Ekots lördagsintervju förra helgen med Nooshi Dadgostar visade på flera allvarliga problem med den linje partiets ledning slagit in på. Inte bara svårigheterna att klara sig ur frågorna kring kapitulationen för Cementas utpressning, även om det var illa nog, utan framför allt bristen på perspektiv som borde utgöra existensberättigandet för ett socialistiskt parti.
V-ordföranden blev svaret skyldig när hon i Ekots lördagsintervju fick frågan om partiet nu försökte ta Socialdemokraternas roll. Som den främsta skiljelinjen mellan Vänsterpartiet och övriga framhöll hon att de andra bara pratar medan hon minsann skulle åka runt till olika industrier för att upprätta en att-göra-lista.
Även om det kan vara nog så tufft att bli grillad i direktsändning var intervjun ingen engångsföreteelse. Ledande vänsterpartister har sedan i våras gjort en rad uttalande som reser frågor om vart partiet är på väg. Till exempel när Ali Esbati i Svenska Dagbladet ansåg att V skulle vara en del i ett ”vänsterliberalt regeringsunderlag” eller när Nooshi Dadgostar nyligen i Expressen TV ville lyfta fram V som ett ”näringslivsparti”.
Det kan uppfattas som en del av det mediala bruset, uttalanden som dagens politiker oavbrutet sprider via offentliga kanaler. Men när liknande resonemang återkommer gång på gång är det inte bara frågan om ordval utan om en politisk linje som får betydelse i verkligheten.
Som när Nooshi Dadgostar i Göteborgs Posten i maj berättade att hon just startat en turné kallad ”Industrisamtal Sverige” och pratat med ”företagsledare och fackliga profiler” – början på”att-göra-listan” – och i samma artikel lyfte fram att skolprivatiseringar är ett ”stort hot för företagens möjlighet att konkurrera på en internationell marknad”. Att privatiseringarna allvarligt skadat skolan, eleverna och samhället förtjänar att lyftas fram i kritiken mot det nyliberala systemskiftet. Men att använda behovet av ”att konkurrera på en internationell marknad” som argument är skadligt, inte bara för Vänsterpartiet utan för allt fackligt medvetande. För just denna internationella konkurrenskraft är något vi får bankat i huvudet varje gång vi ställer krav på våra arbetsplatser, åtminstone inom industrin.
Det är inte så konstigt att Dadgostar faller in i detta detta resonemang. Att svenska företag ska ha god konkurrenskraft på världsmarknaden är något så självklart att det knappast kan ifrågasättas.
De som arbetar vill självklart ha kvar sina jobb, det är deras försörjning det handlar om. För att företagen ska fortsätta producera och jobben ska finnas kvar måste de vara konkurrenskraftiga, dvs produkterna måste gå att sälja. De anställdas behov och företagens är alltså desamma och de anställdas krav måste hålla sig inom ramen för konkurrenskraften för att inte äventyra konkurrenskraften. Så ser den vanliga historien ut, den som berättas av företagen, politiker och rätt många fackliga företrädare.
Men i verkligheten bedriver inte företag i en kapitalistiskt ekonomi sin verksamhet för att skapa arbetstillfällen och försörjning. De har en enda drivkraft och måttstock: största möjliga vinst. Inget kapital investeras utan krav på att få tillbaka mer än vad som satts in, vad som tillverkas är ointressant, likaså hur många som får jobb. Ger produktionen inte tillräcklig vinst kommer den att läggas ner och kan kapitalägare tjäna mer på att spela på börsen eller köpa andra företag än att investera i produktionen kommer de att göra detta.
Hur mycket ägarna tjänar på sitt ägande kan lite slarvigt sägas bero dels av hur hårt företagen totalt sett kan pressa de anställda, alltså hur stor del av det totala arbetet i samhället som tillfaller kapitalet, och dels hur stor del av detta samlade värde som varje företag lyckas roffa åt sig i konkurrensen med andra företag. Kapitalets jakt på vinst har ingen gräns, varken hänsyn till mänskor eller vår livsmiljö. Så kommer det att vara så länge vi lever i ett kapitalistiskt system.
Arbetarklassen, alla vi som lever av att sälja vår arbetskraft, har helt andra drivkrafter. Framför allt har vi behov av ett gott liv. Där ingår att vi ska kunna försörja oss och att våra efterkommande ska kunna leva i en värld där människans livsmiljö inte är raserad.
Den viktigaste faktorn för att kunna uppnå detta är inte hur stor vinst det företag vi arbetar i gör utan hur väl vi förmår hävda våra gemensamma intressen mot företagens – på samhällsnivå och på varje enskild arbetsplats.
I det vardagliga fackliga arbetet spelar marknaden självklart en stor roll, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där både företagets lönsamhet och efterfrågan på vår arbetskraft är viktiga faktorer. Men när våra behov kolliderar med systemets ramar går det att svara på olika sätt. De som accepterar ramarna har inte mycket annat val än att böja sig och slå till reträtt. Men som socialister kan vi svara att vi inte alls måste böja oss utan att systemet behöver ändras. Det är ett av de avgörande skälen till att vi är socialister, att våra behov inte ryms inom ramen för det kapitalistiska samhället.
Det betyder inte att det i varje läge bara finns en linje, att utmana kapitalismen. En sådan facklig representant skulle med rätta inte bli långlivad. Att leva under kapitalismen är en kompromiss i sig och vi bestämmer inte själva vad som är möjligt att göra i varje situation.
Men som socialister är det vår uppgift, vår huvudsakliga uppgift, att bidra till att så många som möjligt förstår att det finns ett annat sätt att tänka och agera än att anpassa oss till överheten. Att de gränser kapitalmakten drar upp varken är nödvändiga eller eviga utan bara en kompromiss, en tillfällig vapenvila eftersom vi inte förmår komma längre just nu.
Konkurrenskraft, det enskilda företagets förmåga att tjäna pengar åt sina ägare, kan aldrig vara vår måttstock. Konkurrensen företagen emellan är en kraft som driver de olika företagen att pressa ner sina kostnader, vilka i sista änden alltid handlar om våra löner och arbetsvillkor.
Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
