On the road USA – liftning och övernattning

Jack Kerouacs berömda beatnikbok från 1957 ”On the road” (på svenska ”På drift”) fångar fortfarande på ett överlägset sätt den eviga US-amerikanska längtan efter vägarnas frihet, som Hollywood så gärna skildrar. Dra ut på allfartsvägarna och hitta ett annat nytt bättre liv. Individuell dröm långt före kollektiv kamp.

Och resan själv i den egna bilen eller på tummen är minst lika viktig som målet för många. En berömd ikonisk ”road song” är ”I get my kicks on Route 66”, en väg, som via Texas vindlade sig fram mellan Chicago och Los Angeles (Hör Chuck Barry sjunga den). Lyssna också på Janis Joplin i ”Me and Bobby McGee”.

Och varför skriver jag detta? För att jag själv förhäxades av den berusande känslan av frihet på de nordamerikanska vägarna. USA (med Kanada) bildar i princip en hel gränslös kontinent mellan Alaska och Florida, Kalifornien och New York. Snöpudrade berg, heta öknar, platta betesmarker, oändliga sädesfält av majs och vete, tropiska palmstränder, solbländande skyskrapor och förfallna bondgårdar, dramatiska nationalparker.

Eviga highways

Jag hade börjat lifta runt på eviga highways, men gjorde en revolutionär avstickare ner till gerillasegerns Nicaragua. Som kaffeplockar-volontär diskuterade jag den spännande samhällsomvandlingen i landet.

Samtidigt fingrade jag på kvällarna på USA-kartan. Skam till sägandes längtade jag som gammal vänsterräv ”hem” till den individuella obegränsade USA-självständigheten, när jag somnade in på golvet i en gammal knarrig nicaraguansk bondgårdslada. Den revolutionära entusiasmen hade inte riktigt nått ut till lantarbetar-bondeklassen i de avlägsna skogsklädda bergen där kaffebuskarna frodades…

En lada är bättre än inget, och att sova utomhus längs vägarna i USA är bara det ett kapitel för sig. En sen kväll landade jag i Miami, och utanför fanns en cirkulär rondell med en meter höga buskar i mitten. Där krånglade jag mig ner och sov gott i larmet från hämtande och lämnande bilar, oavbruten flygplanstrafik, och avgångsutrop hela natten.

Täckt av vulkanaska

En annan gång hittade jag en övergiven husvagn i kanten av ett vitt bomullsfält i Mississippi. I Dallas sov jag under ett stort träd på en kulle med utsikt över en gammaldags bildrivein-movie, där jag utan ljud fick gissa mig till handlingen.

I Los Angeles slingrande motorvägskaos hittade jag fler rondellbuskar. I Washington State sov jag på verandan till ett tomt fritidshus i skogen, och vaknade till en helt stoftvit värld den17 maj 1980. Under natten hade den närbelägna vulkanen St. Helens plötsligt exploderat – enorma arealer träd knäcktes runtomkring, 57 människors dog, och vulkanen sjönk ihop med cirka 400 meter.

En söndagsmorgon i Alabama kom jag gående på en grusväg på landsbygden när jag hör svart kyrkomusik. Går in i den lilla vita byggnaden med oklippt hår, smutsiga jeans, dammig ryggsäck och framförallt vitt skinn. Kören tvärtystnar. Alla står som frusna i 30 sekunder innan en slags församlingsvärd kutar fram till mig.

Jovisst är mister välkommen att delta i gudstjänsten. Men efteråt berättar jag att jag bjudits hem till vita, latinos, asiater och en full uramerikan (”indian”), men inga svarta, vilket är synd för det är ett så bra sätt att lära känna oliks slags människor i ett folk, förklarar jag.

De tisslar och tasslar, men ingen av de svarta kyrkobesökarna vill/vågar ställa upp i detta sydstatsrasistiska fäste. Generad erbjuder sig värden att betala en hotellnatt, men det behöver jag inte. Istället hittar jag ett grönt buskage där en enslig gatulampa ger mig ljus nog att läsa ”Newsweek international”, samtidigt som jag lägger in en sista snus.

Svart gospelkyrka

Även i Alaska sover jag i ett buskage mitt i småstaden (och ön) Kodiak och förvarar sovsäck, ryggsäck, ficklampa i ett provisoriskt ”plast-takat” läger – i väntan på att mitt fiskefabriksföretag ska ge mig ett enkelt personalrum, vilket tog några dagar och kalla nätter.

I Anchorage Alaska övernattar jag på Frälsningsarméns sociala härbärge, där efter en härligt het dusch, obligatoriskt påsatta skära pyjamas, och en träigt seg predikan, en varm middag serveras till trashankarna och de ofrivilliga utesovarna. Några år senare betalar jag tillbaka med en slant till Frälsis julinsamling i göteborgska Nordstan.

Folkets Tempel

En annan religiös övernattning hamnade jag på i New Orleans i Louisiana. Då hade folk fortfarande färskt i minnet självmordssekten ”Folkets tempel” som tog livet av sig själva – alla 900 medlemmar – genom att dricka saften ”Cool Aid” uppblandad med valium och cyanid – män, kvinnor och barn.

Så jag frågade en annan liftarluffare på detta sektkristna härbärge om stället var okey. ”Jadå”, sa han och flinade till. ”But I wouldn´t drink their Cool Aid…”

Vidderna och vyerna i Nordamerika har andra skildrat bättre, jag beskriver mest mina personliga erfarenheter, och att de är mestadels positiva, speciellt som ryggsäcken var klädd i svenska flaggan  – vi svenskar har gott rykte (”honest, hardworking and bit dumb”). Jag bjuds på mat och får jobbtips. Inga farliga saker händer under det år jag reser och arbetar i USA.

Det mesta är vackert, ofta dramatiskt och omväxlande, men det finns undantag i Mellanvästerns platta, enformiga, jordbrukande ”fly-over-states”. Som tråkiga Kansas skildras i ”Trollkarlen från Oz”.

Ödslighet

För att inte tala om stackars North Dakota som har absolut nada värt att besöka. På turistskyltarna vädjar man desperat till genomfarts-trafikanterna:”On your way to the West, please stay one night in North Dakota!”.

Ödsligheten i North Dakota blir uppenbar när mannen jag liftar med stannar där vägen korsas av en järnväg. En bit bort ligger några stora sädessilos och en handfull småhus. ”Vill du gå av här eller följa med in till stan”, frågar mannen medan jag förvirrat ser mig om efter en stad. Bättre då i South Dakota där de åtminstone har fyra presidenthuvuden uthuggna i berget Black Hills (fast som allt i Dakota på gammalt erövrat indian-territorium).

En del liftartid är svår. Värme som ”fuktimmar” sovsäcken i Oklahoma. Sova i snö utanför hippa Vancouver i kanadensiska ”Norgevackra” British Columbia. Spöregn som kryper in i sovsäcken vid en skogssjö i ”svenska” Minnesota (lätt få lift i svenskbygderna med svensk flagga på ryggsäcken dock). Iskall vind som tränger in i kläderna vid Grand Canyon i Arizona. Resulterande i några förkylningar.

Ibland är det svårt komma nära billiga mataffärer väl inne i motorvägssystemet. Men en gång vinkar en snäll anställd åt mig att komma, och ger mig sedan tio ”utgångna” pizzor han skulle ha slängt i soptunnorna bakom butiken. Jag lyckades med visst besvär pressa ner dem i min slitna ryggsäck. Och ibland blir jag som sagt hembjuden på mat, och blir sedan ofta generöst skjutsad tillbaka till motorvägen.

Pepper Hot Sauce

Mestadels käkar jag billig kall mat åt det smaklösa hållet; bröd, ost, skinka, mjölk. Men på månuppskjutnings-platsen vid Cape Canaveral på Floridas rymdkust har de varma, billiga, smakrika, McDonalds hamburgare jag ivrigt kastar mig över, och frikostigt strösslar på med ketchup, alla tillgängliga gratiskryddor, och ”Louisiana Jalapeño Pepper Hot Sauce”.

På vägen i Georgia några timmar senare protestmullrar magen, och jag rusar in i skogen, hoppar över en taggtråd, kommer inte riktigt över, och då släpper magen allt. Det blir till att byta byxor och kallingar, skrapa bort, spola med vattenflaskan, och slå in smutstvätten i plast tills jag hittar en tvättomat. På vägen dit osar det förstås ändå, föraren sniffar diskret, men jag låtsas som det regnar…

Så småningom börjar senhöstvinden från Arktis driva mig snabbt söderut. Under kylmörka landsbygdskvällar, med ljusblinkar från motell och mackar, pratar tuffa cowboybootsade tobakstuggande lastbilschaufförer tafatt känslor med mig som främling.

Den falska romantiseringen av att ratta kromblänkande jätteåk, jobba allena landet runt, och alltför sällan träffa flickvännen (även om ytligt sällskap finns att köpa för cash). Tidspressens piska. Ensamheten i hytten. Country-musiken tröstande på högvarv.

Kvinnor ser mig

Själv vet jag att mina världsluffarår av att arbeta mig jorden runt har ett slut. Jag träffar andra travellers (= ryggsäcksresenärer i motsats till turister) och ett socialt liv får jag också av alla som ger mig skjuts. Men även som ensam så känner jag mig inte ensam.

Jag känner mig självsäker, jag klarar allt själv, kvinnor dras till mig (mer om detta på annan plats…) och mitt självförtroende som global vagabond.

Aldrig förr eller senare i livet har jag känt mig så stark, fri och levande. Det finns bara ett 100-procentigt här och nu! Vägen ligger fri och var jag hamnar och vaknar är okänt. Bara jag och slumpen avgör. Friheten berusar!

I drömglittrande kasinostaden Las Vegas spelar jag förstås bort lite småpengar, och sover sedan i ett risigt ödehus med ishinna på golvet. Den hårda snökaotiska amerikanska vintern flåsar mig i nacken. Jag vaknar några dagar senare utfrusen bland sopor i ett söndagslugnt Houston. En chauffördriven lång limousine stannar till, baksätesrutan glider ner och en fin svartklädd dam räcker mig 20 dollar. ”I don´t know where you are going my son, but you seem to need a helping hand”.

Kylslagen öken

Texas kan vara brännhet, men nu är vintern på väg att ta över. Jag flyr mot gränsstaden El Paso, men när stadens ljus syns lysa upp midnattsmörkret går jag av i rena sandiga öknen för att slippa leta efter övernattning inne i staden (och undvika skumma nattyper).

Jag sover max 15 minuter åt gången, sedan gör jag uppvärmningsrörelser i sovsäcken, sen sover jag etcetera – det är en ändlös natt med sjunkande temperatur. De vackert skarpa stjärnorna ger liten tröst när kroppen är darrande utskyld. Att en solbränd öken kan vara så polarisande fryskall!

Nästa dag tar jag tåget från El Pasos mexikanska grannstad Ciudad Juarez – ett narkotikacenter, som många år senare kommer att kallas ”världens farligaste stad”. Några dagar senare plaskar jag i de varma Stillahavs-vågorna i det bedagade turistparadiset Acapulco. Där min barndomsidol Elvis Presley 1963 spelade med i musikalkomedin ”Fun in Acapulco!”.

Hans Norebrink

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!