Är lokalt och svenskt ägande av företagen bättre än utlandsägt? Det var en fråga jag ställde mig ibland under mina sammanlagt sju år som arbetsmarknadsintresserad journalist på lokaltidningar Sverige runt. I bland annat industristäderna Ljungby och Skellefteå.
Jag såg exempel på lokala företag som blev svenska, som blev europeiska, som blev USA-nordamerikanska. Men för arbetarna kvittar det väl vilken kapitalist som äger fabriken man arbetar på?
Men att känna företagaren och kanske kunna tala med denne i vardagen borde väl rimligen vara ett ”inflytandeplus” för arbetarna? I större företag finns det väl dessutom sällan ett personligt ägande (bara en vd).
Också viktigt för ett visst informellt arbetarinflytande är det väl rimligen att förstå varandra kulturellt. Alltså mellan representanter för (typ kinesisk eller anglosaxisk) utländsk ägarklass och svensk arbetarklass. Som på Volvo Cars och Astra Zeneca.
När globala ägare tar över har de ofta ett mycket mer auktoritärt sätt att tänka på, tala till och styra över sina anställda än den svenska mer avslappnade ”duande” arbetsmiljön.
Kulturell förståelse
Å andra sidan tjänar de anställda i utländskt ägda företag mer, eftersom de tenderar att ha mer kvalificerade arbeten. Statistik:
Antalet anställda i utlandsägda företag har mer än fyrdubblats under perioden 1990–2021. År 2021 var cirka 102 000 personer anställda i utlandsägda företag (Fakta och statistik – Business Region Gbg).
Rapport från myndigheten Tillväxtanalys: ”Utländska uppköp i svenskt näringsliv – hot eller möjlighet?” Jag sammanfattar:
Sedan 1990 har många mindre svenska företag köpts av utländska företag. Jämfört med andra OECD-länder är utlandsägandet i Sverige ”tämligen högt” – högre i industrin än i tjänstesektorn. Utlandsägandet domineras av USA, Kina och Norden. Det är alltmer koncentrerat till de tre storstadsregionerna.
USA, Kina och Norden
Utländska företag är mer produktiva än nationella – på grund av kunskapsöverföring, och på grund av att de svenska företag som köps redan har kvalificerad arbetskraft och hög produktivitet (”russinplockning” kallar rapporten det). Utlandsägandet ökar antalet jobb, främst i tjänstesektorn. Arbetskraften blir ännu mer kvalificerad.
Men i den borgerliga näringslivstidningen Dagens Industri läser jag rubriken: ”Ny svensk ägarepok redan i full sving”. Man hyllar där ett förnyat svensk ägande i näringslivet och beklagar den tidigare (”lyckligtvis korta”) svenska utförsäljningsepoken:
Det var en sorglig tid, när vare sig fondförvaltarna eller svenska politiker hade vett eller plånböcker att förstå värdet och priset på svenskt ägande och det inflytande, den kunskap och alla de kringtjänster som följer med sådant. Lika trist var att gamla ägare som Wallenberg inte stod upp mer för sin kompetens.
”Återförsvenskning”
Men, undrar jag, kanske ett fokus på svenskt kontra utländskt ägande leder arbetarpolitiken i borgerlig eller högernationalistisk riktning, när det tvärtom är den vänstersocialistiska klassinriktningen som är den rätta och viktiga för vanligt folk.
Å andra sidan, så vet vi hur USA-företag och europeiska företag ofta varit en del av västlig rasism, kolonialism, imperialism och (mer dold) nykolonialism. Troligen använder även Washington & Wall Street företag i proamerikanska syften även i små västliga nationer som Sverige.
Bojkotten mot rasistiska företag i Sydafrika förr, och bojkott av ryska företag idag – tillsammans med flykten av västliga företag ut ur Putins krigiska Ryssland – det visar på sårbarheten i utländskt ägande (som ryska företag i Sverige, och svenska företag i Ryssland).
Inte minst företag i energi (olja gas, kol, kärnkraft) kan använda sina företag och dess resurser för politisk påverkan, som Ryssland i denna stund gör vad gäller gas till Europa.
Samma problem finns vad gäller exempelvis sällsynta jordartsmetaller, vilka är nödvändiga i högteknologiska produkter (som mobiltelefoner). De länder och företag som har dessa begärliga metaller kan använda sitt monopol till ekonomisk utpressning och politisk påverkan.
Kina tar ledningen
Kina har kontroll över viktiga jordartsmetaller. De är snart också världens största ekonomi. Kommer landet då, som USA nu, att bli lika stormakts-imperialistiskt? Om inte redan…
Västliga länder oroas över att kinesiska företag utomlands ska stjäla västteknologi, spionera, och använda sina företag till förmån för Kina globala politiska mål.
Problemet, som de ser det, är att den kinesiska ekonomin och dess företag inom och utanför landet anses vara helt styrda av den asiatiska auktoritära statskapitalismen i form av partidiktatur.
Troligen sant. Men så länge den nordatlantiska nyliberala globala privatkapitalismen härskade politiskt, ekonomiskt och kulturella oomstritt i världen var det förstås inget problem för dem.
De anklagar blott Kina för att använda sina företag och sin ekonomi i syfte att dominera världen politiskt-ekonomiskt. Precis som väst gör själva. De är lika goda kålsupare – USA och Kina.
Lika goda kålsupare
Så vart lämnar det oss svenska arbetare? Är det bättre med lokala, svenska eller utländska företag, som kinesiska och USA-amerikanska?
Tja, alla företag är ju kapitalistiska och en del av den globala marknadsekonomin, och dess lagar som styrs av vinstkrav. När det kommer till kritan är det profiten och inte arbetarklassens, den lokala ortens eller nationernas intressen som styr vad företagsledningen och ägarna beslutar. Starta nytt, lägga ner, slå ihop, lämna landet, öka takten, avskeda. Den ekonomiska eliten bestämmer, inte folket.
Visst kan det vara trevligare med lokala och svenska företag där man förstår varandra bättre språkligt och kulturellt, och cheferna är närmare.
Först en rejäl socialism
Men precis som i många lokala företag jag haft kontakt med, så blir de plötsligt sålda eller nerlagda efter beslut fattade på global nivå. Vår svenska ekonomi och dess företag styrs i hög grad av det kapitalistiska världssystemet.
Så gärna lokala och svenska företag. Men först en rejäl demokratisk socialistisk världsekonomi av röda syskonnationer, och personalstyrka företag. Först då kan våra arbetsplatser på allvar bli trygga och självförvaltande – lokala och svenska. Om vi vanligt folk så vill.
Hans Norebrink, sju år lokaltidnings-journalist på 70-80-90-talen. Skrev ofta om företag, fack, arbetsmarknad, arbetsliv, produktion, arbetsmiljö.
