När ett land blir militärt attackerat av ett annat, så kan det antingen kapitulera eller gripa till vapen för att försvara sig. Ukraina ville försvara sin självständighet och valde att göra väpnat motstånd. Därmed inleddes ett blodigt krig som fortfarande pågår.
När det gäller de väpnade styrkorna så var Ryssland från början mycket överlägset och alla förstod att om Ukraina framgångsrikt skulle kunna försvara sig så behövde de omfattande stöd utifrån. Stora delar av Väst lovade efter viss tvekan (efter det att Ukraina lyckats visa att de både ville och kunde försvara sig) att förse Ukraina med vapen. Detta gällde även Sverige, där alla riksdagspartier efter viss vacklan till slut gick med skicka svenska vapen till Ukraina, vilket innebar en brytning med en lång tradition att inte skicka vapen till krigsområden (senast det gjordes var under 2:a världskriget – då man stödde Finland). Det var den ryska aggressionen som fick alla att ändra sig.
De som inte står bakom Ukrainas rätt att försvara sig
Men det finns också röster som inte slöt upp bakom detta. Anledningarna och motiveringarna till att man var emot vapenleveranser varierade dock en hel del.
- Putin-kramarna. Dessa har helt svalt den ryska motiveringen för ”specialoperationen”: kriget är framprovocerat av väst, målsättningen är att befria Ukraina från nazismen, Ukraina saknar existensberättigande osv. Märkligt nog har detta vettlösa synsätt haft ett ganska stort inflytande i den svenska fredsrörelsen. Ett skräckexempel gavs av ordföranden i paraplyorganisationen Sveriges Fredsråd, Agneta Norberg, via inlägg på Svenska Fredsrådets hemsida, frednu.se, och på Facebook – för detaljer om detta se artikeln Med historien som fiende – ordföranden i Sveriges Fredsråd. Hennes skriverier var dock så graverande att hon tvingades avgå som ordförande.
- ”Anti-imperialisterna”. Dessa utgörs ofta av f d (?) maoister, men även en del andra tillhör den kategorin, t ex gamla stalinister. De ser kriget som ett ombudskrig mellan Ryssland och USA/NATO, där Ukraina krigar mot Ryssland å USA/NATO:s vägnar. Och eftersom ”anti-imperialisterna” anser att USA är den helt dominerande imperialistiska makten, så vill de stödja Ryssland i dess kamp mot USA-imperialismen – i det perspektivet spelar det ingen roll vilken karaktär Putin-regimen har, eller dess kortsiktiga och långsiktiga strävanden.
- Pacifister. Dessa för inga resonemang om krigets karaktär, utan menar att allt krigande är fel. Det viktigaste är att till varje pris få stopp på kriget och eftersom det inte finns några sätt att tvinga Putin att göra det, så vill de förhindra Ukraina att få vapen till sitt försvar. De konsekvenser som detta skulle få, bortser de ifrån: Ukraina krossas, en marionettregim installeras, allmänt förtryck, omfattande utrensningar av politiska motståndare m m. Att en rysk seger dessutom skulle uppmuntra till ytterligare aggression mot angränsande stater (särskilt de som tidigare tillhört Tsarryssland/Sovjetunionen) – det bryr de sig heller inte om, trots att Putin & Co klart uttalat att målsättningen är att återupprätta ett Storryssland.
Ovan har jag försökt renodla de tre huvudinriktningarna, men i verkligheten så finns det blandningar, t ex av de två senare (anti-USA-inriktningen och pacifismen).
Pacifismen
I fortsättningen ska vi dock inte försöka reda ut det närmare, utan koncentrera oss på den pacifistiska inriktningen, som bl a finns företrädd i Socialistisk Politik. Det görs här med att återge en artikel av den brittiske författaren George Orwell, som bl a slogs mot Franco under spanska inbördeskriget. Orwell, författare till romaner som Djurfarmen och 1984, var en hängiven motståndare till alla slags totalitära diktaturer, i synnerhet fascismen.
Efter världskrigets utbrott lämnade Orwell vänsterpartiet Independent Labour Party (ILP) pga dess pacifism, som han menade objektivt bara gynnade fascismen/nazismen under det pågående kriget. I följande artikel (från 1942) utvecklar Orwell sin kritik av pacifismen. Hans argument är fortfarande giltiga, även när det gäller Ukraina-kriget.
Martin Fahlgren
Läs Pacifismen och kriget av George Orwell
