Franska Guyana – rymdbas & djävulsö

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Där Brasiliens på slutet rödleriga kustväg tar slut i nordliga byhålan Oiapoque mötte förr en gränsflod med en oinbjudande, hög, grön, orörd, svårgenomtränglig mur av vild väglös djungel. Den stirrande fientligt på en från andra sidan ån, och sa ”Kom inte hit”.

För på andra sidan ligger Franska Guyana som inte är koloni, utan ett departement i Frankrike, och del av EU – och dit ville man inte ha några brasilianska fattiglappar. Därför ingen vägförbindelse mellan giganten Brasilien och lilleputten Franska Guyana.

Men så tänkte fransmännen om, röjde väg genom regnskogen, asfalterade och byggde en bro, klar 2017. Det blev ändå ingen fruktad invandrarrusning till det (för sydamerikanska förhållanden) lilla glesbefolkade landet – om man inte som vi och andra världsluffare ville ta oss kustvägen hela Sydamerika runt. Dessutom kvarstår fortfarande ett väg-glapp i världsdelsrundan: mellan Guyana och Venezuela får en flyga via ö-republiken Trinidad-Tobago.

När vi reste till Franska Guyana fick en betala några brasilianska bypojkar för att paddla oss i träkanot nerför floden till den närliggande isolerade franskguyanska flodbyn Saint Georges. Där vi efter snabb passkontroll skyndsamt kunde haka på som sista passagerare ombord på ett skrangligt litet sportflygplan. Destination över väglös mark: huvudstaden Cayenne, vilken gett namn till såväl den starka pepparn, som till Porsche 955 Cayenne.

Papillon

Men det enda vanligt folk troligen vet om Franska Guyana (stort som Österrike) kan sammanfattas i Papillon (dagfjäril) – den populära verklighetsbaserade boken och filmen (1973, 2018) om den franske kassaskåpssprängaren Henri ”Papillon” Charrière. Som 1931 oskyldig döms för mord – och får livstid på en brutal fransk straffkoloni i Franska Guyana. Hans bok om sina upplevelser där ”bygger på en självbiografisk stomme”.

Vi tog färjan ut till de ökända tre straff-öarna, där Djävulsön är den mest kända, och vandrade runt i de dystra ruinerna av fängelse-komplexet. Där var ön där fångar straffades med isolering. Men var fanns berget varifrån Papillon kastade den repsäck med kokosnötter han hade tillverkat som ”flyktbåt” över det inte sällan haj- kvicksand- och alligatorförpestade sundet som skilde öarna från fastlandet?

Djävulsön. Bild: Cayambe Licens: CC BY-SA 4.0

Den detaljen var fantasi i boken (och i dess tvåfaldiga filmatisering)! Det får vi snopet förklarat av en turistguide uppenbart trött på denna eviga fråga. I själva verket satt Papillon i ett fastlandsläger – fast minst lika grymt…

Europeiska raketer

Ariane 5:s uppskjutningsramp. Bild: Philippe Semanaz. Licens: CC BY-SA 2.0

Den andra stora imponerande begivenheten i landet är den blänkande moderna europeiska rymdbasen Centre Spatial Guyanais nära småstaden Kourou. I ett slags gigantiskt höga ”verkstadshallar” slussas turister nära förbi kolossala raketer; Ariane, Sojuz, Vega – vilka man kan följa från en observationspost när de skjuts upp.

Den europeiska rymdindustrin har valt denna avlägsna plats eftersom den ligger nära ekvatorn. Vilket, på något för mig obegripligt förklarat sätt, gynnar raketuppskjutningar. Högteknologi i Tjottahejti (förvrängning av Tahiti = långt bort).

Och passande nog ligger lågprofilerade och hemlighetsfulla Främlingslegionens tredje Régiment Étranger d´Ifanterie i närheten. Jodå, de finns faktiskt kvar än lärde vi oss. Vi träffade på en främlingslegionär som arbetspendlade till hem och svart flickvän i nästa Guyanaland; Sök upp mig där, ni kan hyra ett rum billigt hos mig, sa den uniformerade legionären till oss (vilket vi senare också gjorde).

Dan därpå upplevde vi två ”förstisar” till (efter soldaten). Inne på en för oss exklusiv restaurang i Cayenne satt ett äldre franskt par vid ett bord och dinerade tillsammans med sin lilla bulldog, även denne med mat på tallriken, och sittande på en upphöjd stol. Ingen ägnade dem en blick.

Och utanför samma restaurang tiggde en sittande vit trashank bedjande av en elegant klädd svart man som klev ur sin chaufförsdrivna lyxbil. Ingen reagerade. Fast i verkligheten verkar vit-ganska rik och svart-fattigare inte oväntat vara det vanliga ”klass-ras-mönstret”. Vita fransmän i topp, ”färgade” (som man sa förr) i botten.

Afrikanska byar

Två tredjedelar av de drygt 200 000 invånarna i Franska Guyana är delvis svarta slavättlingar från Afrika (afroamerikaner) – en del ”via omvägen” Brasilien och Haiti. Som i andra ”svarta områden” i Latinamerika flydde en del slavar in i djungeln, och återupprättade mycket av sitt traditionella (och religiösa) afrikanska byliv. De kallas maroons, och en del lever ännu samma byliv, men med tilltagande ”franskmodernisering”.

Även urbefolkningen på landet (läs i djungeln) har bevarat många av sina gamla indianska sedvänjor i byarna. Plus att de ibland välkommet assimilerade svarta slavflyktingar under slavtiden. Rent allmänt har ”amerindians” och ”bushinenge” (som de svarta i regnskogen också kallats) inte sällan ”blandat sig”.  ”Svart+indian=zambo eller sambo”).

Det finns också kineser och andra asiater i Franska Guyana. Som det indokinesiska hmong-folket som har bevarat sin asiatiska kultur i två egna byar. De såg sig ofta tvingade att fly Indokina (Vietnam, Laos, Kambodja) sedan många av dem valt att alliera sig med utländska ockuperande franska kolonialister och US-amerikanska imperialister under de långa blodiga Vietnamkrigen.

Men i fredliga, demokratiska och relativt välmående EU-NATO-”landet” Franska Guyana hade hmong kommit till en rofylld plats på andra sidan jordklotet. Som vi själva nu skulle lämna för det fattiga politiskt oroliga grannlandet Surinam, som det svenska konsulatet i Rio hade varnar oss för att besöka. Var inbördeskriget där verkligen slut?

Hans Norebrink

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!