Det tredje avsnittet av Upp till kamp visade sig var ett bra mycket bättre avsnitt än de två första. Framförallt mycket bättre än det andra avsnittet som jag tyckte var rent dåligt. Det sjuka hos stalinismen och errarna framgick klart. Och det betydligt mer friska hos de som ockuperade Hagahuset, den vänster som jag senare kom att tillhöra. Trots att även en del av dessa var medlemmar i det som idag heter Kommunistiska Partiet. Den vänster som kom att grunda Sprängkullen och som kom att spela en betydelsefull roll i Kungstorgsockupationen. Även errarrnas isolering när det försökte få ut arbetarna i strejk på Arendalsvarvet framkom väl.
Men vi alla som var med, vet att det var så mycket mer än errarna (även om de starkt dominerade vänstern i Göteborg) och maoisterna. Det var en bra tid, när vi hade framtidshopp, när vi kämpade. Det var inte bara stalinisternas sjuka människosyn. Inte bara deras devota hyllningar till massmördaren Stalin. Det var också det positiva hos andra vänstergrupper, hos kvinnorörelsen, hos musikrörelsen. Det får man inte glömma. Det fanns och finns en annan vänster, en vänster som aldrig hyllat diktaturer.
Dessutom kunde man lätt se paralleller mellan överklassens klubbliv som det framställs i Upp till kamp och det dekadenta livet på Stureplan som figurerat i tidningarna i samband med våldtäkter och annat. Överklassens dekadens har inte förändrats.
Media: AB
Andra bloggar om: Vänstern, Upp till Kamp, 1968, Hagahuset, Arendalsstrejken, Hagahusockupationen, Politik, Samhälle
Relaterat:
