Den 15 februari lämnade regeringen en remiss till lagrådet, utifrån att man vill göra det kriminellt att förneka Förintelsen.
På ett sätt kan jag förstå det, viljan att göra det olagligt att förneka Förintelsen. I det berättigade och förtvivlade raseriet över Israels krigsförbrytelser i Gaza står många inte ut med att höra bortförklaringar om historien och rycker på axlarna medan nynazister och andra sprider skamlig historieförfalskning.
Eller som när Brasiliens president Lula da Silva nyligen skänkte Netanyahu en propagandapresent genom att svamla om att världen innan Gaza aldrig sett ett värre folkmord än nazisternas förintelse av Europas judar.
Vietnamkrigets 2-3 miljoner dödade civila under 1960- och 70-talet, Ugandas fler än en miljon mördade under 1970-talet, Kambodjas två miljoner under samma tid, Sovjets krig i Afghanistan under 1980-talet med bortåt en miljon civila offer, de båda ryska Tjetjenienkrigen med kanske 150 000 dödade civila, hundratusen utraderade civila under västmakternas krig mot Irak osv.
Om da Silvas svammel berodde av okunnighet eller beräkning eller bara en stundens ingivelse för att uttrycka sin avsky mot Israels terror kan vi låta vara osagt. Men just den typen av relativisering av förintelsen av nära nog hela Europas judiska befolkning för bara åttio år sedan hör till den typ av dörröppning för axelryckarna som släpper in förnekelsefascismen.
Folkmordsförnekelseförbud
Men kan den förbjudas, i lag? Många har redan ifrågasatt det. Vilka övriga folkmord ska det bli olagligt att förneka? Några av de ovan nämnda, imperialismens koloniala folkutrotningar som mörkats i halvtannat sekel, Stalinterrorns följder, det turkiska folkmordet på armenier (som svensk riksdag inte ens kan fördöma)?
I Ukraina är förnekelse av Holodomor, det vill säga att Stalinsvälten var avsiktligt planerat folkmord, olagligt sedan 2006, trots det internationella forskarsamhällets oenighet. I Polen blev det 2015 olagligt att kritisera polsk medskyldighet till Förintelsen. I Tyskland kriminaliseras sedan 2022 förnekelse eller ”trivialisering” folkmord… osv. Samtidigt förbjuder republikanska delstatsstyren i USA antikolonial skollitteratur och rensar ut Darwin.
Är vi där idag, att vi inte kan tillåta demokratisk yttranderätt och öppen kamp om olika tolkningar, faktiska uppgifter och historieuppfattningar. Var går i så fall gränserna och vilka intressen ska avgöra?
Inför latrintunnorna på nätet och den växande förfalskningsindustrin är det lätt att vilja slå näven i bordet. Men vems näve och vilket bord? För att inte dras in i en malström av försök att tysta ideologiska motståndare, även de mest avskyvärda, med stumma lagparagrafer, är den enda vägen en öppen ljudlig kamp om sanningen. Hur gärna vi än vill täppa till truten på lögnmaskinernas människofientliga hatbudskap.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Att förbjuda faktaresistens är knappast möjligt, dessutom innebär åsiktsfriheten att vi får dra vilka slutsatser vi vill alldeles oavsett om de är baserade på fakta eller inte, ett fritt samhälle måste rimligen fungera så.
Faktaresistens bekämpas bäst genom påvisande och exponering av dess absurditet vilket är betydligt kraftfullare än nya lagar där rättspraxis skall sättas och som i slutändan lär bli tämligen tandlösa för att inte krocka med åsikts- och yttrandefrihet.
Sedan används folkmordsbegreppet tyvärr ofta alldeles för vidlyftigt och blandas samman med krigsbrott och politisk terror.
Folkmord handlar enligt konventionen från 1951 om att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. I omfattning finns det historiskt sett ingenting som kan mäta sig med den industriella utrotning av judar som Hitlers nationalsocialistiska regim ägnade sig åt. Har man någon besökt Auschwitz och vandrat längs den perrong dit offren anlände och sett de raserade resterna av gaskamrarna där järnvägsspåren slutade överväldigas man av det totala människoförakt och den ofattbara grymhet som rådde. Detta är något som aldrig utifrån några som helst omständighet kan relativiseras bort.
Krigsbrott handlar, som vi alla vet, om det som sker utanför krigets lagar. Att inte skydda civila eller att begå övergrepp mot dessa utgör en väsentlig del. Dessvärre förekommer krigsbrott i nästa alla krig och begås av alla inblandade parter, Gazakonflikten inte undantagen. Ett problem är att vad som är brott eller inte vanligen definieras av segraren. Själv har jag alltid menat att såväl atombomberna som fälldes i Japan som terrorbombningen i Dresden var krigsbrott. Offren var i huvudsak civila och det visste de som beordrade dessa krigshandlingar.
Politisk terror kan ha inslag av folkmord men står inte sällan ”på egna ben”. Offren såväl för den fascistoide Stalins terror som den vanvettige Pol Pots lika blodiga som totalt misslyckade samhällsexperiment var i huvudsak det egna folket.
Nämnda tre kategorier av brott och övergrepp får inte sammanblandas till en enda storhet där den ena relativiseras bort från det andra. Visst kan det finnas kopplingar men dessa innebär inte att det handlar om en endast en företelse.