Öxabäck är ett litet samhälle – beläget i den natursköna Sjuhäradsbygden i Marks kommun – som med omnejd innefattar runt 900 invånare. Skola, lanthandel, kyrka och en gympahall, så mycket mer finns det inte för ögat att skåda, när man närmar sig ortens centrum. Men en gång i tiden skrevs här idrottshistoria när Öxabäcks IF var något av den svenska damfotbollens pionjär.
Allt tog sin start under den första delen av 1960-talet, när ett antal yngre kvinnor på skoj under rasterna började att lira med bollen på den närbelägna grusplanen vid syfabriken Gefa AB där dessa arbetarkvinnor bland annat förfärdigade kläder åt landstinget.
Ett framgångsrikt korpspel gav blodad tand och under uppsluppna former på dansbanan i Boråsparken våren 1966 kläcktes idén om att sikta ännu högre och även formellt bilda ett lag med målet att sätta damfotbollen på kartan. I portgången handlade det om individuell kreativitet och uppoffringar. Shortsen sydde spelarna själva på fabriken, tröjorna köptes på avbetalning och lotteriförsäljning utmynnade i en ekonomisk grundplåt.
Laget gick fram som en slåttermaskin och vann under det första året tre matcher mot andra damlag med den imponerande målskillnaden 21-3. År 1967 gick i samma tecken där en landsomfattande turné gav 16 raka segrar och målskillnaden 107-12. Nästföljande år gick Öxabäck i spetsen för att i Västergötland starta rikets första damserie.
Tidsandan
Grupp-8 och tidsandan av emancipation bidrog till att det var naturligt för kvinnor att även börja spela fotboll, organiseringen fortplantade sig allt vidare omkring och följdriktigt nog kom det första svenska mästerskapet till stånd 1973. Föga överraskande drog Öxabäck det längsta strået när Rättvik finalbesegrades. Framgången kom under perioden 1974-1988 att följas upp med ytterligare fem segrar.
Tongivande spelare under 1970-talet var bland annat centerhalven och nestorn Ebba Andersson, den lojalt uppoffrande May Gunnarsson samt målsprutan Ann-Kristin Lindqvist och decenniet präglades av hårda drabbningar med de ständiga opponenterna i mölndalslaget Jitex.
De spelare som sedan under 1980-talet uppmärksammades mest var skyttedrottningarna Annelie Andelén och Lena Videkull. Hemmaarenan Hagavallen fick flera gånger ta emot en mer än dubbelt så stor publik än själva invånarantalet i Öxabäck – och det var långt fler än de redan nämnda spelarna som fick nöjet att dra på sig seniorlandslagets tröja.
Nedgången
Ytterligare under ett decennium hängde Öxabäck med i elitsammanhang. Sista segern i allsvenskan bärgades 1992, men i slutspelet var det Gideonsberg som fick lyfta SM-pokalen. Den ekonomiska krisen under 1990-talet satte dock allt djupare spår. Det blev svårare att värva toppspelare när antalet arbetstillfällen i Öxabäcks geografiska närmiljö minskade drastiskt. Men det allra värsta var att föreningens egna ekonomi befann sig i fritt fall med skulder på flera hundra tusen kronor.
Den smärtsamma brakförlusten med 0-13 hemma mot Malmö FF sommaren 1996 förebådade att en epok nu var på väg mot sitt slut. År 1998 åkte så Öxabäck ur allsvenskan, varefter samtliga ordinarie spelare lämnade klubben. Följande år hade man – med ett nykomponerat ungdomslag – inte heller någon chans att hävda sig i den näst högsta divisionen, blott tre poäng erövrades och en tydlig jumboplats var ett faktum. Hotet om konkurs flåsade nu laget i nacken och efter säsongens slut lades verksamheten ned. Därefter har det inte heller spelats någon damfotboll på Hagavallen.
Det går emellertid inte att ta ifrån Öxabäck äran av att ha varit damfotbollens plogröjare i vårt land, med sex SM-tecken – lika många som Jitex – överträffas man också bara av Rosengård (13) och Umeå (7). Helt bortglömd är förvisso inte heller lagets glansperiod, bara en sådan sak som att Borås konstmuseum 2016 var platsen för en utställning, ett evenemang som spreds med rubriken ”Öxabäcks IF – utan er ingen morgondag”.
Anders Karlsson
Källor:
https://bakatpass.goteborgnu.se/oxaback-damfotbollens-pionjarer/
https://www.bt.se/sport/oxabacks-ifs-damlags-historia/
