vänsterpartiet att underteckna. Jag tycker Etzler är tydlig på denna punkt när han faktiskt avvisar regeringsposter för regeringsposternas skull, när han avvisar makt för maktens skull.
Detta är det viktiga i hans inlägg och i linje med det som som bl.a. Peter Widén, Lars Henriksson och Kjell Östberg framfört.
Samtidigt är det en hel del svammel i hans svar som när han skriver:
Via samhällsdebatt i sociala medier, radio, tv och tidningar, formande av idéer i tankesmedjor och folkbildning. Bara inom ramen för Vänsterpartiet pågår detta arbete på många nivåer, i allt från aktiviteter för att nå nya medlemmar till studiecirklar, kampanjer i sakfrågor, insamlingar, nätverksbyggande, demonstrationer och allt som löst brukar kallas ”utomparlamentariskt arbete” eller rörelsebyggande. Att stödja folkrörelser är en självklarhet för Vänsterpartiet.
Detta är argumentation utan innehåll. Vad innebär det i praktiken? Arbetar Vänsterpartiet för mer demokratiska fackföreningar? Jag har aldrig sett nåt spår av det trots 30 år arbete i fackföreningsrörelsen. Bygger vänsterpartiet upp miljörörelsen på ett systematiskt sätt? Något sådant har jag inte heller sett en tillstymmelse till. Det helt kan exemplifieras med verksamhetsberättelsen för partidistriktet i Göteborg. Till 90% handlar den om arbete i de parlamentariska församlingarna när den i huvudsak borde handla om arbetet i folkrörelser. Detta visar hur Vänsterpartiet i verkligheten prioriterar. Partiarbetet handlar i verkligheten nästan bara om parlament och det finns inget som helst organiserat arbete i folkrörelser. Detta borde förändras och det är i praktiken vad Widén och Henriksson med flera hävdar.
Men vi bygger också vår egen rörelse som vi är stolta över. De senaste tio åren har Vänsterpartiet satsat mer på detta rörelsebyggande än någon gång i modern tid. Vi har ökat medlemstalet från runt 10 000 till 25 000 och ökat antalet aktiva partiföreningar till över 300, byggt ett helt studiesystem från introduktionsstudier till avancerade studier och byggt ett stort fackligt nätverk.
Detta låter bra men det är falsk matematik. Av dessa 25 000 personer är kanske 20% aktiva. De flesta av de aktiva har olika parlamentariska uppdrag och antalet personer som på ett organiserat sätt är aktiva i olika folkrörelser på ett organiserat sätt är försumbart. Och när det finns aktiva vänsterpartister inom ett område och i en folkrörelse så har de parlamentariska företrädarna sällan någon kontakt med.
Ett typexempel är att Elin Segerlind som är vänsterpartiets ansvariga för fiske- och havsfrågor i riksdagen inte har någon som helst kontakt med de vänsterpartister som är yrkesfiskare (hon känner nog inte ens till vilka det är) eller är aktiva i frågan (hon har till och med direkt avvisat ett förslag till möte). Det ser säkerligen likadant ut på många andra områden.
Visserligen är många aktiva medlemmar i olika rörelser ofta medlemmar i Vänsterpartiet men de är sällan aktiva i Vänsterpartiet och har ingen egentlig kontakt med partiet. De som är aktiva i Vänsterpartiet är å andra sidan i huvudsak aktiva i parlamentariska sammanhang och har ingen kontakt med rörelser av olika slag (det finns naturligtvis också många enskilda undantag).
Det som vore önskvärt är att Vänsterpartiet hade arbete i folkrörelser som första prioritet och sade nej till uppdrag i den oändliga myriad av stiftelser, kommittéer, styrelser och nämnder som inte har något som helst viktigt att besluta eller bestämma om. Det är viktigare att vara aktiv i Hyresgästföreningen, Miljöförbundet och Extinction Rebellion än i Violgårdens stiftelse eller Emma Hultbergs stiftelse för gamla trotjänare. Dessutom måste arbetet i olika folkrörelser vara organiserat och innefatta politiska diskussioner om vägval, taktik, strategi och politik.
När det gäller sådana direkta avväganden och beslut. Vad som ska vara prioriterat och vad som inte ska vara det har Aron Etzler inga svar och inga förslag. Det gör hans inlägg ganska meningslöst i det stora hela. Men det är bra att han tar avstånd från regeringsposter för regeringsposternas skull och makt för maktens skull.
Läs mer:
- Vi ska använda vår ställning för att nå inflytande
- Gärna en S-V-MP-C-regering – men på vilket politiskt program?
- Riktning, inte inflytande, är avgörande i ett koalitionsbygge
- Folkrörelser krävs för att parlament ska kunna ta radikala beslut
- Vänsterpartiet står inför ett avgörande vägval
- Vänsterpartiet leds in på fel väg av partiledningens drömmar om att ingå i regeringen
- Vänsterpartiet – ett parti på ”klasskampens grund”?
- Vänsterpartiets parlamentariska fixering
- Vänsterpartiets parlamentariska blindhet
- Att vela eller inte vela – det är frågan?
- Vänsterpartiets jobb är inte att förhandla med liberaler – det är att stärka folkrörelserna
- Profitjaktens slut står inte på agendan efter valet
- V:s parlamentariska politik har i alla fall aldrig hindrat mig från att arbeta i folkrörelsen
