Kommunistisk valtalare i El Salvador

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

På 70-talet var jag bokstavsvänster övervakad av säkerhetspolisen (mer om detta på annan plats). Övertygad marxist-engelsist-leninist-stalinist-maoist. Sålde ”Proletären” vid systemet korsningen Landsvägsgatan-Linnégatan i Göteborg. Kämpande med att änna försöka tjöta på proletär götebosska. Svårt för en som föddes i norrländska Gävle…

Men så började de så kallade socialistländerna i Asien att kriga sinsemellan, och jag tappade tron på Mao och kulturrevolutionen som jag hade satt i topp. Så förlorade jag min maoistiska marxism-leninism ett drygt decennium innan Muren föll. Men vänster förblev jag, socialismen trogen som görbra ekonomisk demokrati, som verklig folkmakt underifrån.

Då och då köper jag nostalgiskt ”Prollen” när jag till helgen inhandlar mitt rödvin (förr brännvin). Kanske ger en slant till de sista stalinistiska entusiasterna – jag vet ju att vi alla är goa gubbar som vill väl, men fastnat i tetig dogmatism. Men så 2015 såg jag något verkligen käckt i tidningen, som en änna utan att feppla måste slå till på, tränga sig fram som på bamba:

Valövervakare

Följ med kommunistiska partiet (KP idag, KPML-r förr) som valövervakare i El Salvador! Där vänstergerillan omvandlats till politiskt parti (FMLN), och efter ett fredsavtal (och en tid av högerstyre) vunnit makten i fria val, och börjat reformera detta myggminsta land i dubbelkontinenten Amerika. Som jag på 80-talet kämpat solidarisk för i vår lella götebosska Centralamerika-kommitté.

Jag (som partilös) hakade entusiastiskt på KP-gruppen och flög via Panama till huvudstaden San Salvador, där vi slussades förbi alla byråkratihinder – flygplatspersonalen liksom den mötande välkomstkommittén var alla FMLN-farabundister: Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional, namngiven efter en revolutionär kommunist som 1932 ledde en stor indian/bonde-revolt mot godsägarväldet och deras jordstölder.

Slakt på indianer

Med den kapitalistiska depressionen på trettiotalet kollapsade kaffemarknaden, och därmed El Salvadors kaffe-ekonomi. De än fattigare jordlösa indianbönderna gjorde uppror tillsammans med kommunistpartiet, men slaktades av armén, polisen och privata godsägarstyrkor, som mördade runt 30 000 människor. Sedan dess blev det farligt att i språk, klädsel, traditioner och kollektivt jordbruk vara indian.

När folket ett halvt århundrande senare, på 80-talet, åter gjorde revolution mot den lilla vita markägande överklassen (oligarkin) så var det som mestisbönder. Den härskande förtryckande rika elitens kulturella folkmord på indianerna hade i stort sett fullbordats. Och i inbördeskriget 1980 – 1992 dog ytterligare 75 000 civila – i folkmordsliknande former– människorättsbrott främst utförda av regimen.

Historik

Det speciella i Latinamerika är att mestis kan betyda (utbredd) ”rasblandning” mellan indiansk urbefolkning och erövrande vita européer. Men också en indian som antar västlig klädsel, vita traditioner, och spanska språket, en sorglig kulturförlust som även hotar maya-indianerna i grannlandet Guatemala.

Men därifrån kommer också hjälpande maya-präster. Och vi svenska KP-valövervakare, cirka 15 svensk-svenskar och salvador-svenskar, gästade som ett av våra många studiebesök en by där blivande salvadoranska indianpräster utbildades i mayareligionen av de guatemalanska kollegorna.

Vi fick vara med om olika nygamla urfolksceremonier, bland annat svettandes i en slags igloformad bastu. Ett minnesmärke berättade att här utspelade sig en av många massakrer 1932 – tillsammans kallade La Matanza (slakten, massakern).

Om den gamla mayakulturen vittnar också en pyramid. Den besökte Che Guevara under sin berömda motorcykelresa genom Latinamerika, den som gjorde honom till revolutionär i Kuba och i Bolivia (där han mördades i byn La Higuera). Ett minnesmärke utanför pyramidkomplexet minner om det celebra besöket.

Che & mayapyramiden

Vår valgrupp besökte också de speciella kvinnohusen (Casa de las Mujeres) där kvinnor landet runt kunde få hjälp med vård, utbildning och olika jordbrukstekniker. Vi gick runt i våra kvarter och såg jublande människor farande omkring, packade på lastbilsflak, viftande med partiflaggor, slängande flygblad, ropande slagord, och godmodigt gnabbande med motståndarsidans lika proppfulla lastbilar. Vi blev flitigt intervjuade om vår valmission, och hamnade i nationell teve.

Många år tidigare hade jag liftat genom El Salvador mitt under en slags militärkupp med armébilar farande kors och tvärs. Och vilat på trappan till den katolska katedralen i centrum, medan vänsterstudenter skrattade och pekade på den som de antog naive jänken omedveten om inbördeskrig, massakrer och politiskt våld runtomkring honom (alltså jag).

Våldsamt

Nu besökte vi internationella valarbetare kryptan under just den kyrkan, och besåg den salvadoranska ärkebiskopen Óscar Romeros grav. Han mördades av de högerextrema dödspatrullerna – mitt under en av sina uppmärksamma predikningar där han fördömde regimens våld mot folket. Han helgonförklarades 2018 av påven, som då bar Romeros blodbestänkta mässkärp under ceremonin!

Men vi fick inte gå fritt i centrum av huvudstaden San Salvador på grund av det kriminella våld som numera plågar landet. Det kommer från unga (manliga förstås) salvadoraner som illegalt tagit sig till USA, lärt sig av gängen där, utvisats tillbaka, och fortsatt med hårdföra kriminella gäng (maras) i El Salvador.

Landet förblir en av världens våldsammaste nationer som inte befinner sig i krig. Ett stort politiskt problem, som – liksom nästan alltid och överallt – gynnar borgerliga partier. Vilket har del i att folkmördarna i ARENA absurt nog vinner demokratiska val efter krigsslutet.

Men att som vanligt folk (bönder och arbetare) rösta på befrielserörelsen FMLN vars självuppoffrande kamp möjliggjort demokrati verkar ju ändå självklart för en utomstående. Ändå delas den politiska täten av FMLN, och det högerextrema ARENA, som kopplats till massakrer, kuppförsök och dödspatruller. Svårbegripligt.

Samarbetande dödsfiender

Jag blev mäkta imponerad av det smidiga röstandet och rösträknandet i ”mina” valdistrikt. Dels i den östliga staden Usulutan, dels i den närbelägna lilla kustfiskestaden Puerto Caballo med utsökta fiskrätter.

I de två städernas skolklassrum sitter valarbetarna bokstavligen axel mot axel. De gamla dödsfienderna FMLN och ARENA samarbetar lugnt, ärligt, sansat och sanningssökande.

Jag såg faktiskt inga oegentligheter, bara god stämning. Häpnadsväckande efter ett blodigt inbördeskrig!

Och hela meningen med vårt besök var förstås att just kontrollera att det gick rätt till i det viktiga valet. FMLN-regeringen var rädd för valfusk, och hade därför bett vänsterkamrater från andra länder att (på egen bekostnad) komma dit som officiella internationella valövervakare med speciella grå valskjortor, tygväska och stor legitimation hängande på bröstet. Bland andra inbjöds då svenska Kommunistiska partiet (KP).

Ministrar

Vår svensk-salvadoranska valgrupp fick träffa ministrar, och fick valundervisning och politisk bakgrund, bland annat på universitetet, som var övertäckt med revolutionära slagord. Men vi fick också egen tid. Jag blev kompis med en skämtsam svensksalvadoransk fabriksarbetare från Köping – vi kan kalla honom Fernando efter ABBA-låten.

Han hyrde oss en bil, och vi pilade runt i minilandet, medan han berättade: Den här bron sprängde vi, vulkanen du ser från San Salvador höll vi länge, men militären hade flera baser runtom, och på toppen en bas understödd av helikoptrar. De här kulhålen fick jag där, visar han när vi stannar till nere i en helt annan vulkan med vattenfylld krater och ännu en avkopplande fiskrestaurang. Därför flydde jag till Sverige.

Visar kulhålen

En del svenska salvadoraner hade frun i El Salvador med planer att återvandra efter pensioneringen. Fernando ville också återvända, och vi sov över hos en kvinna han hade hållit mailkontakt med. Han satte på stora charmen, jag vet inte hur det utvecklade sig.

Nära Stilla-havs-staden La Libertad med amerikanska surfare, kopplade vi av, badade och fick bo några dagar fritt i lyxvillor, ägda av rika högersympatisörer – släktingar till de forna vänstergerillasoldater som liksom Fernando ingick i vår svensk-salvador-kommunistiska valövervakningsgrupp. Blod väger tyngre än Politik…

Vi badade senare bort hettan, svetten och saltet i en kylig bergsbäck, och sov över inåt landet hos en fattig släkting till Fernando: En bonde som lånade ut sin säng till mig, medan han själv sov i hängmattan på verandan. En stackars höna miste halsen för vår middag.

Det här besöket skedde några dagar innan valet. I den närbelägna lilla FMNL-styrda byn med en enda gata, visade borgmästaren oss den asfalterade vägen, den lilla nya parken, och den inhägnade fotbollsplanen. Stoltast var han över den för dagen inhyrda ljudanläggningen vars kampmusik kunde väcka de döda.

Byfolket och småbönder från den omgivande landsbygden samlades på de utställda stolarna på bygatan, framför den uppbyggda scenen där borgmästaren tronade, medan talare efter talare prisade det lokala och nationella FMLNs sociala och patriotiska arbetet för de fattiga massorna i republiken El Salvador.

Röda valtal

Jag har av borgmästaren själv anvisats en ärevördig plats på första stolsraden ihop med andra höjdare och lokala skönsjungande tonårsflickor. Slutligen valtalar han själv och presenterar sedan kvällens stora överraskning:

Och nu kommer en representant för våra utländska partibröder att hålla ett tal. Välkomna kamraten från republiken Sveriges kommunistiska parti med en internationalistisk applåd.

Jag tittar bakåt efter skälmen Fernando. Uppslukad av jorden. Jag tittar åt vänster – alla tittar åt mitt håll. Jag tittar till höger – alla tittar åt mitt håll även där.

Det finns ingen utväg. Det är helt uppenbarligen jag som på stört ska hålla ett helt improviserat kommunistiskt valtal om revolutionen och världssocialismen. Jag klättrar upp på valestraden medan hela byfolket förväntansfullt applåderar den vite partikamraten…

Hans Norebrink

Kommentarer 1

# Hur talet gick? Bra tycker jag själv. Även den rostiga spanskan. Och jag fick varma applåder efteråt. Skunken Fernando höll på att göra på sig, så mycket skrattade han efteråt åt sitt practical joke att mig ovetande sätta upp mig som talare.

Jag la upp talet så här: Jag är en vanlig arbetare som ni, vårdarbetare som skjutsar patienter. Ändå har jag råd att resa till er, och hjälpa till att övervaka och kontrollera att allt går rätt till i valet. Det har jag råd att göra eftersom vi svenska arbetare tidigt har organiserat oss kollektivt – fackligt och politiskt.

Så har vi kämpat oss till högre löner, respekt från kapitalisterna, och fått igenom social trygghet, välfärdsreformer, och kunnat ta viktiga steg framåt på vägen till ett socialistiskt samhälle. Och kunde vi höja levnadsnivån genom klasskamp, så kan ni göra det via de salvadoranska arbetarnas, böndernas och folkets parti FMLN. Leve FMLN! Leve arbetar- och bondeklassernas kamp för El Salvador, och mot landsförrädarna (vendepatria) i oligarkin och de 14 familjerna. Leve vänskapen mellan de svenska och salvadoranska folken (det kan vara så att jag tänkte, men inte ropade slagorden efter ”Leve FMLN”…).

# Hur gick det sen? 2009 vann gerillan FMLN, nu som vänsterparti, en historisk seger. Även när vi var där 2015 vann FMLN. Men 2019 vann en högerpopulist över FMLN och ARENA. Och El Salvador utvecklas i alltmer auktoritär riktning (suck).

Kommentarer 2

# Vänta nu, varför röstar fattiga i El Salvador mot sina egna klassintressen, undrar en intresserad läsare. Jag har hört, läst och tänkt svar på det: Högern ses som bättre på brottsbekämpning. Privata högermedia dominerar, ljuger och hetsar mot vänstern. Högern vinner och skrämmer med primitiv anti-kommunism smetad på FMLN.

De katolsktroende salvadoranerna påverkas av en reaktionär kyrka, speciellt fanatism i abortfrågan. Fattiga säljer röstkort, eller blir bestulna på dem. Det finns ett internt missnöje mot att de gamla militära gerillaledarna inte släpper fram civila farabundister i FMLN, och att inga steg mot socialism tagits. Allmänt ser många väljare få skillnader mellan vänster och höger, och talar otåligt om löftesbrott ”eftersom inget händer”.

Högerpopulistpresidenten har också en stark Trump-liknande personlighet i ett land där många traditionellt väljer ledare än ideologer. Sedan okunnighet, passivitet, lokalt begränsat tänkande, hopp om en frälsare med snabba lösningar ovanifrån snarare än eget långsamt engagemang nerifrån. Ovana vid politik och demokrati, rädsla, bristande klasskänsla, hopp om individuell framgång och emigration till USA snarare än kollektiv kamp. Kanske förlusten av indiansk identitet med dess delade kosmovision, kollektiva jord och samhällsgemenskap.

Kommentarer 3

# Mina bakgrundskunskaper om El Salvador, Nicaragua och Guatemala fick jag på 80-talet som medlem i solidaritets-gruppen ”Centralamerika-kommittén”, som stödde vänsterns befrielserörelser i regionen. Samtidigt gick jag på journalisthögskolan i Göteborg, där man på den tiden fick höga arbetslivspoäng vid ansökan. Där gjorde jag som en slutövning ett häfte om El Salvador kallat ”Jord, kaffe och blod”.

# Vi varnades för brottsligheten i El Salvador, till exempel bilkapning. Och så hände precis det. Bilen bakom Fernandos bil körde på honom, vi stannade och en arg man från den påkörande bilen kom och ryckte upp framdörren. Men när han såg mig och en annan svensk som då åkte med i baksätet, så lämnade han oss utan kommentar. Annars hade han stulit bilen, sa ”våra” salvadoraner.

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!