Bolivia och Peru – Titicaca runt?

Kustlösa Bolivia vill ha tillbaka en landremsa vid Stilla havet, som de förlorade i krig med Chile på 1800-talet, men ”ockupanterna” säger nej. Detta är en känslomässig principfråga som enar alla patriotiska bolivianer från vänster till höger.

Därför har numera framgångsrikt vänsterstyrda ”indianlandet” Bolivia kvar sin flotta! Men hur kan den lilla republiken högt uppe på den andinska högfjällsplatån (el altiplano) ha en flotta, men inget hav att sätta krigsfartygen i?

Enkelt, de patrullerar dels i Amazonas bifloder, dels i gränssjön Titicaca, världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik – på syretunna 3 812 meters höjd över det saknade havet. En kan på sjön se ångbåtar, mindre motorbåtar och ett tyvärr minskande antal ”urindianska” vassbåtar (totoras), turisternas fotografiska favoritobjekt (speciellt om båtägaren har färggrann poncho).

Smuggling

På gränsvägen mellan Bolivia och Peru – vid Titicacasjön – åker resenärerna oftast ”minibusstaxi”.  Inte sällan tillsammans med smugglande indianmatronor i breda kjolar och ”Chaplinhattar”. De lever på prisskillnaden mellan bolivianska och peruanska varor. Och gränspolisen lever i sin tur på deras mutor.

Ut och in åker smuggelgodset alltefter hur de hetsiga förhandlingarna går. De andra passagerarna tittar trött på medan tiden går (samma långsamma spektakel upplevde jag en gång vid den syrisk-turkiska Medelhavsgränsen).

Trafiken mellan Bolivia och Peru går på västra sidan av Titicaca förbi den lilla extremt oattraktiva peruansk-bolivianska gränsstaden Desaguadero. Där stängdes en gång gränsbommen framför våra ögon en svinkall vinternatt.

Jag, min fru Lena (båda journalistvolontärer), och vår kompis Mikael (metallarbetarvolontär) fick i sista stund tag på ett enkelt kalt rum utan värme, där vi vakna och frysande uthärdade vinternatten på nästan 4 kilometers höjd, fullt påklädda i sängen.

Runt Titicaca

Längre norrut vid Titicaca ligger pittoreska peruanska hamnstaden Puno, där alla besökare äter inplanterad regnbåge i vitlök. Längre norrut följer Juliaca, en grå charmlös håla. Fattiga familjer parkerar sina handikappade släktingar på tragiska dragkärror utanför den katolska kyrkan. Beniga armar tigger gnyende om allmosor.

Efter Juliaca delar sig vägen. Till Arequipa och oceankusten med buss, eller med tåg till Cuzco och buss till Machu Picchu – Sydamerikas stolta ”indianska” svar på Nordamerikas och Afrikas pyramider, Europas Peterskyrka och Asiens Taj Mahal. Och som Lena och jag volontärarbetade i sex år i Bolivia, så såg vi både västra Titicaca och Machu Picchu flera gånger.

Öster om Titicaca

Men hur såg det ut i östra Titicaca? Gick det att ta sig runt sjön? Fanns det en andra alternativ gränsövergång där? Vi frågade runt, men ingen kunde svara oss.

Nyfikna bestämde vi oss för att utforska saken själva, och försöka runda den 19 mil långa, och 5 mil breda Titicacasjön. Några bussar på väg österut hittade vi inte i Juliaca. Det blev att ”betallifta” stående som sardiner på ett lastbilsflak, trängas med stora bylten och packningar, skaka i takt med den usla vägen, och förgäves få någon av de lokala indianbönderna att prata på spanska.

Som vanligt ”stämmer inte” de koloniala gränserna. Vid norra delen av sjön möter vi peruanska quechua-indianer, ättlingar till inkariket Tawantinsuyo (De fyra hörnens rike). I söder lever aymara-indianer, ättlingar till det bolivianska Tiwanaku-riket (Stenen i världens mitt).

En del representanter för de senare har också bett om att få överföra sina bondbyar från Peru till de etniska ”landsmännen” i Bolivia. Också lockade av att indianmajoriteten där tagit över den politiska makten under aymara-quechua-ättade kokaodlaren och presidenten Evo Morales.

Men gränsändringar är ovanliga och potentiellt konfliktfarliga, och status quo kvarstår i gränsfrågan. Ännu ett problem orsakat av Spanien och andra vita västliga kolonialmakter  –ohistoriska onaturliga okulturella gränser.

Lena vill beta

Indianbönderna, som hoppade på och av lastbilen med sina bylten, var tysta även mellan sig själva, och blyga inför de vita gringos de uppenbarligen sällan ser i dessa traker. Senare fick vi veta en annan oroande orsak till frånvaron av vita…

Istället för att förgäves försöka prata med byfolket (kunde de ens tala spanska?) beundrade vi ”ståtrötta” de enorma bestånden av fyra meter hög totoravass, runt sjön. Och stora färskgröna ”köksodlingar” av allehanda grönsaker – en vacker, ren och grön oas i annars ofta torra Bolivia och Peru. Lena imponerades: Det är så saftigt färskgrönt på fälten att jag bara vill hoppa av och börja beta!

Till slut hade de flesta av bönderna hoppat av i sina respektive enkla bondbyar. Vi når en slags slutstation, en minimal ”stad” med en enkel ”restaurang” med ”bar” och ett ännu enklare ostädat ”hotell”. Med som det visar sig, smutsiga lakan med blodfläckar.

Gränsen

Här fick vi äntligen veta att det inte fanns någon officiell gränsövergång – däremot illegala sätt att med smugglare brottsligt och farligt ta oss över till Bolivia. Det lät inte alltför lockande, men kunde ju bli en bra historia att berätta för barnbarnen, om vi hade några.

Åka tillbaka då? Ingen bra idé, flinade de lamaätande och öldrickande indiangubbarna på restaurangens ”bar”. Lastbilen tillbaka går bara på natten, och det vore farligt för er att åka med, säger de skadeglada (vilket jag i alla fall teoretiskt unnar dem efter 500 år av vitt förtryck).

De visar sig att den på den tiden starka ultramaoistiska gerillan Sendero Luminoso (Den upplysta stigen) är mycket aktiv i regionen. Och vid det här laget vet varenda en av östra Titicacas bondbyar att ni befinner er här. Och förstås senderistgerillan, som lätt kan få för sig att kidnappa er som misstänkta imperialistagenter från USA, varnar krogbesökarna.

Mitt i inbördeskriget!

Fångna mellan grekmytologins Scylla och Charybdis alltså – fast mellan två onda val. Välja mellan pest eller kolera. Ett otrevligt val, och snart ska lastbilen åka in i det omgivande kolsvarta mörkret, och tillbaka till Juliaca. Vilket är det minst dåliga alternativet för att lämna denna avkrok bortom all ära och redlighet?

Kidnappas av den sektextrema Mao-gerillan, eller gripas som ljusskygga spioner av den reaktionära ”antifolkliga” högermilitären i Peru, mellan vilka det sedan åratal råder lågintensivt inbördeskrig?

Vi får plötsligt hjälp av de egentligen snälla bargubbarna att träffa ett stadigt äldre indianskt smugglarpar, och bestämmer oss av magkänsla för att betala dem för att ta oss över den illegala gränspassagen och återvända till fredliga Bolivia.

Vi får ta in på (som det visar sig) smugglarhotellet. Fram till avgången klockan 3 på natten vilar vi nervöst, halvsovande och påklädda ovanpå de äckliga sängarna. Inga mänskliga ljud hörs, blott insekter som surrar och biter.

Människosmuggling

Kan vi lita på indianparet? Ingen vet att vi befinner oss här. Och detta var på den avlägsna urtiden då mobiltelefoner inte fanns – än mindre laddningsmöjligheter. Vår oro störtstiger när indianparet vill att vi ska sitta instängda där bak i en stor lastbil med täckt lastutrymme full med olika slags lådor.

Jag får Hollywood-filmiska bilder i huvudet:  Bilen stannar i vildmarken. Täckningen lyfts plötsligt upp. Effektivt mejas vi ned med en Uzi (israelisk kulsprutepistol) medan blodet sprutar dödligt från kulhålen.

Nej, detta kan vi inte gå med på. Nya förhandlingar och mer pengar byter händer. Vi får tränga oss trångt ner bakom deras stolar i förarhytten, hukande för att gömma oss. Nu får vi veta att det verkligen på allvar inte finns en riktig gränsstation här. Bara en enkel stig uppkörd till sten-grus-lera-väg med buskar och gräs i mitten.

Soldat med kätting

Men. Istället ligger en stor militärbas mitt på vägen. En soldat låser rutinmässigt upp en kättingkedja över vägen och roffar vant åt sig chaufförens mutor, uppenbarligen tagna ur våra inbetalda sedelbuntar. Vi ligger tysta ner som möss med bankande hjärtan – tänk om de säljer oss?

Men vi kör vidare. Vi fortsätter att prata med dem för att skapa vänskapsband, och förklarar att vi är snälla vita som arbetar för indianernas organisationer. Tror de på oss? Troligen inte. Det skulle jag inte ha gjort om jag var ”indian” (urfolk = pueblos originarios). Men vi når äntligen den efterlängtade gränsen.

Gränsen

Den är bara en ganska platt naturlig bergsknalle där lastbilar och minibussar trängs. Köper, säljer och byter varor. Nu får vi generöst en gratislift med en lastbil till den första lilla bolivianska gränshålan. Och det visar sig att det vid detta gränsavsnitt alltså inte går att lämna Peru legalt, men motsägelsefullt nog så går det att komma in i Bolivia legalt? Ingen vet varför.

Vi får låta dagningen gry, och sedan leta runt för att hitta den enda kontorslösa bolivianska gränspolisen och få den nödvändiga inresestämpeln. Vi hittade honom öldrickande på en tidig krog. Några futtiga bolivianos  kostar det.

Sen fick vi hemma i regeringssätet La Paz gå till den peruanska ambassaden, och under misstänksamma byråkratögon prata till oss utresestämpeln från Peru i efterhand. Annars hade framtida besök i Peru blivit högst problematiska.

Vi rekommenderar inte denna resa. Vi vill inte inspirera någon att göra om den. Söker du spänning? Gå hellre till Liseberg eller Gröna Lund!

Hans Norebrink

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!