Dagarna i Göteborg i juni 2001 som gått till historien som Göteborgshändelserna präglas av en lång räcka polisövergrepp som i flera fall blir startskotten för våldsamma upplopp. Det första övergreppet var instängningen av fler hundra människor på Hvitfeldtska gymnasiet, det andra överfallet på demonstrationen på Berzeliigatan vilket följdes av övergreppen mot en folkmassa på Viktoriabron, angreppet på fredliga festdeltagare vid Vasaplatsen, inringningen av hundratals människor på Järntorget, det grova övergreppet på de som bodde på Schillerska gymnasiet och den planerade attacken mot lördagens mycket stora demonstration.
Anders Svensson
Antikapitalistmasrchen började tåga ner från Götaplatsen på Berzeliigatan 10.30 på fredag morgon när EU-toppmötet inleddes. Polisbefälet på plats uppger i en rättegång att antalet deltagare i Antikapitalistmarschen var 600-800. Om dessa uppgifter stämmer går det alltså lika många människor som polisen förberett sig för ner för Berzeliigatan mot avspärrningarna. Polisen hade under lång tid räknat med en icke-våldslig, symbolisk inträngningsaktion och förberett sig för denna. Ledningen för folkmassan är dock inte längre de grupper som vill genomföra detta konfrontativa icke-våldsliga, symboliska inträngningsförsök, utan organisationer som enbart vill genomföra en sedvanlig demonstration så nära toppmötet som möjligt. Det är också det budskap som spritts inför marschen och som gör att de flesta deltar.
Arrangörerna har avtalat med polisen att demonstrationen ska stanna vid en linje som gjorts upp i förväg där de ska stå stilla i ungefär 20 minuter. De har sökt tillstånd, visserligen fått avslag, men har mött kontaktpolis och polisbefäl på platsen flera gånger veckan innan för att tillsammans diskutera hur demonstrationen ska genomföras. Polisen hade dagarna före EU-toppmötet föreslagit att det inte ska finnas någon polis alls vid den linje där demonstrationen ska stanna utan enbart ett plastband men demonstrationsledningen hade begärt att det ska stå en kedja med poliser för att tydligt markera var avspärrningen börjar. Arrangörerna uppger att de hade fått besked om att polisen inte ska ingripa om demonstrationen går fram till poliskedjan, men att om man försöker bryta igenom kommer det inte att tolereras.
Folkmassan går ned de två kvarteren från Götaplatsen längs Berzeliigatan mot poliskedjan vid Södra Vägen i lugn takt och de första är framme strax innan tjugo minuter i elva. Vid poliskedjan stannar demonstrationen upp, slagord ropas och en rosaklädd demonstrant dansar framför poliserna. ”Vi ska störa deras fester” och ”Krossa kapitalet och EU” skanderas tillsammans med parollen ”People not profit” .
Efter mer än tio minuter uppstår en del knuffande framme vid en del av poliskedjan som bemöts med att polis slår några slag med batong. Det hela lugnas snabbt ned av demonstrationsvakter som ingriper och situationen är aldrig ur kontroll.
Under tiden har plastbandet tagits bort men poliskedjan står kvar på samma plats med ett par polisbilar i ryggen. En kort stund efter detta kommer en hundpatrull med 10 hundar in och delar av demonstrationen så att en bakre del med svartklädda avskiljs från den främre delen där inga svartklädda befann sig. Ingen order om skingring ges, och ingen kontakt tas med demonstrationsledningen, utan polisen går in trots att inga egentliga incidenter ägt rum.
Polisbefälet på plats uppger i en rättegång att allvarliga problem först uppstår efter att han beordrar polisingripandet. Han ”tänkte att han skulle skilja de båda grupperna åt med hjälp av hundförarna. Om möjligt skulle de maskerade demonstranterna omringas så att gripanden av dem kunde ske. När hundförarna försökte gå emellan de båda grupperna demonstranter började de att kasta gatsten.”
En av hundförarna uppger enligt tingsrättens referat att det ”var först sedan de båda grupperna skiljts åt som stenkastningen kom igång ordentligt.” Hur polisbefälet hade tänkt sig varför eller hur en omringning och ett gripande av hundratals demonstranter skulle gå till med hjälp av ett tiotal poliser med hundar framgår inte. Det framgår inte heller varför man inte istället beordrar skingring eller låter demonstrationen som var på väg att avslutas få upplösa sig själv utan istället skapar maximal oordning genom ett underbemannat och aggressivt hundföraringripande. Tingsrätten gör bedömingen att ”även om tåget till en början var fredligt utbröt kravaller tämligen omgående efter polisens ingripande.”
Anders Svensson i ledningen för Göteborgsaktionen uppger i sin rapport Göteborgshändelserna att av ”polisradion vet vi att det lokala befälet är tveksam till att utföra uppdraget p g a för få poliser.” Polisingripandet bör alltså vara beordrat från överordnad polis, antingen av Mats Sjöström som lett den våldsamma insatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet som även denna gång var insatschefen Håkan Jaldungs närmaste man på fältet eller av insatschefen själv. Redan när demonstrationståget ännu var på väg ner mot poliskedjan planerade insatsledningen för att omringa svartklädda aktivister i tåget . Men ”[P]å grund av störningar i radiosambandet lyckades man inte med detta och demonstrationståget kunde fortsätta ner mot polisavspärrningarna vid Berzeliigatan.” Detta tvärtemot löften som getts till demonstrationsledningen att inte ingripa om det inte blev så att demonstrationen bröt igenom polisavspärrningen. Polisingripandet mot Antikapitalistmarschen var alltså redan igångsatt innan det knuffande uppstod vid avspärrningen som demonstrationsledningen avvärjde. Förhandsdialogen med arrangörerna om att polisen bara skulle ingripa om demonstrationen bröt igenom avspärrningen var alltså inget värd. Polisen hade en förutbestämd taktik att utnyttja varje anledning till att sätta dialog med demonstrationsledningar åt sidan och istället ingripa preventivt; i Malmö, vid Hvitfeldtska och på Berzeliigatan.
Konsekvenserna blir för varje gång värre och värre när denna nya svenska polistaktik mot toppmötesprotester genomförs men det påverkar polisledning bara till ytterligare än mer extrema preventiva ingripanden, alltmer uppbackade av politiker för varje upptrappning som polisingripandena utlöser.
En längre oklippt videoupptagning gjord av Indymedia (Independent Media Center Sverige) visar när hundförarna går in och avskiljer vad polisbefälet betecknar som ”vanliga människor” respektive ”maskerade och svartklädda demonstranter” . Man ser hur sammanlagt nio hundar skällande och påtagligt uppjagade kommer in från Södra Vägen vid parkeringsdäcket och demonstrationstågets vänstra främsta led och används för att avdela de främre från de bakre leden. Demonstranterna är till en början påtagligt lugna till skillnad från hundarna och hundförarna. En hund sliter ner en demonstrant på gatan i den främre delen av tåget men denne kommer till slut loss tack vare meddemonstranter som får honom ur vägen genom att slå med handen mot hunden och polismannen. När väl den bakre delen av tåget pressats uppåt en bit och en lucka snabbt uppstår attackerar ytterligare en hund en fotograf som står mitt i luckan. Paul Mattsson, ackrediterad pressfotograf ”märkte att polisen satte press på aktivisterna med hjälp av hundarna, men innan jag kunde börja fota släppte polisen en hund på mig. – Hunden högg tag i min kameraväska då jag försökte slita till mig den. Jag försökte visa upp mitt presskort, men det var inte till någon hjälp. Jag kände då att någon hade grabbat tag om min arm. När jag tittade efter såg jag att det var polishunden som hade bitit mig och jag började blöda.”
Polisen fortsatte sedan, när luckan uppstått, att hetsa hundar mot de som stod främst i bakre ledet av svartklädda, och som en reaktion slog en av dem en banderollpinne mot en av hundarna. Vid något enstaka tillfälle hetsades också en hund mot de främre instängda ledens baksida. Ledet av poliser med hundar började nu systematiskt slå med batonger på de främre leden av svartklädda demonstranter. Några pressade mot en husvägg och hade inte någonstans att retirera. De slog inte tillbaka.
Där slutar Indymedias oklippta upptagning av hundförarinsatsen. I ett inslag i TV:s nyhetsprogram visas en sekvens där man ser hur svartklädda bakom en blå banderoll pressas upp mot husväggen i ett händelseavsnitt strax efter det att poliserna en längre stund hetsat hundarna mot personer i folkmassan och slagit med batongerna. Då kastas ett föremål över poliserna från de mest uppträngda demonstranterna längs väggen som blivit avskiljda från de bakre leden. Men situationen fortsätter fortfarande en kort stund utan att någon allmän kalabalik uppstår.
De mest utförliga beskrivningarna av händelseförloppet ges av Daniel på Göteborgsaktionens hemsida. ”Jag och mina vänner hamnar i första ledet mot polisen i det block som polisen skär av från demonstrationen. Det fanns alltså en buffert av omaskerad vänster mellan polisens linje och det svarta blocket. Vad som händer är att poliser med hundar och dragna batonger stormar mot oss, utan att komma med någon som helst förvarning eller att först uppmana oss att upplösa demonstrationen. Polisen skriker åt oss att backa, men då det är omöjligt för oss, eftersom vi har hundratals människor uppklämda mot en husvägg bakom oss, börjar de slå oss med sina batonger. Vi kan ändå inte röra oss och vi skriker till polisen att vi inte kan komma längre bak, men det meddelandet går inte in i huvudet på polisen förrän efter ytterligare några slag. Själv blev jag inte slagen, men de båda som stod vid min sida blev slagna, varav en tjej, som verkligen inte kunde backa mer och som hade hamnat lite utanför demonstrationsklumpens yttre gräns, blev slagen ymnigt. … Den polisman som utdelade slagen mot mina grannar i demonstrationen såg inte ens att vi hade en husvägg bakom oss, förrän vi skrek det till honom flertalet gånger och han till sist tittade upp och såg att där var ett femvåningshus ett par meter framför honom och hans hund, bakom våra ryggar.”
Demonstrationsfunktionären Sebastian Söderberger ger i Offensiv 21 juni 2001 en redogörelse som väl samstämmer med videoupptagningen av hundförarsplittringen av demonstrationen. ”Oroligheterna började med att hundar plötsligt attackerade mitten av demonstrationen från en sidogata – så att det röda blocket skiljdes av – för att sedan gå upp mot det svarta blocket bakom. Ur min synvinkel sett hade anarkister vid detta tillfälle inte gjort någonting som skulle kunna räknas som ett brott. De svarade på polisens attack med att bilda armkrokskedjor och ännu hade ingenting kastats. När polisen bröt upp kedjorna splittrades anarkisterna och många fick ta emot batongslag från polisen. Först när polisen hade delat demonstrationen och splittrat det svarta blocket kom det första föremålet, som för mig liknade en Spriteflask av plastmodell. Efter det kom det fler och fler flygande föremål flygande, dock ännu ingenting farligt som kunde hota polisernas säkerhet, förutom en handfull glasflaskor. Då det gått ungefär 3-4 minuter sen polisen började attackera anarkisterna hämtade en anarkist den första gatustenen och ungefär samtidigt utbröt kaos bland den del av demonstrationen som hamnat närmast Götaplatsen.”
Torsten på Göteborgsaktionens hemsida beskriver också händelseförloppet på det sätt som framgår av Indymediavideon: ”Jag befinner mig i den främre delen av tåget , bland omaskerade fredliga demonstranter. Bakom oss står en stor grupp maskerade demonstranter, men eftersom stämningen i huvudsak är god så stannar jag kvar. Vad som händer sedan är att polisen helt utan förvarning angriper folkmassan i syfte att skingra demonstrationen. Med batong i ena handen och en skällande hund i andra skriker de åt oss att backa. Eftersom polisen gör sitt intrång från sidan så hamnar jag, som står i mitten direkt mot polisens linje. Vi kan dock inte backa, eftersom vi har hundratals människor i ryggen (alla som har stått längst fram vid någon konsert vet vad jag pratar om). Detta försöker vi påpeka för polisen men de svarar med att urskiljningslöst börja slå in i folkmassan med sina batonger. Eftersom jag står mot polislinjen blir jag själv slagen upprepade gånger, med full kraft, samtidigt som jag är helt oförmögen att flytta på mig eller att värja mig för slagen som träffar mitt ena lår. Bredvid mig har jag en tjej som är två huvuden kortare än jag. Hon och många med henne får samma behandling. Sedan vrids folkhopen så att vi trycks upp mot en husfasad, fortfarande under slag och maningen att backa. Det går inte att diskutera med batonger och schäferhundar.”
Ett vittnesmål är något annorlunda i beskrivningen. Anton uppger i boken Gatans Politik gjord av Umeåforskare att ”polisen hade som uppgift att skingra, de gick ut med hundar och slog folk med batonger och de maskerade började kasta sten liksom över våra huvuden. De stod bakom och kastade över oss mot poliserna och det blev ju rätt otäckt, det flög ju över huvudena på oss. Det kändes som att vara kanonmat, vi stod emellan och fick ta all skit. Vi hamna ju, folk fick panik när hundarna började bita folk och polisen slog med batonger, så att folk i panik försökte ta sig därifrån och det gick inte för folk stod och tryckte på, så det var helt omöjligt. Och blev hela tiden uppmanade: ’Stå kvar! Låt dom inte skrämma er! Ni måste stå kvar! Håll emot!’ Till slut blev det så att vi hamna i det andra ledet ungefär, längst fram nästan, men hundarna bet och hoppa på dem framför oss och de slog med batonger så djävulskt … fruktansvärt otäckt .. Vi stod kvar ett tag, men så blev det otäckt, jag tappa bort de andra och försökte ta mig därifrån.”
Av Indymedias bildsekvens där hundpatrullen från sidan skapar en stor lucka i demonstrationen framgår ännu ingen stenkastning men däremot att det är mot svartklädda som förarna hetsar sina hundar mest aggressivt och att de systematiskt går fram i led medan de slår med batongerna. Polisvåldet mot demonstranter i icke-svarta kläder förefaller då något mindre än mot många svartklädda som står längst fram i luckans kant. De blir utsatta för polisangrepp samtidigt som de långsamt ryggar bakåt och inte ser ut att ha någonstans att ta vägen. Men Antons vittnesmål visar också att även icke-svartklädda demonstranter kommer i kläm senare mellan batongslag och en del svartklädda som då börjat kasta sten när polisen gått in för att skingra demonstrationen.
Aktivisters och demonstrationsfunktionärers vittnesmål är alla samstämmiga med videoupptagningarna om hur det allvarliga våldet på fredagen börjar med oprovocerade polishundbett och batongslag när hundförarna splittrar demonstrationståget. Polisbefälets version i rätten avviker inte heller från aktivisternas och videoupptagningarnas version. I stycket om stenkastningen är den bara mindre exakt genom att inte ange närmare när stenkastning började och i vilken mängd i samband med att ”hundförarna började gå emellan de båda grupperna”. Om man tolkar polisbefälets uppgifter som att det är först en stund efter att polisen gått in med hundarna som någon enstaka sten kastas på polisen och att det sen tar en stund till innan allvarlig stenkastning börjar, så stämmer det exakt med aktivisternas berättelser. Det är dessutom enbart denna tolkning av polisbefälets vittnesmål som samstämmer med videoupptagningar. Ytterligare en polisman förstärker aktivisternas och videoupptagningarnas bild av händelseförloppet i rätten genom att hävda att stenkastning först förekommer efter att grupperna ”skiljts åt.” Två andra poliser ger däremot vittnesmål som direkt strider både mot de två första polisernas uppgifter, mot aktivistvittnenas uppgifter och mot videoupptagningarna. Dessa polismän kan därför knappast betraktas som vederhäftiga.
Samstämmighet mellan polisbefälets vittnesmål, en hundförares, många aktivisters och videoupptagningarna gör att vi faktiskt kan se vad som är sant om hur händelseförloppet såg ut när kravallerna började på fredagen 15 juni. Utan att det skett någon allvarlig incident gentemot polisen från demonstrationstågets sida börjar polisen att med våld, som innebär en omedelbar fara, angripa demonstranterna. Detta för att avskilja tåget på mitten och med hjälp av den underbemannade styrkan på ett tjugotal poliser och tio hundar dessutom söka omringa bakre delen av tåget med många hundratals demonstranter så att de inte ska ha någonstans att ta vägen annat än avvakta att bli gripna medan polisen misshandlar dem. Som polistaktik betraktad förefaller den irrationell. Men resultatet blir maximalt uppretade demonstranter och kravaller som kan motivera mer resurser åt polisen.
Tord Björk
Läs mer:
- Polisövergreppen i Göteborg 2001 – överfallet på Hvitfeldtska
- Rapport från Göteborg 2001 (januari 2002). Publicerad i boken ”Göteborgskravallerna och processerna” av Erik Wijk.
- Sex dagar i Göteborg 2001, dagbok från Göteborgshändelserna
- Polisen startade kravallerna i Göteborg 2001
- Hans Abrahamsson – en delad värld
- Göteborgskommitténs utredning
- Den offentliga lögnen om Berzeliigatan och Antikapitalistmarschen
