Inte utsatta utan försummade områden. Samhällsforskaren Kristina Alstam slog direkt an tonen när Vänsterpartiets Förortsnätverk ordnade en paneldiskussion om ungdomar i förorter en kväll när en försenad höst just anlänt till Göteborg. Platsen var den legendariska byggnaden Blå Stället i Angered, ett minne från det sjuttiotal då det offentliga gjorde ansträngningar för att storstädernas förorter skulle bli levande delar av samhället.
Diskussionen blev också långt ifrån det gnäll på kriminella ungdomar som oftast präglar dagens debatt om förorter. Den handlade istället om makt och livsvillkor och utgick till stor del från boken Mellan resignation och framtidstro, där ett antal forskare vid Göteborgs Universitet redovisar olika forskningsprojekt kring ungdomars liv i förorterna.
Frågan om makten
Ove Sernhede, även han från institutionen för socialt arbete på Göteborgs Universitet och en drivkraft i förortsforskningen, inledde med att konstatera att dagens ojämlikhet är skapad av decenniers omfördelning i hela samhället med en skattepolitik som dränerat det offentliga på enorma resurser.
—Det är naturligtvis inget som går att vända i en kommun. Men det finns även en medveten kommunal politik i Göteborg som har drivit på utvecklingen. Segregationen är baksidan av inriktningen på att göra Göteborg till en ”kunskaps- och evenemangsstad”,menade han.
—Det har även skett en anpassning när det gäller hur politiker ser på segregation och ojämlikhet, menade Ove Sernhede. Framför allt är det slående hur de undviker att tala om det som maktfrågor. I Göteborgs Stads Program för en jämlik stad, det dokument som ska styra arbetet i dessa frågor nämns överhuvudtaget inte maktfrågorna. Han uttryckte även sin förvåning över hur de politiker från Vänsterpartiet han intervjuat om programmet inte reagerat på detta.
Adminstrativa frågor?
—Istället ser politikerna det som administrativa frågor där allt fler uppgifter har flyttats från den vanliga kommunala verksamheten till kommunala och privata bolag. I Göteborg har kommunen till exempel gjort det allmännyttiga fastighetsbolaget Familjebostäder till ”processägare” för åtgärder mot segregationen. Kommunen har alltså gjort det till en tjänstemannafråga att få bort ”särskilt utsatta områden.” Det är att slå blå dunster i ögonen på folk när politiker och tjänstemän talar om en jämlik stad utan att diskutera grundläggande fördelningsfrågor, skärpte Sernhede in.
Ove Sernhede har många årtionden av förortsforskning bakom sig och berättade hur diskussionen förskjutits.
— På 90-talet lade regeringens Storstadskommitté fram rapporter där hundratals forskare engagerats. De lyfte fram ett antal ”utsatta” områden där ”utsatt” betydde social och ekonomisk fattigdom och där inriktningen var att stärka dem som bodde där när det gällde utbildning, arbete och demokrati. De områden som för 30 år sedan ringades in är precis desamma som idag kallas ”utsatta”. Skillnaden är att idag är det polisens bedömningar som gäller. Det är bedömningar som inte alls är grundade i forskning och inriktningen är helt på kriminalitet och brottsbekämpning.
Förstör lokal aktivitet
Även Kristina Alstam tog upp hur politiken bortser från maktfrågorna.
— Politiker ser i bästa fall uppgiften som att kompensera för den ökande snedfördelningen när det som krävs är att omfördela resurser. Hon tog även upp den skada som kommunens perspektiv, uppifrån och utifrån, gör i förorterna.
— Politiker och tjänstemän missar den lokala aktivitet som finns. De har ett uppifrånperspektiv och ser inte människors självorganisering eller litar inte på den. Det kan vara direkt skadligt. Om till exempel Räddningsmissionen får projektstöd för att bedriva läxhjälp rycker det undan grunden för självorganiserad läxhjälp som finns i flera stadsdelar. Och när sedan någon centralt bestämmer för att avbryta projektet finns det lokalt förankrade inte längre kvar.
Ta vara på det lokala engagemanget
Mötets andra del var en paneldiskussion ledd av Kristofer Lundberg från Vänsterpartiet i Angered. Där fick de båda forskarna fick medhåll av Daniel Riazat, riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Han underströk att inget av det som skett har hänt av en slump utan att det beror på medvetna politiska beslut och att det går att förändra men att det då gäller att ta vara på de krafter som finns på plats. Han lyfte fram sin egen stadsdel, Husby i Stockholm, som ett lysande exempel på föreningsaktivitet och självorganisering som inte står något område i Sverige efter.
Kristofer Lundberg, Ove Sernhede, Kristina Alstam och Daniel Riazat.
Även om det var ett offentligt möte kom en del av den avslutande diskussionen att handla om vad Vänsterpartiet kunde ta till sig av det som sagts. Kristina Alstam, själv inte partipolitiskt aktiv, lyfte fram vikten av att inte anpassa sig till hegemonin, de tankar och åsikter som dominerar samhället.
—Vänsterpartiet har anpassat sig till den rådande diskussionen för att komma undan anklagelser för att vara tokigt och extremt. Men den ”snällismen” gör bara att hegemonin blir starkare och förskjuts ytterligare åt det håll de styrande vill. De gånger partiet inte gjort det, som när de satte ner foten kring marknadshyror, bidrog det till att förändra diskussionen. Det är något att ta lärdom av.
Lars Henriksson
Tidigare publicerat i Internationalen.
Läs mer:
- Hammarkullen mellan kamp och vanskötsel
- Vad är problemet i Hammarkullen?
- Gangsters som ett sätt att förstöra förorter
- Gangsters som ett sätt att förstöra förorter 2
- Undermåliga rapporter från Brå – dödligt våld och skjutningar
- Erfarenheterna av rivningar i och av försummade områden
- Försvara mångfaldens balans i staden