Albansk-engelska författaren Lea Ypi växte som ung upp som övertygad socialist, stolt över sitt fria och jämlika land, på väg mot det klasslösa kommunistiska samhället. Så faller även det lilla stalinistiska och maoistiska Albanien. Och hennes trevliga familj och släkt visar sig vara gamla ex-rika, anti-kommunister, som ibland kräver sina feodala jordar tillbaka.
Lea får äntligen veta vad som döljer sig bakom de vuxnas kodord när de diskuterar släkt, vänner och bekanta: Universitet B är straffläger B etcetera. Examen är frigivning. Avslutat sina studier är avrättning eller självmord. Allt för att dölja sig för den allestädes närvarande säkerhetspolisen Sigurimi, och det lokala Partiet som beslutar om även de mest triviala vardagssaker.
Innan regimens kollaps 1990 kommer ”de troende marxist-leninisterna, mest från Skandinavien” för att studera ”det enda sant socialistiska landet i Europa” ironiserar Lea Ypi i sin uppmärksammade bok ”Fri – En uppväxt vid historiens slut”.
Jag var själv en av de naivt vänsterpolitiskt troende, som studiebesökte det okända Albanien. Men vi svenska ”errare” var rakade, kortklippta och prydliga. Till skillnad från de håriga vänsterextrema tyska och franska ultrarevolutionära kamraterna, som fordrade ett rejält klipparbete hos frisören på Tiranas flygplats.
Och väl äntligen inne i det socialistiska paradiset så ville den albanska arbetarklassen bara prata fotboll med oss under fabriksbesöken…
Lurviga revolutionsturister
Så faller allt snabbt 1990: Statyerna av ”personkultade” kamrat Enver Hoxha och kamrat Josef Stalin rivs, demokrati och kapitalism införs, nyliberala experter och spekulanter strömmar in i landet, religionen (mest islam) återuppstår, fabriker stänger, arbetslösheten väcker desperation. Västlig-europeisk ”frihet” visar sig vara lika brutal som partidiktaturen i ”den socialistiska folkrepubliken Albanien”.
En stor majoritet av befolkningen luras på sina besparingar i spekulativa pyramidspel. Och ett slags oklart anarkistiskt inbördeskrig bryter ut i protest mot de fattiga medborgarnas förlorade pengar och krossade framtidstro. Fredsbevarande styrkor flygs in.
Albanien är en nästan helt etniskt homogen nationalstat, men albanerna är uppdelade i två undergrupper. De mer socialistiska toskerna i söder, och de mer borgerliga gegerna i norr. Möjligen fanns en liten biton av detta i inbördeskrigets kamp. Men det verkar författaren tvivla på, hennes föräldrar kommer från varsin albanetnisk undergrupp, vilket aldrig varit ett problem.
Fattigdom och andra problem
Framförallt ger förtvivlade människor upp kampen för ett bättre Albanien, och flyr i överfyllda båtar till den snabba individuella konsumtionsdrömmen i väst. ”Alla vill ge sig av”, sammanfattar författaren.
En undrar vem som ska lösa landets problem med fattigdom, gatubarn utan mänskliga rättigheter, rasistisk diskriminering av romer, patriarkalt våld i nära relationer, tvångsgifte, människohandel, hot mot HBTQ-personer, korruption, polisvåld (uppräkningen från nationalencyklopedin). De missnöjda och företagsamma som emigrerar är kanske just de mest drivande, de som behövs för att förbättra Albanien?
En del ledande kommunister byter sida och gör karriär med kostym, Mercedes och Rolex. Gamla sanningar ersätts av nya sanningar och kodord: Som Lepa Ypi, numera professor i politisk teori vid prestigefyllda London School of Economics, skarpsynt avslöjar och driver med i svärtad galghumor:
Partiet blev Civilsamhället. Socialism blev Frihet. Demokratisk Centralism blev Liberalisering. Kollektivisering blev Privatisering. Den Anti-imperialistiska kampen blev Kampen mot Korruptionen. Självkritik blev Transparens. Ryska ersattes av Engelska. Peking ersattes av Världsbanken.
Om människans natur
Lea Ypis mamma var borgerlig och menade att människan var ond. Hennes far var oppositionell socialist och trodde människan var god. Boken bara refererar till den eviga åsiktsdebatten (som borde vara en forskningsfråga).
Författaren har fångat och skildrat Albanien, det albanska folket, stalinismen, skräckväldet, den elitistiska centraldiktaturen (i sitt egna kvarter), den falska socialismen, den skönmålande propagandan, den simpla, konkreta, folkliga, motsägelsefyllda, lögnaktiga, verkligheten bakom den röda konforma ytan. Vilket hon berättade om i London.
Det irriterade hennes nya röda vänner och studenter med det sekulära helgonet Che Guevara på tröjan. Det var inte sann socialism i Albanien, det hon hade upplevt var inte socialism utan ett misslyckande. Vänsterstudenterna hade en annan ”socialism”, en äkta vara:
”De ansåg att det fanns väldigt lite för dem att lära där. Det fanns ingen risk att samma misstag skulle återupprepas, ingen anledning att fundera över vad som hade skapats och varför det hade gått i bitar.”
Hans Norebrink
Kommentarer
# Enligt olika tidnings- och nätuppgifter dödades uppåt 7 000 oppositionella av Albaniens diktator Hoxha, och uppåt 100 000 sattes i läger. Det verkar som att mänskliga diktaturer tar fram människans djurarv, med personkult av det envåldshärskande alfadjuret.
I politiska demokratier kan såväl arbetarklassen som (mycket mer) överklassen ha kollektiv klassmakt. I totalitära diktaturer styr alfahannen och hans lakejer: Mao, Xi, Hitler, Franco, Mussolini, Stalin, Pol Pot, al-Assad, Saddam Hussein, Putin etcetera.
# Ett Storalbanien som inkluderar albanska Kosovo verkar vara en rimlig tillämpning av principen av nationellt självbestämmande (liksom ett Storkurdistan).
