För att få luft i den kvava åsiktskorridoren sätter Lunabba ner en syreslang i litteraturhistorien, mera specifikt arbetarlitteraturen. Titeln på hans nya bok ”Dagbok från 20-talet” är hämtad från Ivar Lo-Johansson, det pratiga anslaget som emellanåt bryts av poetiska bildkavalkader från Kristian Lundberg och empatin med de mest utsatta påminner om Maja Ekelöf.
Att det är just arbetarlitteraturen han söker sig till är inte konstigt: den har alltid intresserat sig för kriminalitet och utsatta områden. Faktum är att mycket arbetarlitteratur har handlat om att försöka förstå ”brottslingens psykologi”. Inte för att arbetarförfattarna hade ett Nightingale-syndrom utan för att kriminella sågs som ett ”trasproletariat” som stod i vägen för organiseringen.
Så skriver Rasmus Landström om Niclas Lunabba och han senaste bok Dagbok från 20-talet i Aftonbladet. Böcker om kriminella som arbetarlitteratur alltså. Jag överens om denna analys. Många böcker om kriminella, om kriminalitet och gängbrottslighet är tydlig arbetarlitteratur. Det handlar om litteratur som ser brottslighet som ett samhällsproblem och att personer från arbetarklassen alltid riskerar att hamna i brottslighet. Steget är inte så långt från bandet på Volvo till brottsligheten.
Arbetarklassen och brottsligheten
När jag var ung hade jag flera kompisar som arbetade på Volvo. Det var både en marknad för haschförsäljning såväl som ett ställe där de kunde stjäla sker för att förbättra eller piffa upp sina bilar eller sälja till andra personer med bilar. Det var samma sak när jag arbetade på en smörjoljefabrik i Skarvikshamnen. Den del som arbetade där tjänade en extra hacka genom att föra ut motoroljeburkar och sälja dem.
I hamnen och i sjöfarten var det också vanligt att visst gods fick skador så att folk kunde ta hem dem efter att de kasserats. Mina engelska släktingar var hamnarbetare eller kriminella gängmedlemmar. En del är förmodligen det sistnämnda än idag, men några hamnarbetare finns det inte längre bland dem. Steget från arbetare till brottsling var mycket kort.
Arbetarförfattare och brottslighet
Rasmus Landström nämner specifikt två traditionella svenska arbetarförfattare och böcker av dem. Böckerna han nämner är Maria Sandels Droppar i folkhavet (1924) och Martin Kochs Guds vackra värld (1916). Den första har jag läst och det är en hyfsad bok. Tyvärr en den också behäftad med rasistiska fördomar och stereotyper om resande (tattare). Men det finns många fler böcker om brott och brottslingar som kan ses som arbetarlitteratur. Dels reportageböcker om kriminella, dels romaner och brottslighet och kriminella.
De svenska böcker jag tänker på i sammanhanget är exempelvis romaner och deckare som Lars Görlings 491(1962), Renzo Aneröds Löftet (2004), Vildsvinet (2007) och Fiender (2009), Smutsigt hantverk (1991) av Christian Diesen och Ingemar Härd samt Ekorrhjulet (1978) och Flipperspelet (1979) av Ingemar Olsson.
Vidare Kenneth Ahls (Lasse Strömstedt och Christer Dahl) samtliga romaner, Grundbulten (1974), Lyftet (1976), Rävsaxen (1978), En dag på polisskolan (1979), Slutstationen (1980), Mordvinnare (1987), Hämndemännen (1991)och Högriskbegravning (2006).
På ett sätt kan nog även Jens Lapidus böcker. Snabba cash (2006), Aldrig fucka upp (2008), Gängkrig 145 (2009, grafisk roman tillsammans med Peter Bergting), Livet deluxe (2011), VIP-rummet (2014), STHLM Delete (2015), Top Dogg (2017), Paradis City (2021) och Mr Ett (2022) räknas dit.
Det finns också en rad reportageböcker om brottslingar och brott som helt klart är arbetarlitteratur. Men det ska jag återkomma till.
Läs mer:
- Gängkriminaliteten i deckarnas värld – polisdeckarna
- Gängkriminaliteten i deckarnas värld – kriminalfilmerna
- Kriminaldraman i Sverige – har gangstern tagit över?
- Stieg Larsson och den samhällskritiska deckaren
- Klass och individualism i Sjöwall och Wahlöös deckare
- Gängkriminaliteten i deckarnas värld – TV-serierna
- Gängkriminaliteten i deckarnas värld – gangsterromanen
