Att riva bostäder i försummade områden behöver inte vara fel

Socialdemokraterna har föreslagit att bostäder i försummade och övergivna områden ska rivas för att minska segregationen i samhället. Att riva bostäder i försummade områden behöver inte vara fel. De har också föreslagit inkomstkrav för att få lov att bosätta sig i de områden som politikerna och makthavarna övergett. Plus en massa annat som jag berört i ett tidigare inlägg. Av de två förslag jag nämnt här kan det ena vara bra medan det andra är uselt.

Att riva hus kan fungera. Det kan minska utsattheten, brottsligheten och fattigdomen i ett område. Men det kan inte minska segregationen och fattigdomen i det stora hela. Det kan minska brottsligheten i det område där det rivs men brottsligheten flyttar bara till ett nytt ställe. Att riva hus är ingen lösning i sig.

En grundförutsättning för att förslaget om att riva bostäder kan resultera i nåt positivt är dock att det först måste byggas så många bostäder att det inte längre finns nån bostadsbrist. För finns det bostadsbrist kommer rivning av bostäder enbart att leda till att fattiga människor tvingar bo i hyddor, kojor, industribyggnad, husvagnar etc. Det skulle kraftigt förvärra situationen för fattiga. Och de som kommer att drabbas hårdast är nytillkomna invandrare, romer och resande, psykiskt sjuka, missbrukare, ensamstående barnföräldrar och arbetslösa.

Förslaget om inkomstprövning för att få bo i ett försummat och negligerat område har exakt samma konsekvenser som rivning av bostäder. Men i detta fall kommer de att få de konsekvenserna även om bostadsbristen försvunnit.

Att bygga så mycket bostäder som behövs för att bostadsbristen skulle försvinna skulle dock vara bättre. Det skulle innebär att folk kunde flytta vart som helst och vart de vill. Det skulle minska segregationen och minska gängens makt. Detta är egentligen det enda som kan fungera bra.

Läs mer:

2 svar på “Att riva bostäder i försummade områden behöver inte vara fel”

  1. Det kan förvisso vara bestickande att börja om på ”ett vitt papper” MEN beständig samhällsförändring innehåller mycket sällan förutsättningar för en sådan strategi. Ordspråket ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” har tveklöst sin relevans i detta sammanhang.

    Att först ”bygga bort” den bostadsbrist som redan idag är ett substantiellt problem, inte minst för ungdomar, och på detta bygga nytt för de som flyttar ut från bostäder som skall rivas är ingen ”quick fix” utan något som skulle ta ansenlig tid (kanske 20 år). Till detta kommer att det knappast föreligger vare sig ekonomiska eller politiska förutsättningar att skapa hållbar finansieringen av en sådan förändring. Bostäder, om än i behov av förbättringar, representerar ett reellt samhälleligt värde och utgör en ansenlig del av många kommuners tillgångar. Att låta detta värde gå upp i ”rök och damm” skulle vara oerhört påfrestande för kommuner vars ekonomi redan är ansträngd. Att utifrån detta dessutom skapa politisk förankring torde vara näst intill omöjligt.

    Förslaget kan inte ses som något annat än mer än lovligt naivt. Rimligen måste förändringen istället utgå ifrån kvalitativ förbättring av befintligt bostadsbestånd i de aktuella områdena. Självklart är inte heller detta något lätt och enkelt men det borde ändå ha större förutsättningar att nå framgång än ”det vita papprets strategi”. Att ”gräva där vi står” är oftast ett mycket bättre förhållningssätt än att drömma oss bort vid horisonten. Det är detta som skiljer realpolitik från politiskt flummeri.

Kommentera gärna med hjälp av ett Mastodonkonto

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.