I stort är jag enig med Erik Slottner. Det spelar ingen roll om en välfärdskapitalist gör vinst eller inte. Det viktiga är vad man får för pengarna.
Nu är det så att ett aktiebolag, som har till syfte att gå med så mycket vinst som möjligt, är konstitutionellt oförmöget att leverera ett (för kunderna) bra resultat i en verksamhet där processen, dvs hur det görs, är det viktiga. I synnerhet om intäkterna är bestämda på förhand och det enda bolaget kan påverka är utgifterna. I synnerhet om utgifterna i första hand är löner.
Detta dokumenteras på ett hyggligt vis av For Velferdsstatens nya rapport Bendelormøkonomien, dvs Binnikemaskekonomin på svenska.
Privat vård ger försämrad kvalitet
Överallt där privata välfärdsbolag är aktiva skärs därför personal ner och deras anställningsvillkor försämras. Det kan inte ske på något annat vis. Vilket också försämrar standarden för klienterna; den beror ju främst på att personalen har tid, kunskap och engagemang. Rapporten skildrar några fall, i Norge, Sverige och internationellt.
Detta kallas effektivitet. Det är nämligen den enda effektivitet bolagen kan göra något åt. Men ”’Effektive’ velferdstjenester er ofte dårlige velferdstjenester for dem som skal motta dem”, som rapporten uttrycket det.
Detta är väl numera mer eller mindre accepterat, inte minst visades det av alla covid-skandaler. Så det är något välfärdsprivatiseringens förespråkare helst inte vill tala om. Istället för de fram valfriheten som det viktiga.
Minskad valfrihet
Men For Velferdsstatens rapport visar att valfriheten faktiskt minskar med ett aktiebolag som utförare.
För att ovan omtalade fusk ska undvikas måste nämligen kontrollerna byggas ut, något branschen också förordar. Och för att det ska gå att kontrollera något måste rutinerna likriktas. Det är ofrånkomligt när det viktiga är hur något görs. Medan exempelvis en gamling och en vårdanställd alltid före den stora privatiseringsvågen i någon mån kunde diskutera sig fram till vad som borde göras blir det omöjligt efter, i synnerhet när kontrollerna skärps, kontrakten byggs ut med alltfler sidor och juristerna avgör alltfler tvister. Valfriheten drunknar i ökad byråkrati.
Spekulation
Nu visar rapporten – och det är en av dess förtjänster – på att det faktiskt finns ett sätt för vårdbolagen att öka intäkterna också. Och det är att ge sig in i finans- och fastighetsbranscherna. Välfärdstjänsterna håller för de större av bolagen på att bli en biverksamhet. De stora vinsterna kommer av att sälja försäkringar som ger förturer (trots att detta är förbjudet enligt Hälso- och sjukvårdslagens § 1). Samt av att spekulera i fastighetsvärden, om de äger den fastighet där verksamheten försiggår.
Det är tvivelaktigt att detta ger något för den publik som betalar eller använder tjänsterna.
Det hela påminner om järnvägsbolagen i 1800-talets USA. Det fanns tre sorter, säger företagshistorikern Alfred Chandler. De som ägdes av de bygder järnvägen gick igenom. De som ägdes av banker som en sorts säkerhet i fasta värden för det som lånades ut. Och de som ägdes av riskkapitalister. De två förra skötte sig hyggligt, de styrdes av järnvägstekniker. Den tredje sorten ägnade sig åt att spekulera i markvärden och blev en sån skandal att det bildades ett politiskt parti för att bekämpa dem, och som tog makten i fyra delstater.
Man tycker att erfarenheten borde förskräcka.
Bendelormøkonomien ger en del nya insikter, eller nästan nya. Dock fokuserar den lite för mycket, tycker jag, på hur stora bolagens vinster är – vinsterna kunde göra detsamma om bolagen hade gett någon nytta.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam
