Ny ordförande – samma LO

Det såg ut att bli ett mer odramatiskt och tristare ordförandeval på LO-kongressen än vanligt. Och det vill inte säga lite. Valen är normalt välregisserade och uppgjorda på förhand av valberedningen, långt från medlemmarnas insyn som brukligt är i toppstyrda och byråkratiska organisationer.

Nu ordförande - samma LO

Valberedningens motivering för Pim van Dorpel, vice ordförande för Hotell- och restaurangfacket, HRF var att han var ”en bra lagledare och så har han idéer om hur han vill utveckla LO och samarbetet mellan förbunden.” En motivering som mest gav en känsla av en person som inte skulle störa så mycket, något som bekräftades av tidigare styrelsekollegor i Hotell- och Restaurangfacket.

I Arbetet beskrev Jenny Bengtsson och Malin Bastholm honom som ”en förvaltare… en trevlig person men… …utan egna åsikter eller idéer” och ”en diplomatisk person, duktig på att samarbeta … men en doldis utan karisma.”

Avhopp ställde till oreda

Men så ställdes allt på huvudet när den utvalde kandidaten hoppade av. Efter några dagars tystnad förklarade van Dorpel orsaken: han hade inte berättat för valberedningen att han i högstadieåldern varit en del av de högerextrema kretsarna kring vit makt-bandet Ultima Thule i Nyköping.

Om detta var den verkliga orsaken till att han hoppade av (eller dumpades) är det ingen utanför den inre kretsen i LO som vet. Att en person begått allvarliga politiska felsteg som fjortonåring och sedan bytt kurs borde knappast diskvalificera för fackliga uppdrag.

Kanske var många förbund redan innan obekväma med tanken på en snäll och foglig person som ordförande, framför allt för att den verkliga makten i LO då skulle hamna hos den nye hårdhudade avtalssekreteraren, Veli-Pekka Säikkälä. Som mångårig avtalssekreterare i IF Metall har han blivit en symbol för sitt förbunds hållning i alltifrån lönefrågor till LAS-uppgörelser och är inte direkt känd som försynt och diplomatisk.

Krisläge

I den kris som uppstod kom istället Johan Lindholms namn upp, raka motsatsen till den sorts profillösa ordförande som valberedningen uppenbarligen önskat och i många fall även en motpol till Säikkälä och IF Metall. Som Byggnads ordförande har Lindholm gjort sig känd som en frispråkig och rakryggad person och förbundet har satt sig på tvären när andra fack drev igenom försämringen av anställningsskyddet. Så skrev Byggnads till exempel inte under det nya huvudavtal som var en del av paketet.

Det var lite ovant att se Lindholm hålla LO-ordförandens traditionella linjetal i kavaj, i de kärnfulla klippen från Byggnads bär han alltid bygghjälm och signalgul arbetsjacka. Men det är såklart medvetet stylat, ett varumärke, till vardags på förbundskontoret går han självklart inte i snickarkläder. Men till skillnad från politiker som gillar att posera i arbetskläder vid besök i verkligheten bär han upp dem trovärdigt, han kommer trots allt därifrån och det är en markering om att ha kvar rötterna bland medlemmarna.

Byggnads Johan Lindholm

Talet var inget som går till historien, det skulle vara mycket begärt när han troligen inte visste att han skulle hålla det bara några dagar innan. Liksom under sin tid Byggnads betonade han vikten av att bekämpa machoattityder och kvinnoförtryck av alla former och lyfte särskilt fram att hälften av LO-kvinnorna arbetar ofrivillig deltid med ett stort inkomstgap som följd. Han pratade också om de otrygga jobben som brett ut sig i Sverige, kritiserade den ojämlikhet som vuxit så att ”en årslön blivit den nya månadslönen för företagsledare” och brännmärkte det finanspolitiska ramverk som med sina överskottsmål har skapat ett välfärdsunderskott.

Två krav han lyfte fram var dels en satsning på infrastruktur i form av sjukvård, järnvägar, bostäder, skolor och klimatsatsningar och – med direkt adress till det socialdemokratiska parti där han själv sitter i styrelsen – att karensdagarna i sjukförsäkringen som slår direkt mot dem med de hårdaste jobben ska avskaffas.

Inget förändras

Valet av Johan Lindholm har väckt en viss entusiasm bland radikala delar av den fackliga rörelsen. Stark profiler som trovärdigt talar för arbetarintresset är vi inte bortskämda med och hans tal kan synas ge fog för glädjen. Men om man jämför med de linjetal hans företrädare som LO-ordförande hållit de senaste 20 åren är det slående hur mycket som är sig likt.

På kongressen 2004 meddelade en nyvald Wanja Lundby Wedin stolt att LO nu var feministisk organisation som erkände könsförtrycket och var beredd att göra något åt det, inte minst lönemässigt och även kravet på avskaffad karensdag antogs redan under hennes tid, på kongressen 2008. Med orden ”om fyra år ska Sverige vara ett land där klyftorna minskar” rev efterträdaren Karl Petter Thorwaldsson ner applåder när han 2016 linjetalade om hur trötta medlemmarna var på sms-jobb och ökande ojämlikhet. I princip samma sak upprepade Susanna Gideonsson i sitt stora tal när hon valdes 2020.

Vikande medlemssiffror

Lindholm pratade även om LO:s stora problem, de vikande medlemssiffror som på sikt hotar organisationens framtid. Från nästan två miljoner medlemmar i början av 90-talet till 1,2 miljoner idag har de senaste 30 åren varit ett sluttande plan för LO-förbunden. Detsamma har också hans företrädare sagt i sina kongresstal, utan att trenden kunnat brytas.

Och på samma sätt som de tidigare ordförandetalen lyste tankar om varför organisationen misslyckats att driva igenom sina krav och målsättningar med sin frånvaro. Varför samhället på område efter område gått åt precis motsatt håll trots vad officiella företrädare brukar kalla ”världens starkaste fackförening”. Eller för att ta den sakfråga han lyfte i talet, problemet att socialdemokraterna i regeringsställning inte avskaffat karensen i sjukförsäkringen, denna ”orättvisa klasslagstiftning” med Lindholms ord och varför varken LO eller något av dess förbund tagit strid i frågan.

Nu är det mycket begärt att installationstalet skulle vara särskilt epokgörande särskilt som Lindholm troligen bara hade några dagar på sig att förbereda det. Om Johan Lindholm behåller sin framtoning från Byggnads som LO-ordförande är det säkert bra. En LO-ordförande som inte är rädd för att öppna munnen för arbetarnas villkor, som talar om klass och rättvisa, är naturligtvis bättre än en som tyst flyter med strömmen.

Johan Lindholm har tidigare också visat intresse för att samarbeta med miljörörelsen kring klimatkrisen, något som vore ett stort steg framåt för LO. Men de som tror på någon djupgående förändring med den nya ledningen kommer att bli besvikna. Sådana förändringar uppstår inte genom enskilda personskiften i toppen. Det är bara rörelser underifrån, på de tusentals arbetsplatser där organisationernas medlemmar finns, som kan åstadkomma något den sortens förändring.

Lars Henriksson

Ursprungligen publicerat i Internationalen.

5 svar på “Ny ordförande – samma LO”

  1. Problemet med LO är att det är att organisationen är en fullt ut integrerad del av den socialdemokratiska maktapparaten. Vem som är ordförande är då betydelselöst. Ordföranden tas som gisslan och passiviseras effektivt genom medlemskap i partiets verkställande utskott, allt enligt de ”heliga tankarna” om ”facklig politisk samverkan”. Radikal opposition mot den kapitalistiska ordningen blir då helt omöjlig. Socialdemokraterna har alltid gått hand i hand med kapitalägarna – att sjunga Internationalen på Första Maj en gång om året förändrar inte detta – och genom att LO är en integrerad del av partiet går också LO hand i hand med kapitalägarna.

    Skall facklig kamp få någon mening måste LO frigöras från socialdemokraterna.

    1. Alternativt får vi bygga upp nåt annat. Båda sakerna är dock allt annat än lätta.

  2. Nej, det är inte alls lätt. Att bygga något annat är nog ändå svårast då det skulle bli en ojämn kamp där LO och dess medlemsförbund har i sammanhanget obegränsade resurser. Jag tror därför att arbetarkampen måste inriktas på ta makten underifrån i förbunden. För detta krävs en medvetenhet som idag saknas. Att bygga medvetenhet om socialdemokraternas förhållande till kapitalägarna är därför nyckeln.

Kommentarer är stängda.