I stort sett inget av de krav som man lovade att driva i förhandlingarna har uppnåtts. Man har helt enkelt lagt sig platt för arbetsgivaren/Almega. Kravet på två ombord med säkerhetstjänst på resandetåg slopades redan när Seko:s ordförande för någon vecka sedan meddelade att man hade nedprioriterat kravet. Hon skyllde, utan att skämmas, på lokförarnas vilda strejk.
Förutom ett lönesänkningsavtal (med nuvarande inflation) på 7,4 procent under de kommande två åren finns här ett urvattnat löfte om en tydlig reglering vad gäller sena schemaändringar. Denna ”tydlighet” tycks bestå i att det blir svårare (inte förbjudet) för arbetsgivare att ändra i schemat med kort varsel. Den nya modellen ska bygga på ”att överskridande av reglering i antal minuter ska föras över till en individuell arbetstidsbank”. Det kommer alltså kosta lite mer för arbetsgivarna men det sätter inte stopp för sena schemaändringar.
Till sist sveket mot städkollegorna. Löftet från förbundet var att slåss för städarnas rätt till mänskliga och humana scheman. Av det blev heller inget då ”vår motpart vägrat gå med på våra krav”. Nu bollar förbundsledningen tillbaka frågan till de lokala städklubbarna, som redan har försökt men inte lyckats få arbetsgivarna att ens vilja förhandla frågan.
Svek
Redan samma dag som avtalet skrevs på fick vi ett 25 tal anmälningar om utträde ur facket. Och många fler kommer. Vi försöker naturligtvis poängtera att den enda som egentligen tjänar på att medlemmarna lämnar facket är arbetsgivarna. Men frustrationen och besvikelsen är påtaglig.
På Sekos hemsida har detta redan varit tydlig i kommentarsfältet, så tydlig att man helt enkelt stängt av kommentarerna. Medlemmarnas röst vill man verkligen inte höra.
Till saken hör också till att Seko centralt bytte ut båda ombudsmännen som satt i förhandlingsdelegationen. Dessa har ersatts av avtalssekreteraren. Hon kommer från Postnord och har liten, om ens någon, insikt i våra järnvägsavtal.
Förbundet har helt enkelt kört över medlemmarna som en ångvält. Kampen för demokratiska och kämpande fackföreningar har aldrig känts mer nödvändig. Likaså kampanjen för avtalen ute på omröstning. Det kommer att vara en uppförsbacke att återskapa förtroendet för facken på arbetsplatserna, trots att de lokala klubbarna (i rätt varierande omfattning visserligen) har kämpat hårt.
Tågvärd på pendeltågen i Stockholm
Tidigare publicerat i tidningen Internationalen
Läs också:
- A-kassa eller strejkkassa?
- Den ensidiga fredsplikten
- Vi städare är mer än redo att strejka – men var är Seko?
