En stor del av vänstern i världen och Sverige väljare att lägga ett politiskt schema på händelserna i Libyen. (ex, det som imperialisterna har gjort tidigare har varit dåligt, alltså är alltid allt de gör dåligt, iblandningen i Afghanistan är dålig, alltså är all inblandning dålig). Detta gör man istället för att göra det som borde vara varje vänstermänniskas plikt. Att utgå från verkligheten. Dvs, först försöker man ta reda på vad som händer och hur verkligheten ser ut. Sen analyserar man denna verklighet. Utifrån analysen formulerar man ståndpunkter och utifrån dessa tillsammans med en värdering av styrkeförhållanden och vad man själv/själva kan göra så bestämmer man sin hållning och linje.
Jag menar att huvuddelen av världens vänster inte agerat på detta sätt. Något som skapat en mängd problem. Jag menar att huvuddelen av svenska vänster inte agerat på det sättet. Och vad värre är, den starka maostistiska/stalinistiska traditionen inom svensk vänster har inneburit att delar av den hamnat rejält fel i synen på revolutionen i arabvärlden.
Den arabiska revolutionen, inklusive i Libyen, är en folklig rörelse. Det har visats av flera inlägg av Benny Åsman och Göte Kildén på bloggen Kildén & Åsman, den bästa svenska nyhetskällan vad det gäller läget i Libyen och revolutionen i arabvärlden. Vi kan se hur hela östra Libyen reste sig snabbt och resolut mot Ghaddafiregimen. Utan genuint folkligt stöd hade det inte varit möjlig. Om det anser jag inte att det råder något tvivel. Bland berberna i västra Libyen, sydväst om Tripoli är stödet för revolutionen lika stort. Sen första stad har städerna i bergsområdet kontrollerats av upproret. Civilbefolkningen har i stort sett mangrant tvingats fly på grund av Ghaddafiregimen terrorbombningar och artilleribeskjutning av städerna och byarna i bergen.
De starkaste krafterna inom revolutionens ledning i Libyen och andra länder är dock borgerliga. Det är inget tvivel om det heller. Där finns muslimska organisationer (som spelat en klart underordnad roll, trots avsevärd storlek i exempelvis Egypten). Men också socialistiska krafter har spelat en stor roll, kanske avgörande roll i Tunisien och en mycket betydelsefull roll i Egypten. Men i det stora hela så handlar det om borgerliga krafter och en borgerlig revolution. En kommande demokratisk regering kommer att innehålla tidigare Ghaddafi-anhängare, imperialistlakejer och mycket annat. Låt oss inte tvivla på det. Exakt hur oppositionen i Libyen ser ut är ingen hemlighet. Det finns en rad analytiska artiklar som tar upp dess sammansättning och historia. att hävda att den är okänd och att dess sammansättning är okänt är rent hyckleri. Det finns väl beskrivet i en rad artiklar, av bland annat Gilbert Achcar med flera.
Men ska sådant hindra en vänstermänniska från att ta ställning för den arabiska revolutionen? Naturligtvis inte. Det handlar om ett folkligt uppror mot en förtryckarregim. Ghaddafis styre har varat i 40 år och all opposition har undertryckts med hårda metoder. Många oppositionella har mördats. Detta är också väl belagda fakta. Det finns inget försvar för Ghaddafiregimen. Ändå har en del vänstermänniskor tagit ställning mot oppositionen (den är borgerlig, den innehåller muslimer, fundamentalistiska muslimer, den är pro-imperialistisk osv).
En del menar dessutom att Ghaddafiregimen skulle vara antiimperialistisk och därför måste denna ges stöd. Ghaddafi står upp mot USA och är därför bra. Denna typ av resonemang hör man från latinamerikanska ledare som Hugo Chavez och Fidel Castro samt från deras supportrar som istället för att analyser den libuyska situationen utifrån en konkret verkligheten lägger ett anti-imperialistiskt schema över det hela. Allt som är mot USA är bra tycks deras devis ibland vara. Detta förhållningssätt är mekaniskt och dogmatiskt. Det leder onekligen till stora fel i hållningen till revolutionen i arabvärlden, framförallt vad det gäller Libyen.
Dels var inte Ghaddafi-regimen en antiimperialistisk regim. Alla oljerättigheter ägdes och kontrollerades i praktiken av stora internationella oljebolag. Ghaddafiregimen har länge varit en regim allierade med imperialismen. Man har varit Europas och EU:s dörrvakt mot flyktingar som sökt ett bättre liv, man har medverkat i EU:s reaktionära och inhumana invandrings- och flyktingpolitik. På dessa punkter misstänker jag att det inte är nån större skillnad på den libyska oppositionen och Ghaddafiregimen. Därför är oppositionen det man självklart väljer att ge stöd. Helt enkelt för att oppositionen innebär en mer demokratisk regim i Libyen. Och demokrati är alltid att föredra framför diktatur.
I mitt eget parti, Socialistiska Partiet, har dock inga ställningstaganden för Ghaddafi gjorts. Inte rakt av. Men en del av mina kamrater har tagit ställningstaganden som i praktiken inneburit ett stöd till Ghaddafi. Diskussionen utkristalliserades kring FN:s flygförbudszon och har lett till en rad ställningstagande från kamrater som enligt mig är klart felaktiga. Partiet har tagit två uttalanden och beroende på vilket ställningstagande kamrater gjort i frågan om flygförbudszonen har dessa uttalanden tolkats olika. En liten genomgång av uttalandena kan kanske bringa lite klarhet.
I det första uttalandet som Socialistiska Partiet tog står följande (jag tar bara med de stycken som diskuteras och om vilka som oenighet råder):
Socialistiska Partiets styrelse menar att vänsterkrafterna inte kan ifrågasätta det libyska folkupprorets rätt att kräva militärt stöd och beskydd av den omvärld som påstår sig värna demokrati och mänskliga rättigheter. Att en demokratisk revolution i yttersta nöd kräver att omvärlden solidariserar sig med dess kamp, även militärt, är ofrånkomligt. Men de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning – inte styras av andra krafter.
Detta tolkar jag som ett stöd till oppositionen. Därom råder inget tvivel och ingen tolkar det annorlunda. Vidare är uttalandet positivt till militärt stöd till oppositionen i Libyen. Inget sägs om varifrån detta stöd kan komma, men det ställs ett villkor för detta. att de militära medlen ställs under revolutionens ledning. Det specificeras inte vad detta betyder, men det innebär inte på något sätt att SP uttalar sig mot en flygförbudszon som en del medlemmar i SP och SP:s partistyrelse hävdar. Hela stycket är som jag ser det fullt förenligt med flygunderstöd från Nato till oppositionen i Libyen. Så uppfattades det också av de flesta om deltog på det möte där beslutet togs, däribland av mig. Därför är det min uppfattning att detta uttalande är klart för en flygförbudszon. Senare har SP:s partistyrelse modifierat sitt ställningstagande ytterligare med ett nytt uttalande (jag var inte med och beslutade om detta uttalande):
Socialistiska Partiet motsätter sig alla sådana planer och insatser. Vi är för ett materiellt militärt stöd till de upproriska men under rebellernas egen kontroll. Ett svenskt militärt deltagande har ingenting att göra med en sådan solidaritet med den folkliga kampen mot Khadaffidiktaturen och kommer inte att påverka den.
[…]
Det libyska folkupproret har manat omvärlden till stöd med vapen och förnödenheter. Sådana resurser ska ställas till de folkliga krafternas förfogande. Men det betyder inte att solidaritetsanhängarna kan ge den svenska krigsindustrins och militärledningens hökar fritt spelrum för sina egna strategier tillsammans med de gamla imperialistiska stormakterna.
Där vi och det svenska samhället idag kan göra skillnad är istället att mobilisera solidaritetsinsatser med humanitär hjälp till folkupprorets Libyen; sjukvårdsteam, medicin och förnödenheter. Kring den uppgiften kan breda grupper i det svenska samhället samlas; från den politiska och fackliga arbetarrörelsen till biståndsorganisationer och kristna och muslimska samfund.
Uttalandet tar överhuvudtaget inte ställning till en flygförbudszon eller NATO:s flyginsats utan bara ställning till deltagande från svensk sida som SP alltså uttalar sig mot. Jag finner uttalandet naivt och ologiskt. Om vi anser att oppositionen ska ha militär stöd så varför ska vi då inte acceptera svenska militärt stöd till den? Det är klart att det skulle innebär ett närmande till NATO, men samtidigt så har Sverige i praktiken utgjort en del av Nato sen andra världskriget. Den så kallade neutraliteten och alliansfriheten har enbart varit en luftkonstruktion för att lugna vanligt folk. I praktiken är Sverige medlem av NATO och en insats i Libyen förändra ingenting. Det finns alltså ingen anledning att motsätt sig ett svenskt deltagande, men inte heller nån anledning att kräva det. På den punkten tycker jag att en annan partikamrat, Andreas Malm, har gått för långt.
Enbart humanitärt stöd till oppositionen i Libyen skulle innebära att Ghaddafiregimen segrade. Det är med andra ord en både naiv och revolutionsfientlig inställning. Det innebär i praktiken en dödsdom för revolutionen och för många enskilda människor. Att SP tar ett sådant ställningstagande är för mig upprörande. Det hela måste som jag ser det, därför tolkas som att SP är mot svenskt deltagande, men för Nato:s stöd till oppositionen, därmed för en flygförbudszon, men inte för att Sverige ska delta i upprätthållandet av den utan att den svenska rollen enbart ska vara som leverantör av humanitärt bistånd.
Den alternativa tolkning som vissa i SP och SP:s partistyrelse gör, den linje man menar gäller från SP:s sida och som uttryckts i en rad ledare i tidningen Internationalen, att det skulle handla om ett avståndstagande från flygförbudszonen har så allvarliga implikationer att jag inte kan se den som SP:s ståndpunkt på något sätt. Jag menar att det inte finns fog för den tolkningen av SP:s uttalanden, det finns inget som vänder sig mot flygförbudszon i SP:s uttalanden och det kan inte var en vettig tolkning av SP:s uttalanden att partiet anser att militärt stöd till oppositionen är fel med tanke på vilka konsekvenser detta skulle få.
Läs också:
- En annan värld – revolutionen i arabvärlden går vidare
- Revolutionär framgång i arabvärlden kräver att Ghaddafi besegras
- Gäller det Palestina också? Att FN:s resolutioner ska uppfyllas?
- Krig är en obehaglig sak – men kanske nödvändigt ibland
- Ge revoltörerna i Libyen vapen
- Imperialismens dubbelmoral och imperialismens intressen i Libyen
- Jag är trött på dessa ”förnuftiga” antiimperialister och pacifister
- Libyen, vänstern och intervention
Intressant?
Läs mer: Fria1, 2,
Borgarmedia om revolutionen i arabvärlden: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,
Läs även andra bloggares åsikter om Flygförbudszon, Ghaddafi, Berber, Misrata, Folklig revolution, Revolution, Benghazi, Tripoli, SP, Internationalen, Libyen, Nato, Krig, Vänstern, Socialistiska Partiet, Imperialism, Demokrati, Diktatur, Egypten, Tunisien, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Misrata – Khaddafi tappar sitt strupgrepp
Pingback: Libyen –revolution eller ockupation?