De svenska socialdemokraterna verkar till slut följa sina utländska partikompisar och krascha som det stora och ledande partiet. Detta är ett resultat av att partiet redan på 1980-talet övergav en inriktning som syftade till en utjämning av skillnaderna i samhället. Man övergav sina kärntrupper och började istället montera ner den gemensamma välfärden till förmån för medel- och överklassens intressen av så kallad valfrihet. En valfrihete som för de flesta arbetare och fattiga innebär en ökad ofrihet takt med att klyftorna i samhället ökat. Med minskad trygghet har också rent rasistiska tankar och partier börjat få fäste även i Sverige. Dock senare än på många andra håll och ännu har de inte fått nåt genomslag som i Danmark och Norge för att ta två närliggande exempel.
Socialdemokratin har i regeringsställning fört en nyliberal privatiserings- och nedskärningspolitik sen 1990-talet början. Samma politik som borgerliga partier fört sen samma tid. Det är en politik som skapar större klyftor i samhället och som skapar en grogrund för rasistiska partier som sverigedemokraterna och dessutom även för rent nazistiska partier. Just de senare har inte hänt i Sverige än, men väl i Ungern. I En del länder, som exempelvis Tyskland har fackföreningsrörelsen gjort motstånd mot politiken. Dett har gjort att takten i privatiseringar och nedskärningar ibland gått långsammare än i länder som Sverige där facket oftast gjort gemensam sak med regeringen när denna varit socialemokratisk. Så har förtroendet för facket undergrävts och fackföreningan har fösvagat sig så till den mild grad att de flesta idag oftast inte framstår som nåt annat än nickedockor till kapitalet och storföretagen.
Facket trovärdighet och dess roll som representanter för arbetarkalssen har undergrävts av de socialdemokratiska fackbyråkraterna genom att man i första hand sett till socialdemokratins intressen istället för arbetarnas. När sedan fackliga rättigheter i praktiken monterats ner har motståndet varit svagt genom ett fack uppbundet till ett parti och en arbetarklass utan förtroende för sin fackliga organisation.
Svagheten i arbetarklassen har gjort det lättare för olika regeringar att genomföra nedskärningar i de offentliga välfärdssystemen däribland skolor och sjuvård. Genom nedskärningar har man sänkt kvaliteten och ökat missnöjte med dem. Sen har man erbjudit privata lösningar för de människor som är i en position att de kan och klarar att välja. På så sätt har men skapat privata lösningar för bättre bemedelade som då blir nöjda. Därmed har man gjort det än enklare att motivera ytterligare privatiseringar och nedskärningar. Något som i sig ökar klyftorna i samhället ytterligare.
Oppositionen i Sverige, ledd av socialdemokraterna, har inte kunnat presentera lösningar för att stoppa denna ”onda” nedskärnings- och privatiseringsskruv och följaktligen kan oppositionspartierna inte uppamma något större stöd i den svenska befolkningen. De föreslår nämligen i grunden samma sorts politik, med mindre skillnader för de allra fattigaste, som den borgerliga alliansen. Och varför ska någon då bry sig om att byta regering?
Med en avrustad och försvagad arbetarrörelse så sker heller inget folkligt motstånd mot nedskärningar och privatiseringar. För att kunna få till stånd ett sådant krävs en reorganisering av arbetarrörelsen. Det är vad Socialistiska Partiet vill göra.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Kildén & Åsman, Internationalens ledarblogg,
Borgarmedia: DN, AB, HD1, 2, 3, BL,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarrörelsen, Nedskärningar, Val, Oppositionen, Socialdemokraterna, Facket, Opinion, Opinionsundersökning, Privatisering, Social välfärd, Samhälle, Politik
Relaterat:
