De tror att de har förhandlat bort möjligheten att strejka – det kan visa sig att de har gjort precis tvärtom.
”En glädjens dag”, säger arbetsmarknadsminister Eva Nordmark, socialdemokrat och tidigare TCO-ordförande. Hon presenterar tre utredningar om hur lagstiftningen om anställningsskyddet ska förändras. ”Vi skapar en bättre balans”, säger hon, ”Det blir ökad rörlighet och flexibilitet.”
Kan tro det.
Hört talas om fackföreningen Tingvallabro? Det har cheferna på snabbt expanderande Svea Renewable Solar AB. Elektrikerförbundet var på dem i två år om att teckna kollektivavtal. Först efter varsel om strejk skrev företaget på. Det var den 19 februari i år. Då var namnteckningen
inte längre något att ha.
Dagen innan, den 18 februari, trädde nämligen ett avtal med fackföreningen Tingvallabro i kraft.
Elektrikerförbundets avtal är 160 sidor långt, Tingvallabros 14 sidor. Företaget har i mejl som tidningen Arbetaren fått tillgång till berättat hur man jämfört avtalen och funnit att Tingvallabro erbjuder den ”flexibilitet och snabbhet” som företaget behöver. I ett tillägg stadgas uttryckligen att ”andrahandsavtal”, det vill säga avtalet med Elektrikerförbundet, reglerar noll och ingenting av de anställdas arbets- och anställningsvillkor.
Avtalsshopping
Förr i tiden hade brådskan med det 14 sidor korta avtalet inte tjänat något till. Med stridsåtgärder – eller bara hot om stridsåtgärder – skulle Elektrikerförbundet med LO i ryggen ha gjort sitt avtal gällande på företaget.
Men numera är det förbjudet att strejka sig till andra villkor än de som ett företag redan kommit överens om med en facklig organisation, till exempel Tingvallabro.
Cheferna på Svea Renewable Solar AB kunde alltså inventera utbudet av kollektivavtal på marknaden, välja det mest fördelaktiga och i lugn och ro åtnjuta statsmaktens beskydd mot eventuella invändningar.
Det kallas avtalsshopping.
Gula fackföreningar
Kritiker varnade för följderna när regering och riksdag, påhejade av LO, TCO och Svenskt näringsliv, inskränkte strejkrätten den 1 augusti 2019. Marknaden skulle växa för gula fackföreningar, det vill säga organisationer med affärsidén att vara chefer till lags.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, socialdemokrat, svarade: ”Risken för avtalsshopping är noll.”
Lika säker är hennes efterträdare när hon marknadsför upplösningen av anställningsskyddet och talar om en glädjens dag i rörligt flexibel balans.
2006 publicerade kommissionen i Bryssel en grönbok om arbetsrätten. Tanken var att ”den traditionella modellen” för anställningsförhållanden, socialförsäkringar och annat blivit överspelad. Tillsammans med de främsta industriledarna hade kommissionärerna länge välkomnat och främjat utvecklingen av en rörligt flexibel låglönesektor. Till att börja med var det förutsatt att upplösningen av anställningsvillkoren inte skulle beröra kärnan av fast anställda i storföretagen. Men nu beklagade kommissionen ”segmenteringen”, uppdelningen i reguljär och irreguljär arbetskraft. Problemet var inte villkoren för B-laget på arbetsmarknaden, utan det faktum att A-laget ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets ”flexibilitet”:
”Bestämmelser som bevarar det traditionella anställningsförhållandet kanske inte ger tillräckligt utrymme eller tillräckliga incitament för fast anställda att utforska de möjligheter som finns när det gäller ökad flexibilitet i arbetet.”
Kapitalägarnas ökade makt
I samma anda talar den svenska arbetsmarknadsministern och sekundanterna från samarbetspartierna om modernisering av arbetsrätten och anpassning till dagens arbetsmarknad. De gör det av övertygelse eftersom de är vana att rörligt flexibelt utforska livets möjligheter. Ena dagen fackordförande, nästa dag hårdför arbetsmarknadsminister och så vidare till Bryssel och marknadsmässiga belöningar i tjänst hos finanskapitalet.
Presskonferensen är PR-teater. Journalisterna har endast en tillrättalagd sammanfattning av de färdiga förslagen att tillgå. Det finstilta publiceras först följande dag, när den avgörande första strömmen av nyhetsinslag och kommentarer redan är förbi.
Det vi bevittnar är en rekonstruktion av kapitalägarens rätt att fritt förfoga över den inköpta arbetskraften. Processen är redan långt gången. Springschasarna är tillbaka, daglönarna är tillbaka, fackliga företrädare får sparken, åttatimmarsdagen är avskaffad för breda arbetargrupper och på alltfler arbetsplatser är kollektivavtalet, om det överhuvudtaget är undertecknat, bara en papperslapp för företaget att vifta med. Som slit- och slängvaror förbrukasanställda på verkstäder, lagercentraler och sjukhus.
Flexibel arbetskraft
Nu ska utvecklingen stadfästas i paragraferna. För konkurrenskraftens skull ska det bli lättare för den svenska företagsamheten att göra sig kvitt personal som ställer till besvär eller inte längre betalar sig. Arbetsmarknadsministern lovar miljarder i skattemedel för att göra de utsorterade ”omställningsbara”. Ledarna för IF Metall, Kommunal och PTK vänder sig till direktörerna från Svenskt näringsliv, tar i hand och tackar för generositeten.
De berömmer sig också över att genom sina eftergifter i det nya huvudavtalet ha fått stopp på visstidseländet. Eller åtminstone halverat det. Idag har en visstidsanställd rätt till fast jobb efter 24 månader. I fortsättningen ska 12 månader gälla. Modellen är sedan 2012 utprovad i avtal av Handelsanställdas förbund. Hur gick det, minskade andelen visstidare i detaljhandeln? Förbundsekonom Stefan Carlén har svaret: inte ett smack.
Så fortskrider moderniseringen ut i det rörligt flexibla godtycket. De böjliga föreställer sig att de säkrar sina positioner och skapar ordning och reda. Jag tror att de bedrar sig. Liksom chefer i årtionden har tummat på lagar och avtal kommer arbetarkollektiven att skjuta paragraferna åt sidan när det blir nödvändigt.
Kollektivt agerande
Det öppnar andra möjligheter att utforska. De anställda på Pågatågen snackade ihop sig och vägrade en efter en att skriva under kontrakt om nya, hyvlade arbetstider. De satte sig också gemensamt emot andra försämringar. Cheferna svarade i höstas med att ge sig på Ola Brunnström, huvudskyddsombud och medlem av Sekos förhandlingsdelegation. De lovade honom pengar om han sa upp sig. Annars hotade uppsägning eller avsked. Arbetskamraterna underrättade företaget om att de trots fredsplikten i avtalet skulle strejka om det kom på tal. Ola Brunnström fick behålla jobbet.
Där börjar arbetet för att vända utvecklingen. Ändlösa rader av nya besvikelser väntar om vreden fastnar i förhoppningar om att de rörligt flexibla ska komma på bättre tankar.
Mikael Nyberg, ursprungligen publicerat i Flamman
Läs mer:
- Sex angrepp på anställningsskyddet
- Dolkstöt mot anställningsskydd och facklig enhet
- Hög kostnad för tillfälliga och osäkra anställningar
