Idag har Adam Cwejman skrivit en ledare om legalisering av narkotika i Göteborgs-Posten. Han argumenterar för att en legalisering av narkotika inte kan stoppa våldet bland de kriminella gängen i Göteborg. Han påstår också att gängkrigen i huvudsak beror på uppgörelser om kontrollen av narkotikamarknader. Det finns flera fel i dessa påståenden.
Gängkrigen i Göteborg har redan upphört och skjutandet är ner på samma nivåer som på 1990-talet. Antalet skjutningar och dödskjutningar har trendmässigt minskat stadigt sen 2015. Det har åstadkommits genom förebyggande och trygghetsskapande arbete med dialog, samarbete och förtroende som ledord. Göteborgspolisen löser i stort sett alla gängrelaterade mord och de har lyckats skapa ett förtroende för polisen som lett till att folk pratar med polisen och vittnar mot de gängkriminella:
– Vi kan lyfta fram några framgångsfaktorer, det är en stark lokal polisnärvaro och kunskap. Att vi jobbar tillsammans, med enheter från regionen är viktigt. Sedan tycker jag att vi lyckats lagföra så många som skjutit, det har stoppat en del av det fortsatta våldet, säger Jörgen Thorén, lokalpolischef på Hisingen
– Vi är stolta över det arbete vi gjort. Vi har jobbat hårt i flera år, och haft tydliga prioriteringar. Det skapar en känsla av att polisen gör skillnad. Vi har brutit tystnadskulturen och vi jobbar frenetiskt med att stoppa nyrekryteringen, säger Jörgen Thorén.
Gängkonflikter
Bara ett fåtal gängkonflikter i Göteborg har berott på strider om narkotikamarknader. Endast en konflikt har utbrutit kring en osämja om narkotikaaffärer (intern konflikt mellan två grupperingar (kallades för A- och B-falangerna runt familjen Jobe respektive familjen Kastrati) i Vårvädersligan med en annan handlade om kontroll över narkotikamarknaden i Gårdsten. Det har istället huvudsakligen handlat om personliga oförrätter, svartsjuka, otrohet, heder, konflikter om rånbytet efter Landvetterrånet och maktkamp inom gängen.
En del av Cwejmans frågeställning är därför felaktig. Gängvåldet behöver inte minskas, det har redan minskat.
Legalisering
Den andra delen av frågeställningen är däremot giltig. Skulle en legalisering leda till en minskning av gängvåldet. Svaret är att det troligen inte gör det och det ör också till vad Cwejman kommer fram till. Orsaken till det är bland annat det som Cwejman tar upp, att så länge det är illegalt i andra länder fungerar inte legalisering som ett grepp för att bekämpa de kriminella gängen.
En annan orsak till att det kanske inte skulle fungera är att konflikterna mellan de kriminella gängen i Sverige i huvudsak inte beror på konkurrens om narkotika utan om helt andra mer personliga saker. Makt, heder, svartsjuka, lättkränkhet med mera. Något som författaren och advokaten Jens Lapidus berör i en artikel i DN.
Avkriminalisering
Jag är inte och har aldrig varit en anhängare av legalisering av narkotika vilket Cwejman varit. Däremot anser jag att eget bruk och innehav av små mängder för eget bruk borde avkriminaliseras. Detta främst för att jag tycker att narkotikamissbruk ska behandlas som en sjukdom på samma sätt som alkoholmissbruk. Det skulle minska antalet narkotikarelaterade dödsfall och göra det lättare för narkotikamissbrukare att söka vård.
En bieffekt skulle bli att polisens ofta rasistiska och förolämpande kontroller av undgomar i tid och otid skulle minska. Något som skulle kunna bidra till att färre ungdomar drogs in i kriminella gäng. Polisen trakasserier föser dem rakt i gängens famn. Det blir ett sätt att skaffa sig skydd. Dessutom skapar polisens trakasserier otrygghet. De som trakasseras blir också fientligt inställda till polisen och de leder till att det blir svårare för polisen att lösa brott. Att polisen agerar på detta negativa sätt är ovanligt i Göteborg men vanligt i Stockholm, Malmö och en del andra städer.
Eventuellt kan det också leda till en minskning av det fåtal gängkonflikter som faktiskt beror på narkotikaaffärer.
Minskad belastning för polis och rättsväsen
Vad det också skulle leda till är däremot en minskade belastning på rättsväsendet och kriminalvården. Att sätta missbrukare i fängelse innebär att de skolas in i brottslighet och kan knytas upp av de kriminella gängen. Missbrukare ska inte sitt i fängelse för sitt missbruk utan de ska erhålla vård. Det skulle definitivt leda till att polisen kunde ägna sina resurser åt viktigare saker än att trakassera sjuka människor (missbrukare).
Om missbrukare får vård istället för straff kommer, som jag redan skrivit, antalet narkotikarelaterade dödsfall att minska och kanske minskar också antalet missbrukare. Möjligheterna för gängen att rekrytera skulle också minska. Mindre antal gäng och färre gängmedlemmar kommer sannolikt i sin tur att leda till minskat våld.
Av alla dessa skäl är därför en avkriminalisering av droger för eget bruk nödvändig. Viktigast är att avkriminalisera cannabis som står för större delen av narkotikamarknaden men för att få en effekt på dödligheten måste också opiater/opioder, amfetamin, kokain, ecstasy och andra droger avkriminaliseras.
Läs mer:
- Avkriminalisering av droger och knarkrelaterad dödlighet
- Gängvåldets orsaker – misslyckad narkotikapolitik
- Avkriminalisering av narkotikainnehav för eget bruk är nödvändigt
- Behandla narkotikamissbruk som en sjukdom
- Gängvåldets orsaker – polisens repression och utanförskap
- Avkriminalisering av knark – färre dödsfall?
- Gängvåldets orsaker – misslyckad narkotikapolitik
- Att avkriminalisera bruk av narkotika men inte innehav för eget bruk är meningslöst
- Gängvåldets orsaker – narkotikahandeln
- Om gängvåldets orsaker – modernismen
- Gängvåldets orsaker – misslyckade förändringar av polisen
- Gängkonflikter handlar sällan om knark
- Interna konflikter bakom många gängkonflikter
- Gängkonflikten i Biskopsgården är inte en konflikt utan flera
PS. En avkriminalisering av eget bruk av narkotika och innehav av narkotika för eget bruk skulle ocks leda till en kraftig minskning av brottsligheten i Sverige såväl som en stark minskning av polisen uppklarningsprocent.
