Afrika och Asien i Sydamerika

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Två kolsvarta tonårspojkar paddlar oss i en massiv träkanot över gränsfloden. Från Franska Guyana till grannlandet Surinam (före detta Nederländska Guyana). Det var då den enda gränstrafiken, eftersom Surinam var i sluttampen av ett sexårigt inbördeskrig (1986 – 1992). Inga andra turister syntes till (kanske klokare än vi?).

Gränsstaden Albina var till stor del en svedd och förstörd ruinstad, tyst och ganska övergiven. Två killar dök upp vid passkontrollen. Antagligen betalade vi några skojare för inresestämpel, för det kändes inte som om de två hade rent ”gränsofficiellt mjöl i påsen”. Men de fick några surinamesiska dollar

Inbördeskrig

En fullpackad minibuss tog oss (via vänstertrafik) till huvudstaden Paramaribo, där nästan alla i landet bor.  En del av de mörkhyade passagerarna sneglade undrande på oss vitingar. Dels var landet härjat av krig, dels är Guyanaländerna ganska okänt bland turister, som inte känner till den fantastiska folkblandningen där.

Lena såg att den tidningsläsande unga kvinnan i sätet bredvid läste bioannonsen om filmen ”Bodygard”, och hon pekande på Kevin Coster och sa: I like him! Kvinnan svarade ”I love him!”.

Så var isen bruten. Och så enkelt kan gemensamma erfarenheter och intressen inte sällan överbrygga kulturella klyftor – så att man ser, inte en främling, utan en medmänniska.

Inbördeskriget förstörde vägar, byar, skolor, vårdcentraler, och ledningar för el och vatten, och allt var inte lagat än, vilket vi själv kunde se i landsbygdsbyar och småstäder. Vår buss fick kryssa mellan otaliga olagade hål i vägen.

Paramaribo. Bild: Rafael Jantz. Licens: CC0

Militär ”socialism”

Inbördeskriget som egentligen var två var ett resultat ev personliga motsättningar mellan två personer (båda militärer) men hade främst regionala och etniska dimensioner. Militärdiktaturer i Surinam försenade länge landets utveckling, och bröt mot mänskliga rättigheter (som en massaker), ibland under falskflaggad ”socialism”.

I de ”skadeskjutna” bondbyarna vi passerade dominerade kyrkor, tempel respektive moskéer. Samt olika hudfärger: Svart för slavättlingarna (”maroon”). Brun för ättlingar till invandrade kontraktsarbetare från Indien (”hindustani”). ”Gul” för ättlingar till invandrade kontraktsarbetare från Indonesien (malajiska javaneser), och för mindre antal från Kina.

Indier och indoneser kom sedan (det svarta) slaveriet förbjöds 1863 (med statlig ersättning till ägaren, inte till slaven!?). Nu utgör dessa tre ”invandrargrupper” två tredjedelar av befolkningen.

Surinams gamla flagga bestod av fem stjärnor på vit botten, vilka symboliserade de viktigaste etniska grupperna. Förutom de tre ovan nämnda Vit för holländare och andra européer, ”Röd” för det indianska ursprungsfolket. Dessutom finns ”rasblandade” grupper.

Brun Svart Gul Röd Vit

Till denna fascinerande etnisk-kulturella mångfald kommer den språkliga. I landet talas sex språk; nederländska, (officiellt språk), engelska, urdu, javanesiska, mandarin, sranan tongo = surinamesiska, ett nyuppkommet blandspråk använt som kommunikationsspråk mellan olika etnier – med växande popularitet. 2021 kunde en höra sranan tongo på Eurovision Song Contest i Jeangu Macrooy´s song “Birth of a New Age”.

Landet uppvisar även en internationell religiös mångfald med afroasiatiskt stuk. Runt en fjärdedel var av befolkningen är protestanter, hinduer, respektive katoliker, 14 procent är muslimer (resten annat och ateism – det senare inte så vanligt i Latinamerika). Huvudstaden Paramaribo är fylld av vackra moskéer, kyrkor, och tempel.

Bland annat den största moskén i Karibien. Hindu Temple är den största av många hindutempel i staden. Stora Suriname City Mosque har en broderligt Naveh Shalom Synagogue som granne. Katolska Saint Peter & Paul Cathedral-Basilica sägs vara den största träbyggnaden på västra halvklotet.

Surinam är Sydamerikas minsta land, och det absolut minst sydamerikanska. Gå till Central Market och du är i en främmande afroasiatisk värld. Som vi hade rest och bott länge i Sydamerika var det som att plötsligt hamna i en alternativ verklighet. Heavy stuff! Jag var häpen och hänförd!

Fem Guyanas

Ny gränsflod, denna gång med jättefärja, men utan nåt att göra eller köpa. Ny version av Guyana (gamla British Guyana), med vänstertrafik, och enda engelskspråkiga landet i Sydamerika. Liknande ”raskomposition” som de andra Guyanaländerna, men mestadels bara afrikanskt och indiskt påbrå.

Vägen i minibuss till huvudstaden Georgetown var sömnsövande, då ”Under the Boardwalk” malde på om och om igen i en musikslinga – timme efter timme. Väl framme råddes vi vara extremt försiktiga på grund av höga nivåer brott och våld. Samma råd ges även många år senare, kollar jag på nätet:

Gå absolut inte till den täckta marknaden! Undvik slumförorterna! Gå inte ut på natten! Varning för att lämna huvudgatan. Vi gick in ett kvarter men vände direkt för den hotfulla fattiga stämningen. Varning för den stängda ”gänginfekterade” gränsen till nästa land! Venezuela!

Farligt värre

I sydöstra Venezuela låg en gång ”Spanska Guyana”, och öster om ”Franska Guyana” låg ”Portugisiska Guyana”. Helt okänt. Det är sådana meningslösa onyttiga ”petimeter en kan inhämta i djupa gömmor på nätet. Av fem Guyana har blivit tre, och Surinam har bytt namn.

Fem Guyana. Bild: ArnoldPlaton. Licens: CC BY-SA 3.0

Det fanns inte mycket att göra i Georgetown. Men som det råkade vara 1 maj gick vi med i en patetiskt liten demonstration, som slutade med tal på en liten gräsplan nära centrum. Lustigt nog har jag oplanerat även 1-maj-demonstrerat i venezuelanska Caracas (militant och kraftfullt), och i Tokyo (ballonger och korta kjolar).

Nix presidentbesök

Jag råkade ha med mig ett introduktionsbrev från Bolivias dåvarande LO-ledare Oscar Salas (COB), som jag lärt känna då han jobbade två våningar ovanför mig under mina volontärår med ”indianbondefacket” (CSUTCB). Han kände nämligen presidenten i Guyana.

Så jag knatade fram till det vita presidentpalatset, avskilt för sig själv, men inom synhåll från centrum. Visade brevet för soldaten i vaktburen. Men inte fan fick vi komma in inte. Dags att lämna deprimerande Guyana.

Halva landet för

Surinam var mitt ”Favoritguyana”, men uppenbarligen kände inte alla surinameser likadant. När Surinam blev självständigt 1975 öppnade det koloniala moderlandet Nederländerna gränsen för alla i Surinam. Över halva befolkningen i Surinam utvandrade raskt till Holland för arbete, vård och en hoppfullare framtid!

Och en sak var dålig i Surinam: Alla ohyfsade soldater som hade fått smaka på maktens sötma under de tragiska åren av statskupper och militärdiktaturer. Vi resenärer och vanliga surinameser råkade ut för dem vid gränskontrollen invid färjan till Guyana.

I väntan på passkontroll och eventuell tull skyfflades vi väntande resenärer hänsynslöst omkring i den trånga passlokalen, än hit, än dit. Unga beväpnade soldater med stenansikte och lock för öronen puffade, knuffade och knådade hårdhänt den motvilliga resenärskön till den önskade formen.

Hur kan ni tolerera att era egna soldater behandlar er så förnedrande och hänsynslöst, frågade jag upprörd en resignerad surinames, och han svarade trött och uppgiven:

–They tell you to go, you go. They tell you to fly, you fly.

Hans Norebrink

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.