Riktning, inte inflytande, är avgörande i ett koalitionsbygge

Vi kan mycket väl tänka oss att stödja regeringar, eller till och med ingå i dem, även när vi inte håller med om allt de står för. Men det måste då vara regeringar som rör sig i rätt riktning! Centern och Liberalerna är marknadsfundamentalistiska privatiseringsfanatiker. Fackföreningsfientliga, för militär upprustning och djupt lierade med kapitalets organisationer.

Johan Lönnroths samman­fattning av vår ståndpunkt i Flamman är en ren nidbild, vi anklagas för att ”kritisera alla kompromisser och använd de parlamentariska talarstolarna för att ropa ut sanningen om kapitalismens elände”. Direkt förolämpande är insinuationerna om att vi är prat­makare för vilka ”de egna obefläckade vita händerna” står över arbetarklassens intressen och behov.

Efter årtionden av fackligt arbete i industrin vet vi en hel del om facklig kamp men också om praktiska uppgörelser med motståndaren. Självklart måste socialistiska krafter arbeta för konkreta resultat i alla samman­hang. Allmän röst­rätt och demokratiska val till parlamentet är omistliga landvinningar. Och vi vill verkligen inte bara använda riksdagsmandat till abstrakt antikapitalistisk propaganda.

Kärnan i vår artikel är i stället en kritik av idén att V ska delta i en regering med extrema nyliberaler som Annie Lööf.

Vi kan mycket väl tänka oss att stödja regeringar, eller till och med ingå i dem, även när vi inte håller med om allt de står för. Men det måste då vara regeringar som rör sig i rätt riktning! Centern och Liberalerna är marknadsfundamentalistiska privatiseringsfanatiker.

Fackföreningsfientliga, för militär upprustning och djupt lierade med kapitalets organisationer. Vad är det Johan anser att vänstern har gemensamt med dessa nyliberala spjutspetsar?

Självklart ska vi arbeta för att förstärka Vänsterpartiet i parlamentet. Men utan förändrade styrkeförhållanden på arbetsplatser, i fackföreningar och folkrörelser kommer det parlamentariska arbetet inte att föra oss närmare några socialistiska mål. I stället blir vi bara en liten röd vimpel på det nyliberala tåget och en del av det problem vi vill lösa.

Det är i det enträgna arbetet i fack­föreningar, folkrörelser och mobiliseringar som vi inte bara vinner människors för­troenden som seriösa i vardagskampen utan också blir vettiga alternativ att rösta på i parlamentariska val. Så kan styrkeförhållandena förändras också i parlamentet och möjliggöra verkligt inflytande. Och vice versa, utan djupa folkliga rörelser i ryggen står sig vänsterpolitiker slätt oavsett röststöd och vilka positioner de erövrar.

Inte ens regeringsmakten är någon garanti om den inte kan backas upp av organiserad aktivitet i hela samhället och internationellt. Vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till det hopp som släcktes med grekiska Syrizas oförmåga att stå emot kapitalets utomparlamentariska makt.

Vi håller med Johan om att partier inte har något egenvärde. Men vi verkar skilja oss åt i frågan om vad som ger ett parti värde. För de flesta är politik i dag lika med det som händer i de valda församlingarna, högt över våra huvuden och som vi möjligen kan påverka vart fjärde år. Kapitalets representanter vet att det inte är så. De styr politiken oavbrutet, med lobbying, köpta opinionsbildare och framför allt genom den direkta makt kapitalet ger dem.

Att bryta denna inlärda maktlöshet bland arbetare och låginkomst­tagare är den viktigaste uppgiften för ett socialistiskt parti. Det handlar om arbetarrörelsens viktigaste erfarenhet: att vi, organiserade tillsammans kring våra gemensamma intressen, har en makt som kan övertrumfa våra motståndares. Ska ett parti ha något värde behöver detta vara led­stjärnan i allt politiskt arbete, på arbets­platser såväl som i riksdagen.

Det finns ingen mot­sättning mellan reformer och folk­rörelse­organisering, rörelser byggs kring konkreta krav och framtids­visioner och kan stärkas av allierade i valda församlingar. Men om vi går i arm­krok med våra borgerliga fiender för det fåfänga hoppet om minister­poster eller ”inflytande”, då skadas inte bara Vänster­partiet utan även själva idén om arbetar­klassens själv­organisering och oberoende.

Lars Henriksson och Peter Widén

Ursprungligen publicerat i Flamman.

Läs mer:

Liked it? Take a second to support Peter Widén on Patreon!
Become a patron at Patreon!