I sina deckare om Kurt Wallander formulerar Henning Mankell en kritik av det Sverige som växer fram efter Folkhemmets avveckling. Den roman där denna kritik kommer till tydligast uttryck är förmodligen Mannen som log från 1994.
Redan i inledningskapitlet – som skildrar en advokat på hemväg från skurken i romanen, kapitalisten Alfred Harderberg – kommer de viktigaste aspekterna av Mankells samhällskritik till uttryck.
En av dessa aspekter är svårigheterna att förstå det nya, post-folkhemska samhället. Advokaten kör genom dimma och kan knappt se vägen framför sig. Och även kapitalisten Hardenberg och hans hejdukar är svåra att få korn på. Hardenbergs medhjälpare håller sig hela tiden i bakgrunden och visar aldrig sina ansikten. Och Hardenberg själv bär en mask i form av ett ständigt leende.
En annan aspekt är att Hardenberg, som leder ett världsomspännande affärsimperium, skildras som någonting ”främmande ” (jag har tyvärr just nu bara tillgång till en tysk utgåva av romanen, så alla citat är ungefärliga).
Det försvunna folkhemmet
Första gången advokaten – som förresten heter Torstensson – träffar Hardenberg slås han av att han inte passar samman varken med det rådande vintervädret, eller med småstaden Ystad. Och att Torstensson upplever Hardenberg som främmande beror på att han själv hör till en annan epok, epoken innan kapitalister som Hardenberg tog över. Folkhemsepoken, helt enkelt.
Den nya tiden – Hardenbergs tid, den posthemska kapitalismens tid – kopplas av Torstensson samman med kriminalitet och omoral. Torstensson har nämligen upptäckt att Hardenberg är en bedragare.
Problemet med kapitalister som Hardenberg är alltså att de är ohederliga. Och problemet med kapitalismen är att den är amoralisk.
Denna tanke kommer också till uttryck i romanens motto, som är ett citat av de Tocqueville: ”Det är inte de stora männens omoral vi måste frukta, utan det faktum att det ofta är denna omoral som gör dem till just stora män”. Även om det här antyds att makten vilar på ett system som belönar amoraliskt handlande är det trots allt moralen och inte systemet som hamnar i centrum. Och därmed framstår Mankells samhällskritik som moralisk, snarare än politisk.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass år 2011. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Läs också:
- Stieg Larsson och den samhällskritiska deckaren
- Klass och individualism i Sjöwall och Wahlöös deckare
- Gangsterromaner är också arbetarlitteratur
